Slusskajen/Slussplan 17 juli 2020

På gång i juli 2020

Nu är vi mitt i sommaren och trots semestertiderna fortsätter undersökningen av Polhemsslussen. För tillfället pågår nedmonteringen av ett flertal murar och samtidigt passar vi då på att dokumentera dessa. Detta ger oss en unik tillfällighet att skriva teknikhistoria i detalj eftersom vi nu får en klar bild av hur de olika murarna i den gamla slusskanalen en gång konstruerades vid mitten av 1700-talet.

IMG 2359 korr 72dpi 900 600Vi får nu tillfälle att detaljdokumentera hur den gamla Polhemsslussen byggdes vid mitten 1700-talet. Det blir ett fint bidrag till teknikhistorien.

 

På många ställen är murarna förankrade med olika typer av dragjärn. Några av dem är endast omkring en meter långa och fästade som krampor mellan kanalrännans fasadstenar och den bakomliggande muren, andra är cirka sju meter långa.

På en nivå som på 1700-talet låg knappt en meter över vattenytan hittar vi innanför fasaden dessutom flera kraftiga dragjärn som löper i kanalrännans längdriktning. De har sammanfogats med varandra och med hjälp av ett flertal järnkrampor fästs i fasadstenarna. Här kan vi se att dragjärnen dragits över med en tjock, seg tjärmassa som gjort att järnen nästan helt har klarat sig från rostangrepp.

Det är med andra ord ingen tvekan om att Polhem och hans manskap ville bygga en sluss som skulle hålla länge.

IMG 2385 2 korr 72dpi 900 600Här är ett av de kraftiga dragjärn som löper längs med hela insidan av slussrännans fasadstenar. För att få önskad längd så skarvades de ihop. Dragjärnen skulle garantera att murarna hölls ihop på ett säkert sätt.

 

En annan intressant detalj som dyker upp på flera ställen är så kallade stenhuggarmärken. Det är huggna signaturer i stenar som talade om vilken stenhuggare/verkstad som hade tillverkat stenarna. Hittills har initialerna L, SK, W och LB dykt upp på ett flertal stenar. Att stenhuggarna eller verkstäderna högg in sina signaturer på stenarna berodde på att man ville få rätt betalning för sitt arbete.

IMG 2441 korr 72dpi 900 600Det här är ett av de stenhuggarmärken (LB) som vi kunnat dokumentera.

 

Vi kommer att fortsätta dokumentationen av Polhemsslussen i några veckor till och räknar med att vara färdiga i mitten av augusti. Då återkommer vi med mer information.

Till dess önskar vi alla en skön sommar!

 

 

 

 

Månadens fynd 28 Maj 2020

Månadens fynd - maj 2020

Månadens fynd kommer från en undersökning vi gjorde vid Slussplan våren 2017. Då hittade vi en mängd ostronskal i lager från mitten av 1700-talet.

Ostronfynd FI 2511 5746 FI 2709 12081Våra ostronskal utgör resterna efter en utsökt måltid som någon av stadens välbärgade borgare spisat vid mitten av 1700-talet.

 

Vid den tiden var ostron en uppskattad delikatess inte minst inom hovet, men även inom adeln och de mer välbeställda skikten av borgarklassen. I 1700-talets kokböcker kan vi se att ostronen spelade en viktig roll vid finare tillställningar och att de ofta åts stekta eller kanske snarare gratinerade och i form av raguer och pastejer. I ett recept från 1736 beskriver Reinerus Broocman i sin kokbok En fullständig Swensk Hus-Hålds-Bok hur tillagningen av ostron kunde gå till:

”Sedan the äro upbrutne tager man the största skalen och lägger them uti, sedan tager litet bröd, Muskotblomma och Smör, när the äro vtkokade ther med sätter man Renskt Win på elden och låter blifwa warm, när thet kokar vp, öser man ther af på them, efter hand, men achtar at the intet blifwa torra, och så länge får man ösa på them till thes the blifwa bruna kring om skalen, och tå äro the färdiga.”

 

En stor anledning till att ostron betraktades som exklusiva berodde på att de inte var helt lätta att få tag på utan måste importeras från havsvattnen västerut. Under 1700-talet var till exempel det nordtyska Holstein mycket berömt för sina utsökta ostron från Nordsjön.

Ostronen importerades dels som ”friska” dvs. färska och dels som insaltade. De färska ostronen lades i vattenfyllda tunnor, de andra lades in i salt, peppar och lagerblad och förpackades i mindre kaggar.

År 1725 importerades exempelvis 11 500 färska och 63,5 kaggar med saltade ostron till Stockholm.

Men vi hade även ett svenskt ostronfiske i Stigfjorden norr om Tjörn på västkusten som tagit fart redan på 1600-talet och Uddevalla var ett viktigt centrum för denna handel. Den större delen av dessa fångster gick till det svenska hovet, här fanns krav på leveranser var fjortonde dag både vår och höst.

Från västkusten transporterades de av särskilda ostronfarare som enligt gästgivareordningen 1734 hade rätt att använda gästgivareskjuts, vilket var ett privilegium som de delade med hummerfararna och de norrländska fågelbönderna. I en sådan kontext blir tydligt vad som ingick i den rike mannens måltid och den överdådiga bild som tidens konstnärer ger oss i sina stilleben träder nu fram.

Joris van Son Still life with fruit basket lobster and oysters Ett överdådigt bord enligt tidens ideal så som det avbildats av den flamländske konstnären Joris van Son. Nere till vänster i bild ser vi de eftertraktade ostronen.

Vårt fynd den här månaden utgör alltså resterna efter en del av den burgna överklassens konsumtion i 1750-talets Stockholm.

 

 

 

 

Slusskajen/Slussplan 25 Maj 2020

På gång i maj 2020

Bild 2. Slussrännan 72dpi 900 600
Här pågår arbete med att ta fram Polhems gamla slussränna.

 

Så här i slutet av maj börjar vi avsluta dokumentationen av Polhems gamla sluss. Inmätningar, fasadritningar och 3D-fotograferingar är i det närmaste avklarade och det är nu dags att påbörja borttagandet av den konstruktion som stått där sedan den 2 maj 1755. Under tiden vi arbetat med vår dokumentation har vi haft en hel del besök. Tekniska museet har varit här, likaså har massmedia uppmärksammat lämningarna. Här kan ni lyssna på vad som sades i Sveriges Radios inslag i P4 Direkt. Klicka här

Bild 1. Slussrännan. 72dpi 900 600
Här syns den södra väggen i slussrännan från 1750-talet.

 

En del av stenmaterialet från 1700-talets sluss kommer att återanvändas i de konstnärliga gestaltningar som kommer att pryda Nya Slussen och idag var konstnärerna på besök för att bekanta sig med platsen och det material de ska arbeta med.

Bild 4. Slussanläggningen. 72dpi 900 600Hela den gamla slussenanläggningen från Polhems tid har dokumenterats av en byggnadsarkeolog.

 

I övrigt har maj varit en ganska lugn månad vad beträffar fältarbete här vid Slussen, däremot har vi parallellt fortsatt med rapportarbete från våra tidigare undersökningar.

 

 

 

 

Månadens fynd 29 april 2020

Månadens fynd - april 2020

Den här månaden utgörs vårt fynd av förkolnad säd i form av skalkorn (med den latinska artbenämningen Hordeum vulgare var. vulgare). Fyndet gjordes i ett av de hus vi undersökte på Södermalmstorg under senvåren 2015 och det kan dateras till andra hälften av 1300-talet. Då, på 1300-talet, var skalkorn det vanligaste spannmål som odlades i Sverige.

Mältat skalkornSå här såg de förkolnade resterna av det mältade skalkornet ut.

 

Vad som gör det här fyndet spännande är att vi kan konstatera att många av kärnorna var groddade vilket indikerar att de var avsedda för ölframställning. I det steg vi påträffade dem hade de blötlagts för att gro vilket var det första steget i mältningsprocessen.

Olaus Magnus beskriver i sin ”Historia om de nordiska folken” hur mältningsarbetet ägde rum i mitten av 1500-talet: ”Man väljer sig ett lämpligt brädgolv, långt och brett. På detta lägges ett lager korn, 10 rugier eller 30 skäppor eller mer. Kornet stänkes med vatten under idelig omrörning, varav följden blir, att det på ett dygn mjuknar och börjar svälla. Efter en andra och tredje liknande omrörning skjuter det liksom rötter och tycks gro. Kornen klumpas härvid ihop sig och visa benägenhet att genast växa samman. Då utbredes det på brädgolvet och lämnas att torka i tre dygn.”

Det var så långt vårt korn hade hunnit i processen. Därefter skulle det ha rostats för att få ”en smak likt honung”, malas och sjudas i hett vatten, silas och smaksättas med humle innan det lagrades en tid för att bli ett gott drickbart öl som uppskattades av gästerna.

Det blir spännande när de arkeologiska fynden möter de skriftliga källorna. I vårt fall kan vi konstatera att huset vi undersökte hade haft ett trägolv av plankor, de brända kornen låg utspridda på golvet över en yta på 2,5 x 6,6 meter. Kornlagret varierade i tjocklek men var i genomsnitt cirka 5 centimeter tjockt. Räknar vi ut volymen på detta så visar det sig att man befinner sig nära de 30 skäppor som Olaus Magnus anger, även om det inte är en helt lätt beräkning att göra eftersom måttenheterna varierade en del från landsdel till landsdel.

Mälthus - Kontextgrupp 27Centralt i bilden syns lämningarna efter det mälthus (Kontextgrupp 27) som vi undersökte på Södermalmstorg våren 2015. I huset syns de brända resterna efter ett trägolv. Ovanpå golvet låg lagret med förkolnade skalkorn.

 

Hur det öl som skulle bryggas på vår gård vid Södermalmstorg skulle ha smaksatts vet vi inte men det mest troliga är att man tänkt sig tillsätta humle så som det omtalas hos Olaus Magnus. Under medeltiden dominerade nämligen humleöl i ett nordösteuropeiskt område med Baltikum, Polen och stora delar av norra Tyskland och östra Sverige medan porsöl dominerade i Holland, Danmark, västra Sverige och Norge. När vi kommer fram till 1500-talet (Olaus Magnus tid) så hade humleölet blivit det vanligaste även i väst.

Vårt fynd visar oss alltså att gårdens innevånare var i färd med att brygga öl men att man aldrig hann slutföra det. Varför inte? Jo, gården brann helt enkelt ner och ett fynd vi berättat om tidigare (se tidigare artikel) kanske ger oss en ledtråd till varför den brann. Det rör sig om ett mynt som hittades i raseringsmassorna efter branden. Myntet kunde dateras till Albrekt av Mecklenburgs tid som svensk kung 1364-1386 och nya specialstudier visar att vårt mynt hörde till de yngsta som Albrekt lät prägla, så sannolikt har det präglats alldeles i slutet av hans regeringstid vid mitten av 1380-talet. Men med tanke på att de politiska förhållandena i Stockholm var lite speciella i och med att stadens makthavare fortsatte att betrakta Albrekt som kung ända fram till september 1398 så kan myntet vi fann ha fortsatt att präglas i staden ända fram till dess.

Så med andra ord kan gården på Södermalmstorg ha bränts ner i samband med de stridigheter som uppstod när drottning Margaretas trupper belägrade staden. Så om gårdens innevånare hade påbörjat sin ölbryggning i september var tanken säkert att man ville ha ett gott öl till jul. Men så blev tyvärr aldrig fallet. Den storpolitiska maktkampen kom emellan.

 

 

 

 

Slusskajen/Slussplan 28 april 2020

På gång i april 2020

Nu när vårsolen har börjat lysa och temperaturen så sakteliga är på väg uppåt så koncentraras våra arkeologiska insatser till ett mörkt och dunkelt utrymme under den stående bron mellan Södermalm och Gamla stan. Platsen vi är på var tidigare Slussengaragets lokaler från 1930-talet. Men under garagets betonggolv hittar vi betydligt äldre konstruktioner.

ArbetsbildUnder golvet i det gamla Slussengaraget tar vi varsamt fram delarna av Christopher Polhems sluss från mitten av 1700-talet. På grund av den dammiga miljön använder vi andningsmasker.

 

Redan vid Stockholms tillkomst på 1200-talet var passagen mellan Mälaren och Saltsjön vid Söderström en viktig farled. I äldsta tid halades eller varpades skeppen genom strömmen vilket var ett både tidskrävande och mödosamt arbete. Passagen underlättades väsentligt på 1640-talet när stadens första sluss – Kristinaslussen – invigdes. Slussen blev en succé men ganska snart fick man problem med maskineri och slussportar som krävde ständiga reparationer. På 1720-talet var Kristinaslussen i så dåligt skick att staden insåg att den måste ersättas. En av dem som rådfrågades av stadens magistrat (styrelse) om hur man skulle gå till väga var uppfinnaren Cristopher Polhem, även kallad ”den svenska mekanikens fader”. Polhem, som då var i sextioårsåldern, svarade att det skulle ta fem år att bygga en ny sluss men att han inte kunde ta på sig att leda arbetet på grund av sin höga ålder och sviktande hälsa. Frågan stöttes och blöttes under många år och slutade till sist ändå med att Polhem upprättade ett kontrakt med staden om att bygga den nya slussen, då hade det hunnit gå tjugo år. I kontraktet skrevs det in att om Polhem själv inte kunde fullfölja projektet så skulle hans son Gabriel Polhem ta över. För att närmare kunna övervaka arbetets gång flyttade Polhem till den Dauerska malmgården som även var Carl Michael Bellmans födelsehus och låg i närheten av Maria kyrka på Södermalm.

Röda Slussen 1780På den här målningen av Anders Holm från 1780 avbildas Polhemsslussen med sina karaktäristiska röda torn vid broövergången.

 

Polhem fick aldrig se sin sluss i färdigt skick. Strax före sin död 1751 bars den då 89-årige Polhem i bärstol ner till den nya slussens botten där han som hedersbetygelse dubbades till kommendör i Nordstjärneorden.  Polhemsslussen invigdes den 2 maj 1755 och var då närmare 59 meter lång, 12,5 meter bred och 3,9 meter djup. Den var i drift i nästan hundra år, fram till 1850, då den ersattes av Nils Ericsons sluss. Men den gamla slusskanalen användes som avbördningskanal för Mälaren ända fram till 1930-talet då den slutligen fylldes igen i samband med ombyggnationen av Slussenområdet.

PanoramaPanoramabild över en del av lämningarna efter Polhemsslussen från 1700-talet som vi fått fram.

KanalväggHär ses en del av väggen i slussrännan från 1700-talet framgrävd.

 

Undersökningarna av Polhems sluss kommer fortsätta ett bra tag framöver och vi får säkert orsak att återkomma med nya spännande resultat även nästa månad.

 

 

 

 

Månadens fynd 31 mars 2020

Månadens fynd - mars 2020

Månadens fynd utgörs av en mängd takpannor som påträffades vid våra undersökningar på Södermalmstorg våren 2015.

Taktegel 1350 talBland dessa takpannor från 1300-talets andra hälft kan vi överst i bild se några kupade munk- och nunnetegel. Nederst ligger några platta fjälltegel.

Takpannorna låg i omfattande rivningsmassor som kom från en bebyggelse som funnits där på platsen vid 1300-talets mitt och som sedan ödelades i en brand någon gång under slutet av 1380-talet. Det rör sig om lite olika former av takpannor, dels kupade sådana som kallas munk- och nunnetegel och dels flata sådana som kallas fjälltegel. Det här var mycket ovanliga byggnadsmaterial i Stockholm vid den tiden och vid tidigare undersökningar så har de främst påträffats i klostermiljöer och i anslutning till Stockholms slott. Så våra fynd avspeglar alltså en mycket speciell och välbärgad boendemiljö här invid Södermalmstorg, det är något vi också sett genom fynd av andra exklusiva byggnadsmaterial så som golvplattor av sandsten och kalksten liksom fönsterglas som importerats från Tyskland och Frankrike.

Vad gäller yttertaken i Stockholm var de vid den här tiden annars vanligen av torv och näver, och så var det långt fram i tiden. Olaus Magnus beskrev i ”Historia om de nordiska folken” som utgavs 1555 att trähusen i Sverige täcktes med näver och fyrkantiga torvtovor som sedan besåddes med havre eller korn, så att rötterna skulle hålla torven på plats. Att så var fallet i Stockholm även under början av 1600-talet framgår av en reseskildring som den holländska ämbetsmannen Anthonis Goeteeris skrev 1616:

”staden Stockholm tog sig vid ankomsten alldeles grön ut, där den låg mot bergen, ty husen har alla avplattade tak täckta av björknäver och grönskande grästorvor på samma sätt som bondstugorna i Ryssland. Taken används till bleke, och på en del låter man getter gå och beta/…/ över taken reser sig de mestadels helt vita skorstenarna, något som på avstånd tar sig mycket egendomligt ut”.

Bilden av Stockholm med sina gröna tak och vita skorstenar kan vi förresten se redan på Vädersolstavlan år 1535. Det var inte bara trähusen som hade torvtak utan även Stockholms rådhus var täckt med torv och näver så sent som 1567.

Vädersoltavlan 1535 detaljPå den här vyn som är hämtad ur Vädersoltavlan från år 1535 ser vi ett Stockholm där i princip alla byggnader, även de murade, tycks ha torvtak och de karaktäristiska vita skorstenar som utländska besökare ofta förundrades över.

 

 

 

 

Slusskajen/Slussplan 25 mars 2020

På gång i mars 2020

De senaste veckorna har de arkeologiska insatserna varit koncentrerade till Gamla stan och ett område som sträcker sig från Kornhamnstorg till Skeppsbron. Här har man schaktat för nedläggning av nya ledningar och brunnar, ett arbete som fortfarande pågår och till stor del utförts nattetid för att trafiken i så stor utsträckning som möjligt ska kunna flyta på utan störningar.  Schaktningarna har visat hur viktigt det är att följa upp även schakt som är begränsade till ytan och att även små schakt kan ge stora resultat.

IMG 2207 72dpi 900 600En del av schaktet på Kornhamnstorg.

 

Vid schaktningarna på Kornhamnstorg har vi hittat åtminstone två olika generationer av det gamla stenlagda torget och lika många nivåer av kullerstensbelagda gator. Dessa kan med hjälp av fynd som påträffades i anslutning till dem daterats till 1600- och 1700-tal.

Det som dock väckt vårt största intresse är lämningar som vi förmodar kan vara rester av Gustav Vasas försvarsanläggningar.  

På Kornhamnstorg så kom det fram rester av kraftiga stenmurar som har varit minst 1,6 meter tjocka och 2 meter höga. På torget kom det också fram en timmervägg bevarad i fyra stockvarvs höjd i linje med murens sträckning.  Dessutom hittade vi ytterligare en mur på 2 meters djup i närheten av mynningen till Järntorgsgatan. Den muren var uppförd i tegel och har varit minst 2 meter tjock.  Så hur får vi ihop de här konstruktionerna med Vasas försvarsanläggning?

Under Gustav Vasas tid vid makten, som sträckte sig från 1520-talet fram till hans död år 1560, byggdes de sista stora försvarsverken inne i Stockholm. Invid läget för vad som idag är Slussplan lät han resa ett försvarstorn som ersättning för ett tidigare torn som rasade samman i oktober 1523. Tornet var placerat vid mynningen för Järntorgsgatan och kallades för inre Söderport. Det är med stor sannolikhet en del av detta torn som vi nu påträffat och det är i så fall första gången som fysiska lämningar av inre Söderport kunnat dokumenteras.

IMG 2453 72dpi 900 600På bilden ses en del av den minst 2 meter tjocka tegelmuren som sannolikt hör till försvarstornet inre Söderport vilket byggdes på 1500-talet. Muren kom fram i ett schakt på Slussplan.

Detalj ur Hogenberg 1570 72dpi 900 600På denna detalj ur Frans Hogenbergs avbildning från 1570 har vi ringat in läget för inre Söderport som Gustav Vasa lät uppföra på 1500-talet.

 

Från inre Söderport och vidare västerut över Kornhamnstorg byggdes en hög försvarsmur. Muren var dock inte helt sluten utan det fanns ett parti av stadsmuren vid Kornhamnstorg som var öppen. Anledningen till det var att järnet från Bergslagen som skeppades över Mälaren till Kornhamnstorg skulle kunna lastas av och föras upp till Järntorget och vägas innan det fraktades vidare för export ut i världen.  En öppning i stadsmuren var naturligtvis en försvagning av försvarslinjen. För att motverka det lät Gustav Vasa under åren 1520-1523 resa ett timrat försvarstorn i anslutning till passagen genom muren. Den här typen av torn var närmast triangulära till formen och kallades för kivenäbbar. 

IMG 2538 72dpi 900 600Här syns lämningarna efter den förmodade kivenäbben på Kornhamstorg. Virket i stockarna från 1500-talet var fortfarande friskt efter 500 år.

Detalj ur Vädersoltavlan 1535På den här bilden som är en detalj ur Vädersoltavlan från 1535 finns kivenäbben vid Kornhamnen markerad med en röd ring. En bit till höger ser vi också inre Söderport.

Så med mycket stor sannolikhet är det så att den mur vi dokumenterat på ett par ställen vid Kornhamnstorg är rester av Gustav Vasas stadsmur och nya stadsport och att timmerkonstruktionen är en rest av den ovan beskrivna kivenäbben. Nu inväntar vi en analys av årsringarna på stockarna kommer avslöja om de fällts i anslutning till åren när kivenäbben byggdes, detta skulle i så fall styrka vår tolkning.

 

 

 

 

 

 

Månadens fynd 25 februari 2020

Månadens fynd - februari 2020

Månadens fynd har vi som så många gånger förut hämtat från det rika fyndmaterial som tillvaratogs vid våra arkeologiska undersökningar på Södermalmstorg. Fynden består av fyra malstenar från handkvarnar som har använts av de boende i området under 1300-talet.

Under förhistorisk tid bestod de tidigaste kvarnarna av en flat lätt skålad sten och rundad mindre sten som man krossade kornet med. Kvarnstenarna från Södermalmstorg är från så kallade vridkvarnar, en typ av roterande handkvarn som uppfanns i medelhavsområdet omkring Kristi födelse. Till Norden kom handkvarnen först under järnåldern cirka 200 e. Kr. I Snorre Sturlassons Edda från början av 1200-talet finns ett stycke som omnämner användandet av handkvarnar. I kvädet om Helge Hundingsbane så klär han sig som trälinna för att slippa undan sina fiender och går iväg för att mala:

”För hans händer

hövdes bättre

svärdets fäste

än kvarnens vev”

En handkvarn bestod av en rund överliggare och en underliggare i motsvarande storlek. Det som skulle malas stoppades in ett runt hål i överliggarens centrum, det så kallade ögat, och vreds runt med ett trähandtag som placerades i ett hål i stenens kant. 

Handkvarnar kan delas in i två huvudgrupper.  Den ena bestod av två rundade kvarnstenar som var ungefär lika stora. Dessa var ofta ganska grova och skrovliga med otuktade kanter. Sådana kvarnar var de största handkvarnarna och brukade ha en diameter på 40-70 centimeter. Den andra huvudgruppen hade en mindre överliggare, oftast med en diameter av 15-30 centimeter, som placerades i en underliggare som var format som ett kar. De senare malstenarna var tillverkade av yrkesmän och betydligt mer välgjorda än den första typen som oftast var hemtillverkade.

Malsten från Södermalmstorg av den enklare grova typen av handkvarn. Den har ursprungligen varit minst 40 centimeter i diameter. Lägg märke till de otuktade kanterna. Malsten från Södermalmstorg av den enklare grova typen av handkvarn. Den har ursprungligen varit minst 40 centimeter i diameter. Lägg märke till de otuktade kanterna.  Tre malstenar till handkvarnar som hittades vid undersökningarna på Södermalmstorg. De kan dateras till 1300-talet. De båda mindre fragmenten är av sandsten och kan vara från Roslags-Gävletrakten.Malstenen till vänster i bild kan dateras till perioden 1325-1350, den är av en enklare grov typ av handkvarn. Den har ursprungligen varit minst 40 centimeter i diameter och är tillverkad av skiffer. Lägg märke till de otuktade kanterna. De tre malstenarna till höger kommer från handkvarnar som kan dateras till perioden 1350-1390. De båda mindre fragmenten är av sandsten och kan vara från Roslags-Gävletrakten. Det större fragmentet överst i bildens mitt är av en bergart som kallas konglomerat.

 

Stenmaterialet i kvarnstenarna varierade vilket vi även kan se på fynden från Södermalmstorg. Den större enklare handkvarnen var gjord av skiffer. De mindre handkvarnarna var alla av olika stenmaterial. Två av dem var tillverkade av sandsten, den ena grå, den andra röd. Den tredje kvarnstenen bestod av konglomerat, det vill säga en bergart som utgörs av hopcementerade mindre och större stenar. Redan under järnåldern fanns det stenbrott som var specialiserade på att bryta sten till kvarnar. Ett känt sådant område var Malung i Dalarna, ett annat låg i Roslags-Gävletrakten varifrån våra malstenar i sandsten kan vara hämtade. 

När vi idag talar om kvarnar tänker vi ofta på malning av säd till mjöl, vilket var ett användningsområde för handkvarnarna. Men förutom säd så maldes exempelvis även gryn, malt, salt och enbär med handkvarnar.

Malerska 72dpi 900 600Det här fotografiet är från Mangskog socken i Värmland och visar en kvinna som maler på en enkel handkvarn.

 

Även sedan vattendrivna kvarnar och väderkvarnar började användas fanns många handkvarnar kvar för hemmabruk.  I vissa landsbygdsområden brukades de fortfarande ett stycke in på nittonhundratalet.

 

 

 

 

Stadsgården 19 februari 2020

På gång i februari 2020

Stadsgården Stadsgården är just nu avstängd för biltrafik i avvaktan på att "Guldbron" ska anlända hit till Slussen.

 

I dagarna är det många som har väntat på att den så kallade guldbron ska anlända till Slussen från Kina. För att få utrymme att montera den 140 meter långa och 45 meter breda bron på plats stängs Stadsgårdsleden närmast Slussen av för trafik under ett par veckor.  I samband med trafikavstängningen passar projekt Slussen på att göra vissa nödvändiga ledningsdragningar som skär över de avstängda vägbanorna. Då tidsfönstret är begränsat och några av ledningsomläggningarna är omfattande innebär det förlängda arbetstider som kan sträcka sig från tidig morgon till midnatt för att arbetena ska bli klara innan trafiken släpps på igen. Schaktningarna övervakas av arkeologer på plats och det vi kan förvänta oss att finna är delar av äldre kajanläggningar och rester av de magasinsbyggnader som tidigare funnits på platsen.

Vy Stadsgården 1866 Vy över Stadsgården och alla magasinsbyggnader längs kajen. Målningen är gjord av Christian Fredrik Svensson 1866 (Stockholms stadsmuseum, SSM inventarienummer 2059).

 

 

 

 

Månadens fynd 29 januari 2020

Månadens fynd - januari 2020

Månadens fynd gjordes vid våra undersökningar i Stadsgården här vid Slussen och det rör sig om en förgylld mässingsknapp från 1680-talet.

Knapp förgylld mässingKnapp från 1680-talet av förgylld mässing. Själva knappen har en diameter på cirka 1,2 cm.

 

Knappen är enligt tidens standard tillverkad av två sfäriska halvor som lötts ihop och undertill försetts med en rund ögla. Vi vet inte var den är tillverkad men det är mycket troligt att den kommer ifrån någon så kallad gördelmakare eller gelbgjutare här i Stockholm. Det var vid mitten av 1600-talet som tillverkningen av metallknappar tog sin början i Sverige, dessförinnan importerades de. Tillverkningen skedde helt för hand.

Vid den här tiden, i slutet av 1600-talet, tillhörde knappar huvudsakligen männens klädesplagg och det var främst tämligen välbeställda personer som hade plagg med knappar.

När vi kommer in på 1700-talet så sprids användningen av knappar även bland allmogen, men det är fortfarande huvudsakligen i den manliga klädedräkten i form av rockar, västar och byxor som de påträffas. Från 1700-talets mitt så började man tillverka knapparna maskinellt vilket gjorde att priset på dem sjönk och därmed ökade också efterfrågan.

Det skulle dröja en bra bit in på 1800-talet innan även den kvinnliga klädedräkten försågs med knappar, innan dess fick plaggen snöras ihop eller så användes hyskor och hakar.

Frågan om att ha knappar i sin dräkt är mer komplicerad än man kanske först kan ana. För oss som lever på 2000-talet kan det tyckas som om det inte är så stor sak att förändra sin klädstil och att uttrycka sitt jag genom att välja ett nytt sätt att klä sig. Men på 1600- och 1700-talet var detta något man inte gjorde hur som helst. Sättet att klä sig var strikt omgärdat av en rad olika sociala regler som man inte kunde bryta mot som man ville. Vilka plagg, material och färger man fick bära reglerades genom oskrivna sociala koder, men också genom tryckta förordningar.

Hur sådana här sociala koder fungerade kan vi få en inblick genom olika skriftliga källor. Vissa koder var mycket subtila och lokalt förankrade. Exempelvis kunde en bonde i värmländska Dalby visa att han ägde ett helt hemman genom att låta sy in en röd bandremsa i axelsömmen på sin tröja.

Den sociala gemenskapen utgjorde en viktig del av den personliga identiteten, och ingen vågade frivilligt ställa sig utanför genom att bryta mot klädesreglerna. I ett bevarat sockenstämmoprotokoll från Svennevad i Närke kan vi se att upprördheten bland bönderna var mycket stor när en dräng 1697 kom i en tröja med knappar, istället för de traditionella hakarna och hyskorna.

Även en liten knapp kan alltså leda oss in en intressant historia om hur människor en gång tänkt och verkat.

 

 

 

 

 

 

 

Arkeologikonsult

Arkeologikonsult kommer fortlöpande att genomföra de arkeologiska undersökningarna i Slussenområdet under hela byggnationstiden. Det kommer att dyka upp många intressanta fynd och lämningar från olika epoker så fortsätt gärna följa vårt arbete här på Slussenportalen.

Kontakt

Telefon: 08-590 840 41

Epost: Den här e-postadressen skyddas mot spambots. Du måste tillåta JavaScript för att se den.

Web: www.arkeologikonsult.se