Inte mycket har hänt sedan vi berättade om vad vi gjorde i september. Det är fortfarande mindre schaktningar som pågår på Skeppsbron och Sjöbergsplan. Men lika hastigt som vintern är på gång så närmar sig våra stora undersökningar i den norra delen av Stadsgården. Ja faktum är att vi redan har tjuvstartat lite.

Just nu börjar lämningar efter en valvbro från 1700-talet komma fram.

Vi har börjat schakta en del i anslutning till det område där vi hoppades hitta fortsättningen på den valvbro som uppfördes i mitten av 1700-talet och som vi tidigare undersökt delar utav. Redan första dagarna så framkom en del av valvbrons grundmur och rester av en kullerstensbelagd gata.

En del av en kullerstensbelagd gata invid valvbron.

Inom kort kommer vi även börja undersöka ett område väster om valvbron och då får vi svar på om det finns bevarade delar av den äldre valvgraven och den järnhantering som skedde där under 1600- och 1700-talen.

Månadens fynd hittade vi i anslutning till Parmmätarhuset som vi nyligen berättade om här på Slussenportalen.

Det fynd vi nu ska titta närmare på är en vinhandelspollett från 1890. Den typen av polletter användes huvudsakligen under perioden 1870 - 1900.

Vinflaska från 1800-talet, funnen i Parmmätarhuset här på Stadsgården.Ända sedan medeltiden har det bedrivits handel med och utskänkning av vin i Stockholm och den verksamheten fick då endast skötas av stadens gästgivare. 1635 bildades ett vinskänkargille som var fristående från gästgiveriverksamhet. Vinskänkarna hade rättighet att importera och saluföra vin, både till utskänkning och avhämtning. 1702 bildade en sammanslutning av vinskänkar den så kallade Vinskänkssocieteten som fanns fram till 1846 när skråväsendet försvann. Det var då beteckningen "vinhandlare" istället började komma i bruk för de som sysslade med vinförsäljning.

Fortfarande vid slutet av 1890-talet var det många vinhandlare som följde ett äldre vinhandlarmönster där försäljningen ägde rum i själva lagerkällaren. Dit ner kom kunderna och diskuterade sina beställningar med lagermästaren och fick råd om vilka viner som var bra.

Till en vinfirma hörde en butik, ett kontor, ett lager, en arbetskällare för dryckeshantering och ett magasin för oförtullade varor. En vinhandel hade många anställda. Där fanns kontorister och kassörskor. l lagret fanns förutom lagerchefen också biträden som tappade, etiketterade, korkade och kapsylerade flaskorna. Man hade också anställda som sköljde flaskorna.

Buteljernas utformning skiftade från vinhandel till vinhandel och att tillverka nya för de som sålts var en kostsam affär därför var det viktigt för alla vinhandlare att försöka få tillbaka sina egna tombuteljer. Ett bra sätt var då att locka kunderna att komma tillbaka med de tomma buteljerna genom att erbjuda en pantning. Av den orsaken lät många handlare tillverka pantpolletter av metall eller papper.

Det är alltså här vår pollett kommer in i bilden.

När tombuteljer lämnades in till vinhandelns butik fick kunden en eller flera polletter som bevis på att han hade pantat sina flaskor. Polletterna kunde användas vid nästa besök i vinhandeln och polletternas värde drogs då av på priset. Ofta behövdes polletter i olika valörer på grund av att buteljerna hade olika värde beroende på storlek och färg.

Den pollett vi hittat har tillverkats för vinhandlaren Anshelm Berg & Kompani och hade ett värde av 6 öre. Utifrån samtida prislistor kan vi få fram att det motsvarade vad man fick i pant för en halvbutelj. Den här firman hade en av sina butiker på Götgatan 26, vilket ju inte är särskilt långt ifrån platsen där vi hittade polletten.

Månadens fynd är en vinhandelspollett från 1890. Den är tillverkad åt vinhandeln Anshelm Berg & Co. och var värd 6 öre.

Här är en annons för vår vinfirma i Dagens Nyheter från den 29 maj 1886. Vi är inte helt säkra på att den typen av text skulle vara så gångbar idag.

Vårt fynd visar oss att återvinning inte är något nytt fenomen, även på 1800-talet gällde det att ta tillvara och återanvända, om inte annat så av ekonomiska lönsamhetsskäl för vinhandlaren. Det var emellertid inte alla flaskor som gav pant. För champagne- och likörflaskor fick man ingenting. I det arkeologiska materialet kan vi också se att slöseriet med glas varit ganska omfattande i de kvarter vi undersöker. Krossade flaskor är vanliga fynd.

Långt ifrån alla flaskor återvanns genom pantning. Det här fyndet av krossade flaskor gjorde vi i kvarteret Ormen, bara hundra meter ifrån vår pantpollett.

Efter några hektiska sommarmånader har vi nu varit inne i en lite lugnare period vilket har varit välbehövligt då det är många fynd och en omfattande dokumentation som behöver tas om hand. Det arkeologiska fältarbetet vid Slussen avstannar dock aldrig helt och hållet. För närvarande så övervakar vi schaktningar vid Guldfjärdsplan, Skeppsbron och på Katarinavägen, schakt som hitintills inte givit några resultat i form av arkeologiska lämningar.

Även på Stadsgården har schaktningarna fortsatt, fast i betydligt mindre omfattning än i somras. De tidigare förhoppningarna vi hade om att hitta lämningar av den passagebro som uppfördes av stadsingeniören Johan Eberhard Carlberg åren 1750-1753 har infriats. Bron uppfördes bland annat för att underlätta passagen förbi Järngraven. I Järngraven omlastades, vägdes och kvalitetsgranskades det järn som transporterades med båtar från Bergslagen över Mälaren för att vid Slussen omlastas till skepp på Saltsjösidan och vidare export söderut. Bron var konstruerad som en valvbro och i flera av brons fundament och valv byggdes kontor och andra utrymmen för Järnvågens drift.  De delar vi hitintills fått fram och dokumenterat är ganska små och fragmenterade men visade sig höra till två olika lokaler i bron. När schaktningarna senare under hösten fortsätter längre åt norr så har vi stora förhoppningar på att hitta ytterligare lämningar av bron.

Så här såg de fragmentariska resterna av ingeniör Carlbergs valvbro från 1750-talet ut.

Närmare Katarinahissen så har vi påträffat en kraftig stenmur som visat sig vara av lite yngre datum. Det rör sig om en uppkörningsramp av kraftig gråsten som förband Stadsgården med östra Slussgatan. I ett utlåtande från Stockholms stads Berednings-Utskott från 1865 finns ett förslag av stadsarkitekten L. Hedin om att utvidga östra Slussgatan ner mot järnvågen, ett arbetsföretag som beräknades kosta 20 000 riksdaler, vilket motsvarar cirka 1,3 miljoner kronor i dagens penningvärde. Rampen revs sedan i samband med den senaste ombyggnationen av Slussen på 1930-talet.

Här dokumenteras den del av uppkörningsrampen som vi nyligen hittade. Hitsidan av muren är den som också syns på vykortet nedan.

På en karta från tiden kring sekelskiftet år 1900 har vi med rött lagt in de inmätningar av uppkörningsrampen som vi gjorde i fält. Nedanför rampens murrester syns den gamla Katarinahissen och i bildens vänstra hörn ser vi den byggnad som idag är Stadsmuseet.

På det här handkolorerade vykortet från 1902 avtecknar sig uppkörningsrampen från Stadsgården mot östra Slussgatan tydligt framför Katarinahissen.

Månadens fynd hittade vi här på Stadsgården liggandes på en lastkaj från slutet av 1500-talet. Det rör sig om en så kallad klädesplomb av bly.

Det här är månadens fynd, en så kallad klädesplomb av bly. Den bär Hamburgs stadsvapen och är 4,2 cm i diameter. Lite speciellt är att den har rester kvar av textilen. Det rör sig om ett välvalkat ylletyg.

Ylletyg av hög kvalitet kallades kläde och blev under medeltiden en mycket viktig handelsvara som importerades i stora mängder till Norden från de västeuropeiska tillverkarna. Mycket av den bästa ullen kom under 1300- och 1400-talen från England och under 1500-talet även från Spanien, men tillverkningen skedde till stor del i väverier i Flandern (Belgien) och i Holland. Det färdigvävda klädet skars i ”stycken”. Den tyska handelsorganisationen Hansan föreskrev att längden för ett stycke skulle vara 44 alnar (cirka 24,5 meter) och 22 alnar för ett halvstycke. Styckena lades enligt reglerna ihop i packar, 20 eller 24 i varje packe och därefter sveptes packen i ett grövre omslagstyg (en så kallad slagduk) och bands ihop med rep.

Vår plomb är stor, den har en diameter på 4,2 cm. Vi kan se att den på ena sidan är försedd med en äldre variant av Hamburgs stadsvapen, på den andra sidan finns också text som omnämner Hamburg och årtalet 1586. Lite ovanligt är att det sitter kvar en del av tyget i den. Uppenbarligen har plomben slitits loss från klädespacken och en bit har blivit kvar. Vi kan se att det rör sig om ett valkat ylletyg och att det är ett tyg som lämpat sig väl till ett kraftigare ytterplagg. Ett kraftigt ytterplagg var säkert eftertraktat vid den här tiden. Under slutet av 1500-talet hade vi några av de kallaste vintrarna som någonsin kunnat mätas upp här i Stockholm. År 1573 berättas att folk kom gående på isen från Sverige till Reval (Tallin) i början av maj.

Här ser vi plomben i lite olika vinklar. Till vänster syns avbildningen av Hamburgs stadsvapen, i mitten kan man ana texten Hamburg stad och till höger ser vi årtalet 1586.

Fynd av klädesplomber finns i Sverige från och med 1300-talet, vid den tiden hade nämligen tygproducenterna i Europa börjat förse sitt kläde med plomber. Dessa klämdes fast på tygkanten och försågs med stämplar som bland annat identifierar ursprungsorten. Syftet med plomberingen var att visa att klädet genomgått en kvalitetskontroll på produktionsorten och att kvaliteten motsvarade de strikta förskrifter som fanns gällande tygets mått, ullkvalitet, vävning med mera. Kontrollen gjordes av en speciell kontrollant - en ”wardien” - i den lokala klädeshallen. Från 1500- och 1600-talen finns det också uppgifter om att klädstyckena kunde förses med plomber av två olika storlekar, antingen en större eller så en mindre, där den större markerade bättre kvalitet än den mindre. Dessutom kunde andra små plomber fästas på tyget beroende på vilket led i tillverkningsprocessen som kontrollerades, till exempel ruggning, överskärning, pressning och färgning.

Vid ankomsten till destinationsorten synades klädet en sista gång innan det fick säljas.

Den här avbildningen från 1443 visar en tyghandlare som mäter upp ett tygstycke. Bilden är hämtad ur Die Hausbüchern der Nürnberger Zwölfbrüderhausstiftungen. Amb. 317.2 Folio 66 recto Mendel I.

Den äldsta kända klädesplomben i Europa kommer från Leiden i Nederländerna och dateras till år 1275. Under det sena 1200-talet och 1300-talet förekommer de dock ganska sparsamt. Det är först under 1400-talet och framåt som plomberna ökar markant i antal, vilket hänger samman med att det är då som textilindustrin i Nordvästeuropa verkligen växer till i omfattning.

En typisk klädesplomb bestod av två runda blyplattor som var förenade med ett smalt band. Detta gjorde det möjligt att vika plomben runt tygkanten och sedan klämmas fast i tyget. Vid stämplingen som utfördes av en sigillerare fixerades plomben för gott vid tygstycket. Sedan fick de klippas bort.

En fråga man kan ställa sig, är vad som hände med dem sedan de klippts bort. Det finns trots allt bara drygt tvåhundra fynd av klädesplomber i de svenska museernas samlingar. Tar man med i beräkningen att det år 1375 till exempel användes 140.000 plomber bara i den flamländska (belgiska) textilstaden Ypern så inser man att det borde finnas många fler arkeologiska fynd i samlingarna. Kanske smältes de ner och användes som råvara i annan produktion?

I vårt fall visar plomben att tyget levde upp till de standarder som staden Hamburg garanterade. Eftersom det dessutom är en stor plomb så har klädet uppenbarligen ansetts hålla hög kvalitet. Sannolikt har det kommit hit till Stockholm med holländska fartyg med tanke på att holländarna vid den här tiden helt hade tagit över all handel med Östersjöländerna efter den tyska Hansan.

Det mesta av sommarens sista heta veckor har vi använt till att undersöka ytterligare lämningar från de verksamheter som bedrevs i Stadsgårdsområdet under sent 1500-tal och under 1700-talet. 

Här grävs parmmätarhuset fram och murverket dokumenteras.

I direkt anslutning till de tranbodar vi tidigare undersökt fann vi ytterligare en och en halv bod vilket betyder att vi nu fått fram sammanlagt tre tranbodar som legat på rad. Dessa var i drift under senare hälften av 1500-talet och var sannolikt de sista tranbodarna som fanns i den inre delen av Stadsgården. Här hittade vi också ytterligare en lastkaj som var konstruerad på samma vis som den vi undersökte i vintras. Den tidigare lastkajen kan vi datera till 1612-1613 men vi har anledning att tro att den vi nu har undersökt är något litet äldre, ett antagande som bland annat bygger på fyndet av en textilplomb från 1580-talet som vi snart kommer berätta mer om här på Slussenportalen.

På bilden ses de kraftiga stockarna till lastkajen från 1500-talets andra hälft. Träpålarna som är slagna genom lastkajen tillhör grundläggningen till en byggnad som uppfördes vid mitten av 1600-talet.

Under juli så gick den mesta tiden åt att ta fram och dokumentera kokhuset från 1700-talet. Nu i augusti så fick vi tillgång till ytor lite längre söderut på Stadsgården där vi påträffade fler 1700-tals byggnader, nämligen ett våghus och parmmätarhus som vi tidigare bara undersökt mindre delar av (se artikel den 7 december 2017). Våghuset uppfördes 1759 och var uppdelat i två separata delar, en våg för de ryska köpmännens varor som såldes i Ryssgården och en för de varor som allmogen förde in med båt. Även vid detta tillfälle så framkom begränsade delar av våghuset, det rör sig om ytterligare delar av grundsyllarna vilket betyder att hela överbyggnaden grävts bort vid något tidigare tillfälle.

På det här utsnittet ur en karta från 1771 har vi markerat in de båda husen vi nu undersökt. Nummer 15 är våghuset och 16 är parmätarhuset. Nummer 11 är vad som idag är Stadsmuseet.

Parmmätarhusets källare framtagen. Ned till källaren leder en trappa av tegel och i golvet kan man tydligt se de båda nedgrävda förvaringsutrymmena.

Av parmmätarhuset återstod däremot betydligt mer. Där fick vi tillfälle att dokumentera ett intakt källarrum med anslutande källartrapp. Parmmätarna var som vi tidigare berättat en yrkesgrupp som hade till uppgift att mäta upp det hö som togs in till staden. Uppmätningen gjordes i en stor trälåda, en så kallad parm som kunde ha olika storlek i skilda städer, i Stockholm hade den en volym på knappt 18 kubikmeter. På kontinenten finns uppgifter om parmmätare redan under 1200-talet medan de i Stockholm finns belagda först från 1661. Vid mitten av 1800-talet så frångår man bruket att mäta hö och börjar i stället att väga det. Den nya inkomstkällan för parmmätarna blev då att mäta ved efter samma princip som tidigare gällde för hö. Så sent som vid sekelskiftet 1900 fanns det ett femtiotal parmmätare i Stockholm vilka som traditionen föreskrev leddes av en ålderman, de sista parmmätarna försvann ytterligare ett par decennier senare.

På denna oljemålning av Johan Sevenbom från 1768 ser vi hur en mälarskuta fullastad med hö lastas av. Höet mäts upp i de stora trälårarna vilka kallades parmar, som står på kajen. Höet vinschades sedan upp på ett höloft vilket kan ses till vänster. Motivet är från det område där Tegelbacken ligger idag och i fonden ses bland annat Riddarhuset och Riddarholmen. Målningen är samtida med det parmmätarhus vi nyligen har undersökt och det är förmodligen så här vi får föreställa oss att det såg ut även på Stadsgården när Roslagsbönderna anlände med sina hölass.

I parmmätarhusets källargolv så fann vi två nedgrävda förvaringsutrymmen. Det ena utgjordes av en mindre trätunna som grävts ner precis vid ingången till källaren och det andra bestod av ett större kvadratisk kar som även bar tydliga spår av att ha haft ett fällbart lock. Vi fann inga fynd i dem som kan berätta om vad de använts till men med stor sannolikhet har de använts för att hålla dryck och matvaror kylda för längre hållbarhet. Något förbryllande så påträffade vi även en stor mängd glas i källaren, både från vinflaskor och dryckesglas. I samband med att järnvägens Södra och Norra stambanor länkades samman med den så kallade Sammanbindningsbanan så revs både våghuset och parmmätarhuset. Sammanbindningsbanan invigdes 1871. I en notis i Aftonbladet 1868 så framgår det att kostnaden för att uppföra de rivna byggnaderna på annan plats beräknades uppgå till 10 000 kronor.

På den här målningen av Carl August Tholander från 1898 ser vi en del av den nya Sammanbindningsbanans sträckning. Husen till vänster i bild är flyglarna till vad som idag är Stadsmuseet.

Härnäst kommer vi att börja undersöka en yta i den norra delen av Stadsgården och hoppas där bland annat på att finna grunden till den valvbro som på 1700-talet ledde ner till Slussen.

Som månadens fynd nu i juli har vi valt att presentera några skärvor av ett så kallat passglas.

De här skärvorna av ett så kallat passglas som utgör månadens fynd kommer från undersökningen på Södermalmstorg. De hittades i ett hus som stod där till 1640-talet. Till vänster ser vi glasets bottenfot och till höger två skärvor, en av den åttkantiga mynningen och en av själva bägaren.

Passglas Passglas var höga smala bägare på fot, höjden varierar mellan 20 och drygt 30 cm, i mynningen var de oftast åttkantiga. De var dekorerade med horisontellt pålagda trådar som placerades ut symmetriskt i så kallade ”pass” på själva bägarkroppen. Det vanligaste har varit tre pass, men det förekommer även både fyra och fem. Oftast har de pålagda trådarna samma färg som bägaren och den kan variera från nära nog klarglas till ljusgrönt och vidare till gulbrunaktiga nyanser. Vi har också hittat glas med blå tråd i passens ornament och de är sällsynta här i Stockholm.

Vad användes passglasen till? Absolut vanligast tycks det ha varit att de användes som ölglas men det finns skriftliga uppgifter om att de även används till vin och till och med till att dricka brännvin ur.

Generellt kan man datera den här typen av glas till perioden 1525–1675.

Vid Södermalmstorg hittade vi passglas redan från tidigt 1500-tal, eller kanske till och med från sent 1400-tal, men det rörde sig då endast om några få skärvor. Under 1540-talet ökade mängden av skärvor för att sedan under 1630-talet helt dominera. Vid den tiden utgjorde passglasen hela 70% av alla dryckesglas.

I den här tabellen syns det tydligt hur markant fynden av passglasskärvor ökar när vi kommer in i 1630-talet. Exemplet är hämtat från Södermalmstorg.

Vi kan mycket troligt räkna med att våra passglas från det tidiga 1500-talet och även de från 1540-talet var importerade från glashyttor i Tyskland, närmare bestämt traditionella glasbruksområden som Hessen och Rhenlandet.

I Stockholms tullböcker kan man till exempel år 1543 hitta en införsel av 1500 passglas från Stralsund. Något senare, 1558, omnämns en leverans av 600 passglas till Anders Källaresven, en man som sannolikt var knuten till Stockholms slott. Priset för de här glasen låg då på 3,5 mark för 300 stycken. Det ger ett styckepris på lite drygt 2 penningar. Som jämförelse kan vi se att en kanna öl (cirka 2,6 liter) kostade 6 penningar år 1550 vilket motsvarar cirka 7 kronor i dagens penningvärde. Samma år betalades ett dagsverke med 96 penningar.

Av det här anar man att passglasen inte direkt var några dyrgripar även om de var importerade. Glasen var nämligen massproducerade som stapelvara, ofta med låga krav på form, hantverkets precision och glasmassans kvalitet.

Trots detta så fick passglasen tydligen ändå representera någon form av kvalitet. Under 1600-talet kom förordningar som krävde att kvalitetsskillnader mellan olika krogar skulle markeras på så vis att de som serverade så kallat ”medelöl” eller ”svensköl” skulle ha ett stop som kännetecken utanför krogen, medan de lite finare ”starkölskrögarna” uppmanades att använda ”ett särdeles tekn med ett Paasglaas i theras tafla”.

Den markanta ökningen av passglas i våra fynd från och med 1630-talet kan med stor sannolikhet knytas till att den inhemska produktionen då kommit igång på allvar. Under perioden 1600-1650 startades nio glasbruk i Sverige. Efter som några av de äldre bruken hade lagts ner så fanns det nu tretton olika glasbruk i drift, varav fem låg i Mälardalen och ett av dem i Stockholm. Det i Stockholm startades 1641 drevs av Melchior Jung med hjälp av italienska glasblåsare och låg fram till 1652 på Kungsholmen.

Ett klassiskt exempel som brukar få belysa hur produktionen och konsumtionen av glas tilltog under 1600-talets första hälft är att till den danske kungen Fredrik III:s kröning år 1648 beställdes 12 000 glas, varav 5 000 var passglas. Merparten av dessa slogs sedan sönder under festligheterna.

Månadens fynd är alltså något som gemene man stötte på dagligen. Vi kan säga att det är en ledartefakt för tidigmoderna perioden i vår historia. Det har förekommit på kungens bord såväl som på de enkla krogarna i städernas gränder.

I den här scenen som Rembrandt målade någon gång på 1630-talet så ser vi hur konstnären själv svingar en bägare med öl. Bägaren är ett passglas liknande det som månadens fyndskärvor kommer ifrån.

Nu har vi äntligen fått tillgång till ett område inom Stadsgården som vi sett fram emot att få undersöka. Redan i början av april hade vi fått en första inblick i vad som väntade oss här. Det rör sig om ett kokhus som vi observerat i de äldre kartorna och i en del gamla målningar. Då i april kunde vi se att det fanns meterhöga murar bevarade av huset.

Det här är ett utsnitt ur en karta från 1771 och där har vi markerat kokhuset med röd färg.

I den här målningen av Johan Sevenbom från 1773 ser vi vårt kokhus centralt i bild. Det är det vita huset med en massa skorstenar. Man ser att det är fem skorstenar och mycket riktigt så hittar vi också fem spisplatser nu när vi undersöker köket. Till vänster i bild ligger kvarteret Pelikan och till höger södra Stadshuset (nuvarande Stadsmuseet), gatan som leder ned mot Saltsjön heter Brunnsbacken. Lägg märke till alla fartyg som ligger i hamnen. När tavlan målades hade kokhuset funnits där i cirka 20 år.

Det här är en litografi från mitten av 1800-talet av Johan Henric Strömer. Den är gjord efter en fotografisk förlaga av A.G. Joop. Motivet är taget uppifrån Mosebacke. Här ser vi kokhuset mitt i bild markerat med rött. Man ser tydligt hur det är ihopbyggt med Östra Slussgatan.

För en vecka sedan kunde vi börja ta fram kokhuset med hjälp av maskin och det kunde snabbt konstateras att lämningarna verkligen var välbevarade, ja så välbevarade ett rivet hus nu kan vara. Det vi hittar är ju egentligen bara den del av huset som legat under den dåtida marknivån.

Kokhuset töms på sina fyllnadsmassor.

Köket har varit nergrävt i marken på samma vis som en källare. Golvet är av kullersten och ligger ungefär en meter under vad som då var markytan. Väggarna är murade av tegel och längs med dem finns en meterbred bänk på vilken spisarna stått. På en av bänkarna stod till och med en kittel kvar. Totalt hittar vi fem spisar i köket. På golvet ligger en del avfall kvar där vi kan se spår efter den mat som lagats. Bland annat hittar vi fiskrester.

På den här bilden inifrån köket ser vi att det står kvar en kittel på spiselhällen.

Man har kommit in i köket genom att gå ner för en trappa från en stenlagd gårdsplan. I dörröppningen sitter gångjärnen kvar så vi kan se att det varit en så kallad dubbeldörr som suttit där.

Från den stenlagda gårdsplanen ledde en trappa ner i köket.

Vad är det då för ett kök och varför har det legat ett kök nere i hamnen? Jo, det var så att när fartygen kom in i hamn så var de på grund av brandfaran förbjudna att ha eld ombord, därför lät staden bygga kök i hamnarna så att besättningarna kunde laga sin mat där istället. Just det här köket är enligt skriftliga källor byggt någon gång mellan åren 1750–1753 vilket är samtidigt som Polhems sluss byggdes. Det slussbygget innebar en rejäl förändring av stadslandskapet i vårt område. Det kokhus vi undersöker hängde tätt samman med och var delvis ihopbyggt med Östra Slussgatan som nu också anlades.

År 1840 upphörde förbudet att ha eld ombord på fartygen så då kom kokhusen att spela ut sin roll. Vårt kokhus revs 1870 i samband med att Slussenområdet återigen genomgick en nydaning då Nils Ericsons sluss byggdes och Östra Slussgatan förnyades.

Den här månaden har vi valt ut ett kanske lite udda fynd, men ett fynd som på många vis avspeglar en viktig verksamhet som bedrevs här vid Slussen under äldre tid. Det rör sig om fynd vi nyligen gjort av sälben, närmare bestämt ben från sälhanens penis. De benen är lätta att känna igen när man hittar dem i fält och därför lätta att uppmärksamma.

Vikaresälens penisben. Fynd från det tidiga 1300-talet vid Stadsgården.

Just de här benen kom fram i lager som vi kan datera till tidigt 1300-tal, här hittar vi bryggkonstruktioner som byggts av virke som fällts vintern 1318/1319 så vi rör oss antagligen i en miljö från 1320-talet.

Våra nyfunna sälben skvallrar om den verksamhet som bedrevs här på platsen vid denna tid, nämligen trankokning. Vi vet att det redan år 1305 pågick trankokning här i området, från det året har vi nämligen ett brev bevarat. Brevet skrevs den 17 juli och i det skildras en rättslig tvist mellan klostren i Sigtuna och Strängnäs gällande rätten till kokning av sältran. Av brevet framgår också att verksamheten förlagts hit till stadens utkant på grund av stanken den medförde.

Här ser vi det medeltida brev daterat till den 17 juli 1305 som omnämner verksamhet som rör trankokning vid Stadsgården. SDHK nr 2114.

Arbetet med att koka tran tycks ha pågått här vid Slussen under hela medeltiden och vi har flera skriftliga dokument som omnämner detta, till exempel har vi en notis i stadens tänkeböcker från den 14 december 1517 där det berättas om ena sielebodz tompt… med en tran[n] panno.

Omnämnandet av en tranpanna för oss in på själva tillverkningsprocessen. I tranbodarna fanns enligt skriftliga uppgifter kar, pannor och kittlar för kokning av sälspäcket till tran. När sälspäcket kom hit till Stockholm låg det i tunnor och hade börjat ruttna. När det packades i tunnorna hade det sannolikt skurits upp i långa skivor, det var åtminstone så man gjorde på 1700-talet i Finland. När späcket sedan packades upp var det alltså redan på väg att ruttna, bitarna lades i grytor och kokades till tran.

Tranet användes sedan som olja i lampor (lampatran) så att man fick ljus inomhus under de mörka årstiderna. Men tranet hade även många andra användningsområden, det användes till exempel som läkemedel mot skörbjugg, men också vid garvning av sämskskinn och när man drevade borden i båtarna. Det kunde även användas till att impregnera läderstövlar så att de stod emot väta.

I sin Historia om de nordiska folken som Olaus Magnus skrev i exil i Rom 1555 berättar han att de som är rädda för blixten anser sig vara tryggast i tält som gjorts av sälskinn, därför att detta djur är det enda i havet som undgår att drabbas av blixten. Enligt folktron kunde man också smörja in hästarnas grimmor med sältran, då lät råttorna bli att gnaga av dem när de stod bundna i stallet. Dessutom gjorde det att hästarna inte träffades av blixten. Som vi ser var tranet som producerades vid Slussen användbart till mycket.

Säljakt har bedrivits vid Östersjöns kuster och på svenskt område inte sällan längs med Bottenviken. Vi har en tillkännagivelse i Stockholms tänkeböcker från den 10 september 1483 som omnämner just bottniska jägare, …the som kiöpa lagx eller sääl aff botnakarllom, the skulo kiöpa that for reda peninga…

Olaus Magnus beskriver att de bottniska fångstmännen jagade sälar med ett hullingförsett sälspjut och att de lockade dem till sig genom att härma dem. Annars har sälar också fångats med hjälp av nät eller notar.

Det finns en skriftlig uppgift från Umeå storsocken år 1556, alltså året efter det att Olaus Magnus gav ut sin historieskrivning, av den framgår att det då fångats 68 sälar av 22 båtar med 3 notar och 171 nät.

Jakten utövades av båtlag eller fångstlag som sinsemellan delade byte och eventuella förluster.

De ben vi hittat kommer främst från vikaresäl men vi har också sett att där finns någon enstaka gråsäl.

Fångsten av vikaresäl inleddes vanligen i februari då havet var istäckt och den skedde då med spjut eller snarare en harpun med en hullingförsedd spets som satt fast i en lina. Under säljakten på sommaren använde man istället oftare nät. Som fetast var vikaresälen på sensommaren.

Eftersom jakten på säl pågick under en stor del av året så kan vi utgå ifrån att även trankokningen gjorde det, så stanken från verksamheten låg nog tung över vårt område här vid Slussen mer eller mindre året runt.

En avbildning av en säl (Vitulus marinis) från 1556. Petri Bellonii. Cenomani De aquatilibus.

Efter några månader med ganska begränsade undersökningar på Stadsgården får vi nu äntligen tillgång till lite större ytor. För närvarande undersöker vi ett område direkt väster om kvarteret Tranbodarna som ligger i anslutning till där vi under hösten och vintern förra året fann välbevarade lämningar.

Här håller vi på med våra undersökningar just nu, de bebyggelselämningar vi får fram är från 1600-talet.

Det vi då grävde fram var bland annat pålar från vad vi tolkade som rester efter en bryggkonstruktion, rester av tranbodar och en stor och välbevarad lastkaj. Gemensamt för de här konstruktionerna var att de var byggda av trä som var överraskande välbevarat. Därför sågade vi prover från olika delar av konstruktionerna och skickade dem på dendrokronologisk analys, vilket är en metod att datera trä genom att mäta årsringarnas tillväxt. Nu har vi fått svar på analysen och dateringarna stämmer mycket väl in på de tolkningar som arkeologerna utifrån fyndmaterialet gjorde redan i fält.

Den tidigaste konstruktionen är en brygga som löpt invid vattenbrynet längs med Katarinabergets fot. De analyser som gjordes på stolparna till bryggan visar att den byggts med virke som fällts vintern 1308-1309 och att den sedan varit i bruk under 1300-talets första hälft. Under den tiden har en del stolpar förmultnat och ersatts med nya. Den här bryggan har sannolikt fortsatt utmed hela Stadsgården där vi utifrån skriftliga dokument vet att det har funnits tranbodar ända sedan år 1305.

Vid våra tidigare undersökningar påträffade vi även tranbodar, de enda som någonsin hittats i Stockholm. Tranbodarna låg invid varandra på varsin tomt endast åtskilda av en smal passage.

Det här var de två tranbodarna som vi hittade tidigare i år. Bodarna var konstruerade så att delen med den stora spisen låg på land och resten av byggnaden låg på pålar ut i vattnet.

När vi undersökte bodarna kunde vi se att de brunnit ner vid ett tillfälle och senare ersatts med nya. Frågan var när de hade brunnit ner. Den dendrokronologiska analysen visar att de äldsta tranbodarna vi fann hade byggts med virke som fällts vintern 1551-1552 och genom denna datering så kan vi nu faktiskt tala om exakt när branden skett. I Stockholms stads tänkeböcker för år 1554, som innehåller minnesanteckningar och protokoll från stadens rådhusrätt, så hittar vi nämligen en notis från onsdagen den 27 juni som omtalar en brand som denna dag drabbade Södermalm. Det var mellan åtta och nio på kvällen som elden bröt ut i Sven smeds smedja. Enligt notisen så brann en stor del av Södermalm ner, däribland sex stycken tranbodar nere vid Stadsgården. Vid den här tiden betecknade namnet Stadsgården den skeppsgård som fanns på platsen nedanför vad som idag täcks av Slussens tunnelbanestation och Stadsmuseets byggnad. De tranbodar som vi har undersökt måste ha varit de som låg närmast Stadsgården och brann ner denna ödesdigra junikväll år 1554.

I början av 1600-talet revs den ena tranboden och istället så anlade man en stor och kraftig lastkaj av timmer som kan dateras till 1612-1613.

Här ser vi lastkajen som byggdes av timmer som fällts vintern 1612-1613.

Ett knappt trettiotal år senare så försvann både tranbodar och lastkaj i samband med att hela området då fylldes ut med stora massor grus och jord samtidigt som gaturegleringen av Södermalm inleddes i början av 1640-talet.

I dagarna har vi fått fram och tagit bort stengrunden till ett av husen som uppfördes ovanpå utfyllningarna vid mitten av 1600-talet. Nästa steg blir att undersöka lagren under denna byggnad och där förväntar vi oss hitta både fortsättningen på strandbryggan och ännu fler tranbodar.

Alldeles nyligen kunde vi dokumentera grunden till ett hus som byggts vid mitten av 1600-talet. Mitt i bilden syns ett av de stora dragjärn som hållit samman grundkonstruktionen. Sannolikt har man behövt dessa dragjärn eftersom grunden låg på utfyllnadsmassor. Träresterna som syns är en del av rustbädden som vilade på en mängd nedslagna pålar.

Månadens fynd nu i maj är även det, liksom förra månaden ett fynd från tidigmodern tid. Nu i form av en tandborste från 1800-talet. Det här fyndet gjordes när vi i september 2016 inledde våra undersökningar i kvarteret Ormen här vid Slussen.

Så här ser vår tandborste ut. Vi får väl räkna med att det är tidens tand som gjort att borsten nästan helt försvunnit och att det nu är endast skaftet av ben nu återstår. Eller har den använts så flitigt av sin dåtida brukare?

Vår tandborste är nästan 15 centimeter lång och är av 1800-tals snitt. Den är av ben och har tre rader med borst vilket är typiskt för tiden. På skaftet finns en inskrift; MASTIQUEE  GARANTIE  PARIS vilken visar oss att den är tillverkad i Frankrike. Frankrike var näst efter England det stora producentlandet för tandborstar under 1800-talet.

Tandborstar fanns i Kina redan på 1490-talet och de börjar dyka upp i Europa under andra hälften av 1500-talet. I svenska texter nämns de första gången 1649. Samma år skrev en engelsman till en vän i Paris och bad honom leta upp en tandborste åt honom. De användes i början närmast som penslar: Man sköljde munnen, strök en pasta på tänderna med borsten eller en svamp och sköljde sedan av. 
Den moderna västerländska tandborsten sägs ha skapats först år 1780 av en engelsk matthandlare vid namn William Addis. Dessa moderna industriframställda tandborstar hade skaft som ofta var gjorda av ben och det var helst lårben från ko som användes. Borsten kom från något styvt djurhår, gärna från svin, men även häst- eller grävlingsborst användes. Efter som dessa borst var ganska styva så kunde de lätt göra mer skada än nytta då de hade en tendens att sticka hål i tandköttet vilket kunde leda till infektioner.

På 1840-talet började tandborstar tillverkas industrimässigt också i Frankrike, Tyskland och Japan.

Man fortsatte att göra tandborstar med djurborst ända fram till 1938, då de första tandborstarna med nylonborst började tillverkas av firman DuPont i USA.

Att användningen av tandborstar blev mer frekvent under 1600-talet och att en massproduktion av dem startade i slutet av 1700-talet kan med stor sannolikhet kopplas samman med att tandhälsan i Europa snabbt försämrades under den perioden. Orsaken var en omfattande ökning av sockerkonsumtion. Från de nya kolonierna i Karibien, med ett gynnsamt klimat för sockerrörsodling och tillgång till billig slavarbetskraft, strömmade sockret in i Europa. På 1640-talet fanns det till exempel över 50 sockerraffinaderier i Amsterdam.

Studerar man svenska kokböcker från den här tiden så är det lätt att konstatera att socker är en mycket vanlig ingrediens i matlagningen, så även i rätter vi idag aldrig skulle söta, till exempel viltstek, kokt fågel, löksoppa, kräfträtter och fiskgryta.

När man sedan under 1700-talet lärde sig raffinera socker ur sockerbetan så ökade bruket av socker än mer. I England steg sockerkonsumtionen med 1500 procent från år 1700 till år 1800.

En annan orsak till att användningen av tandborstar ökade måste också tillskrivas vetenskapliga landvinningar och att man under 1700-talet började förstå sambandet mellan tandvärk och det man stoppade i munnen. Nu upptäckte man att tandröta uppkom av bakterier.

Länge hade teorin att värken orsakades av tandmask levt kvar, därav uttrycket "maskstungna" tänder. Innan kunskapen om karies ökade och tandborsten blev gemene mans egendom fanns det otaliga huskurer för att hålla tandvärken borta. Sköljningar av olika slag var det vanligaste. Sköljvätskan kunde innehålla märkliga blandningar, med allt från alun, salt, honung och mynta till muslort, äggskal, fiskben och den egna urinen. Andra metoder var att röka ut värken med bolmört eller att försöka överföra värken via en spik till ett träd. En sista utväg, när värken blev för svår, var att dra ut de sjuka tänderna.

För Sveriges del var hovtandläkaren Joël Assur en föregångare när det gällde att sprida kunskap om hur tänderna skulle hållas rena. I skriften "Korrt underrättelse om dä mest vanliga TandSjukdomarna" från 1799, varnar han för sockrets påverkan och rekommenderar användning av tandborste och tandpasta.

Trots att tandborsten fick en ökad spridning under 1800-talet så var den fortfarande i första hand ett verktyg för de välbeställda. Det är inte förrän på 1940-talet, när de billiga nylontandborstarna gör sitt inträde på marknaden, som alla får råd att borsta tänderna

Sannolikt avspeglas detta också i vårt fynd. En mantalslängd som rör de boende i kvarteret Ormen år 1860 talar sitt tydliga språk. Vid den här tiden har kvarterets status sjunkit markant och vi möter många inneboende, arbetslösa före detta handlare, järnarbetare med mera och flera av dem fick magra extrainkomster genom att ha fosterbarn inhysta hos sig.

Men vi hittar några undantag, här finns två personer med hushåll som varit betydligt bättre bemedlade än de övriga. Det rör sig om domprosten C. O. Björling och bankkommissarien Gustav Wilhelm Schützerkrantz.

Det är väldigt sannolikt att vi kan knyta vår tandborste till någon av dessa välbeställda familjer.

Fyndet av vår tandborste gjordes endast några hundra meter ifrån den här välkända reklamskylten för tandkrämen Stomatol som urspungligen satt på den på gamla Katarinahissen. Stomatol var den första tandkrämen i Sverige som fanns på tub. Den lanserades år 1900. Bilden är från år 1933.