Månadens fynd hittade vi vid Södermalmstorg och det kom fram i lager som avsatts någon gång på 1540-talet. Det rör sig om ett skallben från en tjäder, lätt igenkännlig med sin kraftiga näbb.

Så här ser vårt fynd med tjädernäbben ut. Faktum är att just skallfragment av skogsfåglar är väldigt ovanliga, så pass att man tidigare antagit att  de nackades redan vid fångsten ute i jaktmarkerna.

Arkeologiska fynd av tjäder hör inte till vanligheterna, men de förekommer då och då. De äldsta stadsarkeologiska fynden i Mälardalen kommer från det vikingatida Birka. I medeltida kulturlager känner vi till fynd från Örebro, Sigtuna, Uppsala och Nyköping. Här i Stockholm har tjäder tidigare hittats vid utgrävningar på Helgeandsholmen liksom i kvarteren Thisbe och Mercurius samt vid Mynttorget i Gamla stan.

Det rör sig inte om några stora mängder ben utan alltid om något enstaka, vill man hårdra det lite så kan man säga att fynden representerar några enstaka tjädrar per århundrade. Att äta vilt var ovanligt för städernas borgare under medeltid och tidigmodern tid. Man brukar säga att det var något som bara var förbehållet de socialt välbärgade.

På viltmarknaderna betalades tjädern på grund av sin vikt tämligen högt. Enligt Stockholms stads skottebok så kostade 1472 en tiaederhana 1 öre. För att lite bättre förstå kostnaden så motsvarade det priset inkomsten som en skeppare fick för ett fullgjort dagsverke.

Till vänster ser vi en bild hämtad ur The noble lyfe & natures of man som gavs ut 1521 av Laurence Andrew. Det var den bilden som Olaus Magnus hade tillgång till när han läste på i den samtida litteraturen om tjädrar. Bilden till höger är hämtad ur Sven Nilssons Illuminerade figurer till skandinavisk fauna som gavs ut under åren 1829-32.

Ungefär vid tiden för vårt fynd beskriver Olaus Magnus tjädern så här. ”Denna fågel är kolsvart, har stark och hög kam af röd färg, krokig näbb och skarpa klor.” Så långt hade han hyfsat rätt i sin beskrivning, men i övrigt kan man påstå att han så att säga var ute och cyklade eftersom han bland annat sa att den var en asätande rovfågel som tillhörde gamarnas släkte och att den jagar harar och rävar samt andra smärre djur. Fast till hans försvar så var det uppgifter han fått från andra samtida källor

Olaus Magnus hade 1545 blivit bjuden på tjäder när han vistades i de Tridentinska bergstrakterna (bergen norr om Trento i norra Italien), och han nämner att dess kött är ”särdeles läckert både som stekt och kokt”.

Här ser vi en tidstypisk jaktscen i form av Jan Weenix målning Still Life of Game including a Hare Black Grouse and Partridge a Spaniel looking on with a Pigeon som målades vid tiden kring 1680. Det vi ser är alltså inte en tjäder utan en orre och det intressanta här är att ända fram till 1600-talet betraktades tjäder- och orrtuppar som varianter av samma ”art”.

Vi får förmoda att de eftertraktade stora tupparna framför allt fälldes under sin vårliga lek eller tiederlek som det hette på den äldre nysvenska som talades på 1540-talet. Under leken var det lättast att komma nära dem om man skulle använda armborst och pil. De togs också med gillerstockar eller snaror.

Tjädern var inte bara ett eftertraktat inslag på matbordet, den var lika gärna använd inom läkekonsten. Senmedeltida svenska läkeböcker lovordar tyäders dygdh och läkedom. Det är då nästan uteslutande tjädertuppen som ansågs ha mångsidig medicinsk användning. Dess brända och finstötta kött blandades med olja och användes som botemedel för alla handa soth.

Tjädertuppens blod i ett avkok på brännässla vara nyttigt för febersjuka. Tjädergalla med pulvriserade rotstockar av växten kransborre kunde användas som botemedel mot ögonåkommor. Aska av tjäderlunga som stöttes samman med saffran och torkade rosenblad samt uppslammad i saltat vin omnämns som blodstillande.

Tjäderhjärtat uppskattades också som amulett. Om man bar det i vänstra armhålan ansågs det skydda mot såväl ormbett som knivhugg och mot trolldom.

Med detta i bakhuvudet kan man undra i vilket syfte vår tjäder vid Södermalmstorg har utnyttjats.

Som det ser ut just nu så blir denna artikel den sista, åtminstone på ett bra tag, om de många intressanta fynd vi gjort här vid Slussen.