Månaden fynd utgörs av två föremål. Det rör sig om två kammar som vi hittade i en dammanläggning från sent 1200-tal. Dammen som mest troligt har varit en fiskdamm påträffades på Södermalmstorg våren 2014. 

Här hittas kammen som var tillverkad i ett enda benstycke. Den låg i vad vi antar vara en fiskdamm från sent 1200-tal.

Båda kammarna kan dateras till senare hälften av 1200-talet men är konstruerade på helt olika sätt. Den ena kammen är tillverkad ett enda benstycke och har en något kilformad utformning. Den andra kammen är tillverkad av flera delar som monterats ihop med hjälp av små bronsnitar.

Så här ser våra kammar från Södermalmstorg ut.

Båda har dubbla tandrader, en lite grövre för att kamma håret med och en fintandad för att ta bort hårlössen. De har även en likartad dekor bestående av enkla rader med punktcirklar. Kammen som är skuren i ett stycke är den äldsta typen av de två med rötter sen vikingatid, det vill säga 1000-talets första hälft. Vid 1200-talets slut hade de nästan slutat att tillverkas och istället ersatts av kammar sammansatta av flera separata delar.

Efter mitten av 1400-talet så försvinner kammarna nästan helt i det arkeologiska fyndmaterialet. Det beror förmodligen på att man börjar använda trä istället för ben som material till kammarna och träföremål bryts oftast ner mycket snabbt om de inte ligger i mycket gynnsamma fuktiga markförhållanden.

Kammar är en relativt vanlig kategori av fynd vid arkeologiska undersökningar av medeltida miljöer.

I Stockholm kan vi, utifrån de arkeologiska undersökningar där hantverksspill och halvfabrikat kommit i dagen, se att kammakarna huvudsakligen verkar ha varit lokaliserade till den västra delen av Gamla stan. Det är därför märkligt att kammakare inte finns med bland de yrkesgrupper som finns omnämnda i de medeltida skattelängderna.

Kammakare har funnits i Stockholm fram till 1930-talet då den sista kammakaren, Albert Wilhelm Holm, lade ner sin verkstad som låg på Kocksgatan på Södermalm. Stadsmuseet förvärvade hela verkstaden som flyttades till Skansen där Holm fortsatte att tillverka kammar fram till 1942.

En påminnelse om det utdöda hantverket har vi i Kammakargatan på Norrmalm som fick sitt namn på 1600-talet.

För inte så länge sedan berättade vi om den äldsta bebyggelsen från sent 1200-tal som innehöll en metallhantverkares verkstad, en prydligt stenlagd gata och en brygga som anlagts ut i Saltsjön. Nu när vi har undersökt lagren invid bryggan och ut mot vattnet så kan vi konstatera att dessa lager inte avsatts i vatten, utan lagren utgörs av skräp som slängts i en strandbrink. Det är först cirka fem meter längre ut som vi kan se att marken säsongsvis har varit översvämmad. Sedan har det antagligen varit ytterligare en bit ut innan det funnits djupare vatten där båtar kunnat lägga till vid bryggan. Vattennivån vid den här tiden bör ha legat på omkring 3,20 meter.

Här undersöks lagren i strandbrinken, invid bryggan. Vi hittade det skräp som slängts där i slutet av 1200-talet.

Vi kan nu också konstatera att det funnits aktiviteter här på platsen som är ytterligare lite äldre. Under den stensatta gatan, ner mot strandbrinken och under bryggfundamentet kom det fram en stor stenlagd yta som lagts direkt ovanpå den ursprungliga markytan. Vad denna stenlagda plats utnyttjats till vet vi inte, men det är frestande att tänka sig att här kan ha pågått omlastning av handelsvaror i direkt anslutning till Saltsjön, och dessutom i närheten av den stora landsvägen söder ut från staden (Göta landsväg).

De äldsta lämningarna på Södermalmstorg utgjordes av en stor stenlagd yta som sträckte sig ända ner till strandbrinken. Här kan varor ha lastats om.

Det här blir den sista rapporteringen från Södermalmstorg på ett tag. Nu har vi avslutat fältarbetet för den här etappen och andra arbetsuppgifter tar vid. Det har varit en fantastisk tidsresa genom närmare fyra meter kulturlager och utfyllnader av grus. Vi har färdats från 1630-talet och ner till det sena 1200-talet. Det har varit en resa full av överraskningar som har gett många nya lärdomar. Vartefter olika analysarbeten ger intressanta resultat som vi förmedla till er så återkommer vi med nya rapporter, men det dröjer nog till fram emot hösten innan det är aktuellt.

Högt däruppe på sponten syns en nivåmarkering, där låg 1630-talets marknivå. Marken längst ner i bild ligger fyra meter lägre och utgörs av 1280-talets strandområde.

Sedan slutet av oktober förra året har vi arbetat oss igenom kulturlager och bebyggelselämningar från 1630-talet och bakåt i tid till allt äldre perioder i Södermalmstorgs historia. Vi har aldrig upphört att fascineras över hur pass välbevarade lämningarna är på den här platsen och inte heller över hur pass gamla de är. I den förra lägesrapporten ställde vi oss frågan om det fanns någon bebyggelse som var äldre än tidigt 1300-tal. Svaret är - ja det finns det!

I förgrunden syns ett stenfundament som ligger i 1280-talets strandkant. Det har fungerat som en förankring för en brygga ut i Saltsjön. Här kunde mindre båtar eller små skutor lägga till.

Under den gångna veckan har mycket spännande upptäckter gjorts. Vi kan nu konstatera att den äldsta bebyggelsen här på Södermalmstorg är från sent 1200-tal, antagligen rör det sig om 1280-talet. Det är smått sensationellt, nu rör vi oss i en tidsperiod bara en generation efter att Stockholm för första gången omnämns i de skriftliga källorna 1252.

En liten bit upp i sluttningen från strandkanten låg den här fint stensatta gatan.

De lämningar vi hittat visar oss att bebyggelsen varit mycket välplanerad och har krävt stora arbetsinsatser. Här har man genom urgrävningar i strandkanten och med bitvis halvmeter tjocka utfyllnader av grus på land skapat en sten- och träskodd hamnbassäng. I den byggde man en brygga ut i Saltsjön som förankrades med ett rejält stenfundament (2,5x3 m) en liten bit upp på stranden. Omkring fem meter från stranden har man sedan byggt en smal gata (1,5 m) som löpte längs med vattnet. Det märkliga med gatan är att den varit fint stenlagd, det är ytterst ovanligt för att inte säga unikt för den här tiden. Inne på stadsholmen var alla gator och gränder belagda med plank eller träkavlar.

Mellan strandgatan och vattnet hittade vi söder om bryggan en verkstad där man bedrivit metallhantverk. Det var bara en liten del av verkstaden som fanns bevarad, resten av den hade grävts bort när flygeln till dagens Stadsmuseum byggdes 1670. Verkstadsgolvet var mycket sotigt och fullt av järnfilspån. Där låg fragment av slagg, små järnklipp och brynen, men också smältor och klumpar av brons. Så uppenbarligen har man inte bara ägnat sig åt järnsmide utan antagligen också bedrivit bronsgjutning. Vi kan alltså se att man bedrivit metallhantverk här i olika verkstäder under en längre tid, kanske ett par generationer, från slutet av 1200-talet och sedan fram till tidigt 1300-tal.

Till vänster i bild låg lämningarna efter en metallhantverkares aktiviteter i slutet av 1200-talet. I bakgrunden grävs den gamla gatan fram.

Det var så här golvet i verkstaden såg ut. Där låg fullt av järnfilspån och rester från smidesarbete och gjutning.Kulturlagren som avsatts från den här tiden invid bryggan innehöll en hel del fynd och en del av dem hjälper oss att datera de påträffade lämningarna. Bland all keramik fanns till exempel skärvor från bemålade och glaserade dryckeskannor av äldre rödgods och här kunde vi nu också göra våra första fynd av kammar. Kammarnas konstruktion och ornamentik placerar dem i sent 1200-tal.

Invid bryggan hittades de här två kammarna. Den övre är av horn och är gjord i ett stycke, den undre består av flera olika benplattor som fogats samman med hjälp av ihopnitade skenor. Tack vare den täta tandningen på kammarnas ena sida så har man kunnat kamma bort alla hårlöss. De här kamtyperna kan genom sin ornamentik dateras till 1200-talets andra hälft. Till höger syns kammarnas tvärsnitt.