Stadsgården 28 november 2018

På gång i november 2018

Nu under november har det varit en intensiv tid med arkeologiska undersökningar som är i full gång i norra delen av Stadsgårdenområdet.

De pågående undersökningarna i StadsgårdenområdetCentralt i bilden syns det område där undersökningarna i Stadsgårdenområdet just nu äger rum.

 

Här visste vi att vi skulle träffa på anläggningar från 1600- och 1700-talen. Frågan, som så ofta här vid Slussen, var bara hur mycket av lämningarna som fanns bevarat. Det vi förväntade oss hitta var fortsättningen på Nedre Järnbron, den valvbro som byggdes i mitten av 1700-talet i samband med att området här danades om då Christoffer Polhems sluss anlades. Bron utgjorde en förbindelselänk som sträckte sig öster om den nyanlagda slussen från Södermalm och norrut upp mot Stadsholmen utmed Saltsjösidan. Den här bron har vi stött på tidigare, dels fick vi tillfälle att dokumentera den norra delen i maj 2017 (Läs här) och nu i somras kom den södra delen fram i samband med vår undersökning av det kokhus som en gång legat här på Stadsgården (Läs här).

Järnbron hette den därför att den sträckte sig över den så kallade Järngraven som utgjorde det område där all handel med stångjärn bedrevs. Här lastades järnet om och vägdes på sin väg från Bergslagen för vidare export ut i Europa. Från 1662, då Stockholms järnvåg flyttades hit från Järntorget, och drygt tvåhundra år framöver utgjorde Järngraven navet för all handel med svenskt järn.

I och emellan fundamenten till bron fanns det inbyggda utrymmen för förvaring och även för kontorsverksamhet. Det vi hittar är bland annat rester efter sådana kontor.

Carlberg 1753 fundament till nya bron och Brolins karta 1771På de här bilderna syns de delar av den omtalade valvbron som vi just nu kan undersöka markerade med röd färg. Till vänster i ett utsnitt av en stadskarta från 1771 och till höger i en ritning gjord av stadsarkitekten Johan Eberhard Carlberg år 1753.

 

1750 ca Carlberg Passagebrons valv med träportarDet här är en fasadritning av valvbron från cirka 1750 där brons valv och utrymmen med träportar syns.

 

Översikt arbetsbildSå här ser våra lämningar från 1700-talet ut på lite närmare håll. De är också uppblandade med konstruktionsdelar från 1930-talet.

 

Arbetsbild kontoret grävs fram Här tas ett av kontoren under valvbron fram.

 

Ett intressant fynd vi nu gjort är två stångjärn som av någon anledning lämnats kvar på platsen när verksamheten 1865 flyttades över till Djurgården. De stångjärn vi hittat är omkring tre meter långa. Med tanke på det värde de betingade så är det märkligt att de lämnats kvar. Men, troligen kan det röra sig om utsorterat järn. Vid järnvågen fanns nämligen kontrollanter som kallades järnvräkare som hade till uppgift att kontrollera järnets kvalité innan det fick exporteras. Det här fyndet kan hur som helst ses som en symbol för svensk handel och svensk industriutveckling.

StångjärnDet här är två kvarlämnade eller kasserade stångjärn som vi hittade i Järngraven. De är cirka tre meter långa.

 

Slussen Järnvågen Järngraven Julin 1820I en målad skildring av verksamheten som bedrevs i Järngraven under tidigt 1800-tal ser vi mängder av stångjärn som är uppställda och redo för export. Mitt i bild kommer en arbetare bärandes på stångjärn som tycks ha samma dimensioner som de vi nu hittat.

 

Stångjärnet hade 1604 blivit det enda järn som fick exporteras. Handeln med dessa varor stod för en betydande del av landets inkomster. På 1640-talet uppgick Sveriges export av stångjärn till cirka 11 000 ton årligen. Femtio år senare hade exporten ökat till cirka 27 000 ton per år och på 1740-talet till 40 000 ton. 

Bakom introduktionen av stångjärn låg bergsmän från Vallonien och Holland som redan i slutet av 1500-talet värvats till Sverige för att driva kronans järnbruk och vapensmedjor. En mycket viktig finansiell aktör i det sammanhanget var den holländske finansmannen Louis de Geer som lånade ut enorma penningsummor till den svenska staten. Som ett led i att kunna sköta sina affärer här i Sverige lät han på 1640-talet köpa in en fastighet på Götgatan och anlägga sitt palats där.  Det är med andra ord ingen tvekan om att Slussenområdet på många sätt var en central punkt i stormaktstidens samhälle.

Andra spännande fynd som kommer fram nu härrör från tiden innan området blev centrum för svensk järnhandel. Dels gör vi fynd i det som från mitten på 1500-talet och under ungefär en hundraårsperiod framöver var vallgraven till den nya försvarsanläggning som Gustav Vasa lät anlägga med start i juni år 1544.  Förutom vallgraven byggdes ett nytt porttorn, en rondell med kanongluggar och en vall som sträckte sig från Mälarsidan fram till porten och sedan vidare hela vägen över till Saltsjön. Från porten ledde en väg norrut fram till den medeltida Yttre Söderport.

Det här omfattande försvarsverket kom emellertid att spela ut sin roll och på 1630-talet inleddes ett rivande av Stockholms stadsmurar och porttorn. Nya försvarsverk hade istället uppförts på avstånd från staden, vid Danvikstull och Skanstull. 1698 revs de sista kvarstående resterna efter rondellen och porttornet, och man lät då också frakta bort vallen.

Fynden vi gör är helt klart knutna till den avmilitarisering av Slussenområdet som skedde under 1600-talet. Nere i den gamla vallgraven hittar vi mängder av kanonkulor, hittills mer än 200 stycken. Här finns också bomber och handgranater, samt delar av minst 7 kanoner. Kanonkulorna är av olika storlekar och har ursprungligen vägt mellan 2 och 20 skålpund, alltså cirka 0,85 till 8,5 kilo.

kanonkulor grävs framDet är inte varje dag man får chansen att hitta sådana mängder av kanonkulor.

 

KanonkulorDet här är bara en liten bråkdel av alla de kanonkulor som nu hittats i den gamla vallgraven. Kulorna finns i flera storlekar.

 

KanonDet här är en av de kanoner vi hittat, den är lite drygt 40 cm lång.

 

Men vi hittar även äldre konstruktioner och föremål. Uppenbarligen befinner vi oss också i vad som tidigare varit en strandzon, här finner vi snedställda träpålar och det ligger keramik som slängts i vattnet någon gång under 1300-talet. Det är intressant för nu kan vi på allvar dels få en bild av det medeltida försvaret av Södermalmsnäsets stränder och börja ringa in det område som en gång täcktes av en högmedeltida stadsdel. En stadsdel som sedan fick stryka på foten för att stärka upp Stockholms försvar.

1300 talskeramikEtt urval av den keramik som slängts ut i den högmedeltida strandzonen vid Stadsgården. Huvudsakligen rör det sig om skärvor av tyska stengodskrus. Men här finns även inslag av grytor av svartbränt lergods.

 

 

 

 

 

 

Månadens fynd 29 oktober 2018

Månadens fynd - oktober 2018

Den här månaden ska vi titta närmare på ett fynd som gjordes redan 2014 men som kom att framstå i lite ny dager så sent som i förra veckan. Vi håller nu på att avsluta vår rapport om de undersökningar vi gjorde på Södermalmstorg under åren 2013-2015. I samband med detta rapportarbete skulle vi nu fotografera ett urval av de cirka 12500 keramikskärvor vi påträffade vid utgrävningarna.

Månadens fynd är alltså en av dessa skärvor. Det rör sig om en del av en så kallad jydepotte.

Jydepotte från kv. Mercurius. 72dpi 450Den här jydepotten hittade vi i kvarteret Mercurius i Gamla stan 2012. Det är den mest kompletta som hittats i Stockholm.En jydepotte är en gryta av oglaserad lera som vanligtvis står på tre ben och i mynningen är försedd med två stadiga hankar. Förleden jyde- visar på att kärlet är tillverkat på Jylland i Danmark och efterleden potte- visar att det rör sig om en gryta.

Den här typen av keramik börjar sparsamt dyka upp i de arkeologiska fynden i danska städer på 1420-talet, de blir sedan allt vanligare under loppet av 1500-talet. Kärltypen har sedan funnits ända fram till 1900-talet.

De tillverkades lokalt på den jylländska landsbygden av bondebefolkningen, möjligen som ett slags bisyssla för att stärka upp en sviktande ekonomi. Kärlen är helt formade för hand utan användning av drejskiva och de brändes utan syretillförsel vilket resulterat i att de blev mörkt grå eller nästan svarta. Utifrån etnologiska källor vet vi att det var kvinnorna på gårdarna som stod för tillverkningen.

Det var inte bara grytor som tillverkades utan även kannor och skålar, men de fynd vi oftast stöter på här i Stockholm är ändå grytor.

Vår skärva påträffades i ett sammanhang som daterar den till sent 1400-tal och vi vet att den definitivt har hamnat på Södermalmstorg senast någon gång under 1500-talets första fjärdedel. Den täcktes nämligen av ett hus vars byggnadsvirke fälldes vintern 1523/1524, året efter att Gustav Vasa tågat in i Stockholm.

 

Skärva från en jydepotte detalj med fingeravtryck. Södermalmstorg. 72dpi 450 nyTill vänster i bilden ser ni det tumavtryck som en jylländsk kvinna lämnade efter sig för mer än 500 år sedan.När vi i torsdags skulle fotografera den så gjorde vi en upptäckt. På skärvans insida hade den kvinna som tillverkat grytan tryckt in sin tumme och lämnat ett avtryck. Det blev alltså som en hälsning till framtiden  och något för oss att upptäcka 500 år senare. Med månadens fynd vill vi nu vidarebefordra denna hälsning till er!

 

 

 

 

 

 

 

 

 

Månadens fynd 27 augusti 2018

Månadens fynd - augusti 2018

Månadens fynd hittade vi här på Stadsgården liggandes på en lastkaj från slutet av 1500-talet. Det rör sig om en så kallad klädesplomb av bly.

BlyplombDet här är månadens fynd, en så kallad klädesplomb av bly. Den bär Hamburgs stadsvapen och är 4,2 cm i diameter. Lite speciellt är att den har rester kvar av textilen. Det rör sig om ett välvalkat ylletyg.

 

Ylletyg av hög kvalitet kallades kläde och blev under medeltiden en mycket viktig handelsvara som importerades i stora mängder till Norden från de västeuropeiska tillverkarna. Mycket av den bästa ullen kom under 1300- och 1400-talen från England och under 1500-talet även från Spanien, men tillverkningen skedde till stor del i väverier i Flandern (Belgien) och i Holland. Det färdigvävda klädet skars i ”stycken”. Den tyska handelsorganisationen Hansan föreskrev att längden för ett stycke skulle vara 44 alnar (cirka 24,5 meter) och 22 alnar för ett halvstycke. Styckena lades enligt reglerna ihop i packar, 20 eller 24 i varje packe och därefter sveptes packen i ett grövre omslagstyg (en så kallad slagduk) och bands ihop med rep.

Vår plomb är stor, den har en diameter på 4,2 cm. Vi kan se att den på ena sidan är försedd med en äldre variant av Hamburgs stadsvapen, på den andra sidan finns också text som omnämner Hamburg och årtalet 1586. Lite ovanligt är att det sitter kvar en del av tyget i den. Uppenbarligen har plomben slitits loss från klädespacken och en bit har blivit kvar. Vi kan se att det rör sig om ett valkat ylletyg och att det är ett tyg som lämpat sig väl till ett kraftigare ytterplagg. Ett kraftigt ytterplagg var säkert eftertraktat vid den här tiden. Under slutet av 1500-talet hade vi några av de kallaste vintrarna som någonsin kunnat mätas upp här i Stockholm. År 1573 berättas att folk kom gående på isen från Sverige till Reval (Tallin) i början av maj.

Blyplomb FY4868 20072 Hamburg 1586 72dpi 900Här ser vi plomben i lite olika vinklar. Till vänster syns avbildningen av Hamburgs stadsvapen, i mitten kan man ana texten Hamburg stad och till höger ser vi årtalet 1586.

 

Fynd av klädesplomber finns i Sverige från och med 1300-talet, vid den tiden hade nämligen tygproducenterna i Europa börjat förse sitt kläde med plomber. Dessa klämdes fast på tygkanten och försågs med stämplar som bland annat identifierar ursprungsorten. Syftet med plomberingen var att visa att klädet genomgått en kvalitetskontroll på produktionsorten och att kvaliteten motsvarade de strikta förskrifter som fanns gällande tygets mått, ullkvalitet, vävning med mera. Kontrollen gjordes av en speciell kontrollant - en ”wardien” - i den lokala klädeshallen. Från 1500- och 1600-talen finns det också uppgifter om att klädstyckena kunde förses med plomber av två olika storlekar, antingen en större eller så en mindre, där den större markerade bättre kvalitet än den mindre. Dessutom kunde andra små plomber fästas på tyget beroende på vilket led i tillverkningsprocessen som kontrollerades, till exempel ruggning, överskärning, pressning och färgning.

Vid ankomsten till destinationsorten synades klädet en sista gång innan det fick säljas.

TextilhandlareDen här avbildningen från 1443 visar en tyghandlare som mäter upp ett tygstycke. Bilden är hämtad ur Die Hausbüchern der Nürnberger Zwölfbrüderhausstiftungen. Amb. 317.2 Folio 66 recto Mendel I.

 

Den äldsta kända klädesplomben i Europa kommer från Leiden i Nederländerna och dateras till år 1275. Under det sena 1200-talet och 1300-talet förekommer de dock ganska sparsamt. Det är först under 1400-talet och framåt som plomberna ökar markant i antal, vilket hänger samman med att det är då som textilindustrin i Nordvästeuropa verkligen växer till i omfattning.

En typisk klädesplomb bestod av två runda blyplattor som var förenade med ett smalt band. Detta gjorde det möjligt att vika plomben runt tygkanten och sedan klämmas fast i tyget. Vid stämplingen som utfördes av en sigillerare fixerades plomben för gott vid tygstycket. Sedan fick de klippas bort.

En fråga man kan ställa sig, är vad som hände med dem sedan de klippts bort. Det finns trots allt bara drygt tvåhundra fynd av klädesplomber i de svenska museernas samlingar. Tar man med i beräkningen att det år 1375 till exempel användes 140.000 plomber bara i den flamländska (belgiska) textilstaden Ypern så inser man att det borde finnas många fler arkeologiska fynd i samlingarna. Kanske smältes de ner och användes som råvara i annan produktion?

I vårt fall visar plomben att tyget levde upp till de standarder som staden Hamburg garanterade. Eftersom det dessutom är en stor plomb så har klädet uppenbarligen ansetts hålla hög kvalitet. Sannolikt har det kommit hit till Stockholm med holländska fartyg med tanke på att holländarna vid den här tiden helt hade tagit över all handel med Östersjöländerna efter den tyska Hansan.

 

 

 

 

Stadsgården 21 augusti 2018

På gång i augusti 2018

Det mesta av sommarens sista heta veckor har vi använt till att undersöka ytterligare lämningar från de verksamheter som bedrevs i Stadsgårdsområdet under sent 1500-tal och under 1700-talet. 

ArbetsbildHär grävs parmmätarhuset fram och murverket dokumenteras.

 

I direkt anslutning till de tranbodar vi tidigare undersökt fann vi ytterligare en och en halv bod vilket betyder att vi nu fått fram sammanlagt tre tranbodar som legat på rad. Dessa var i drift under senare hälften av 1500-talet och var sannolikt de sista tranbodarna som fanns i den inre delen av Stadsgården. Här hittade vi också ytterligare en lastkaj som var konstruerad på samma vis som den vi undersökte i vintras. Den tidigare lastkajen kan vi datera till 1612-1613 men vi har anledning att tro att den vi nu har undersökt är något litet äldre, ett antagande som bland annat bygger på fyndet av en textilplomb från 1580-talet som vi snart kommer berätta mer om här på Slussenportalen.

LastkajenPå bilden ses de kraftiga stockarna till lastkajen från 1500-talets andra hälft. Träpålarna som är slagna genom lastkajen tillhör grundläggningen till en byggnad som uppfördes vid mitten av 1600-talet.

 

Under juli så gick den mesta tiden åt att ta fram och dokumentera kokhuset från 1700-talet. Nu i augusti så fick vi tillgång till ytor lite längre söderut på Stadsgården där vi påträffade fler 1700-tals byggnader, nämligen ett våghus och parmmätarhus som vi tidigare bara undersökt mindre delar av (se artikel den 7 december 2017). Våghuset uppfördes 1759 och var uppdelat i två separata delar, en våg för de ryska köpmännens varor som såldes i Ryssgården och en för de varor som allmogen förde in med båt. Även vid detta tillfälle så framkom begränsade delar av våghuset, det rör sig om ytterligare delar av grundsyllarna vilket betyder att hela överbyggnaden grävts bort vid något tidigare tillfälle.

Brolin 1771 utsnittPå det här utsnittet ur en karta från 1771 har vi markerat in de båda husen vi nu undersökt. Nummer 15 är våghuset och 16 är parmätarhuset. Nummer 11 är vad som idag är Stadsmuseet.

ParmmätarhusetParmmätarhusets källare framtagen. Ned till källaren leder en trappa av tegel och i golvet kan man tydligt se de båda nedgrävda förvaringsutrymmena.

 

Av parmmätarhuset återstod däremot betydligt mer. Där fick vi tillfälle att dokumentera ett intakt källarrum med anslutande källartrapp. Parmmätarna var som vi tidigare berättat en yrkesgrupp som hade till uppgift att mäta upp det hö som togs in till staden. Uppmätningen gjordes i en stor trälåda, en så kallad parm som kunde ha olika storlek i skilda städer, i Stockholm hade den en volym på knappt 18 kubikmeter. På kontinenten finns uppgifter om parmmätare redan under 1200-talet medan de i Stockholm finns belagda först från 1661. Vid mitten av 1800-talet så frångår man bruket att mäta hö och börjar i stället att väga det. Den nya inkomstkällan för parmmätarna blev då att mäta ved efter samma princip som tidigare gällde för hö. Så sent som vid sekelskiftet 1900 fanns det ett femtiotal parmmätare i Stockholm vilka som traditionen föreskrev leddes av en ålderman, de sista parmmätarna försvann ytterligare ett par decennier senare.

Parmmätare 1768På denna oljemålning av Johan Sevenbom från 1768 ser vi hur en mälarskuta fullastad med hö lastas av. Höet mäts upp i de stora trälårarna vilka kallades parmar, som står på kajen. Höet vinschades sedan upp på ett höloft vilket kan ses till vänster. Motivet är från det område där Tegelbacken ligger idag och i fonden ses bland annat Riddarhuset och Riddarholmen. Målningen är samtida med det parmmätarhus vi nyligen har undersökt och det är förmodligen så här vi får föreställa oss att det såg ut även på Stadsgården när Roslagsbönderna anlände med sina hölass.

 

I parmmätarhusets källargolv så fann vi två nedgrävda förvaringsutrymmen. Det ena utgjordes av en mindre trätunna som grävts ner precis vid ingången till källaren och det andra bestod av ett större kvadratisk kar som även bar tydliga spår av att ha haft ett fällbart lock. Vi fann inga fynd i dem som kan berätta om vad de använts till men med stor sannolikhet har de använts för att hålla dryck och matvaror kylda för längre hållbarhet. Något förbryllande så påträffade vi även en stor mängd glas i källaren, både från vinflaskor och dryckesglas. I samband med att järnvägens Södra och Norra stambanor länkades samman med den så kallade Sammanbindningsbanan så revs både våghuset och parmmätarhuset. Sammanbindningsbanan invigdes 1871. I en notis i Aftonbladet 1868 så framgår det att kostnaden för att uppföra de rivna byggnaderna på annan plats beräknades uppgå till 10 000 kronor.

Utsikt över Slussen. Carl August Tholander. 1898 På den här målningen av Carl August Tholander från 1898 ser vi en del av den nya Sammanbindningsbanans sträckning. Husen till vänster i bild är flyglarna till vad som idag är Stadsmuseet.

 

Härnäst kommer vi att börja undersöka en yta i den norra delen av Stadsgården och hoppas där bland annat på att finna grunden till den valvbro som på 1700-talet ledde ner till Slussen.

 

 

 

 

 

Månadens fynd 25 juli 2018

Månadens fynd - juli 2018

Som månadens fynd nu i juli har vi valt att presentera några skärvor av ett så kallat passglas.

PassglasfyndDe här skärvorna av ett så kallat passglas som utgör månadens fynd kommer från undersökningen på Södermalmstorg. De hittades i ett hus som stod där till 1640-talet. Till vänster ser vi glasets bottenfot och till höger två skärvor, en av den åttkantiga mynningen och en av själva bägaren.

 

Passglas Passglas Passglas var höga smala bägare på fot, höjden varierar mellan 20 och drygt 30 cm, i mynningen var de oftast åttkantiga. De var dekorerade med horisontellt pålagda trådar som placerades ut symmetriskt i så kallade ”pass” på själva bägarkroppen. Det vanligaste har varit tre pass, men det förekommer även både fyra och fem. Oftast har de pålagda trådarna samma färg som bägaren och den kan variera från nära nog klarglas till ljusgrönt och vidare till gulbrunaktiga nyanser. Vi har också hittat glas med blå tråd i passens ornament och de är sällsynta här i Stockholm.

Vad användes passglasen till? Absolut vanligast tycks det ha varit att de användes som ölglas men det finns skriftliga uppgifter om att de även används till vin och till och med till att dricka brännvin ur.

Generellt kan man datera den här typen av glas till perioden 1525–1675.

Vid Södermalmstorg hittade vi passglas redan från tidigt 1500-tal, eller kanske till och med från sent 1400-tal, men det rörde sig då endast om några få skärvor. Under 1540-talet ökade mängden av skärvor för att sedan under 1630-talet helt dominera. Vid den tiden utgjorde passglasen hela 70% av alla dryckesglas.

 

TabellI den här tabellen syns det tydligt hur markant fynden av passglasskärvor ökar när vi kommer in i 1630-talet. Exemplet är hämtat från Södermalmstorg.

 

Vi kan mycket troligt räkna med att våra passglas från det tidiga 1500-talet och även de från 1540-talet var importerade från glashyttor i Tyskland, närmare bestämt traditionella glasbruksområden som Hessen och Rhenlandet.

I Stockholms tullböcker kan man till exempel år 1543 hitta en införsel av 1500 passglas från Stralsund. Något senare, 1558, omnämns en leverans av 600 passglas till Anders Källaresven, en man som sannolikt var knuten till Stockholms slott. Priset för de här glasen låg då på 3,5 mark för 300 stycken. Det ger ett styckepris på lite drygt 2 penningar. Som jämförelse kan vi se att en kanna öl (cirka 2,6 liter) kostade 6 penningar år 1550 vilket motsvarar cirka 7 kronor i dagens penningvärde. Samma år betalades ett dagsverke med 96 penningar.

Av det här anar man att passglasen inte direkt var några dyrgripar även om de var importerade. Glasen var nämligen massproducerade som stapelvara, ofta med låga krav på form, hantverkets precision och glasmassans kvalitet.

Trots detta så fick passglasen tydligen ändå representera någon form av kvalitet. Under 1600-talet kom förordningar som krävde att kvalitetsskillnader mellan olika krogar skulle markeras på så vis att de som serverade så kallat ”medelöl” eller ”svensköl” skulle ha ett stop som kännetecken utanför krogen, medan de lite finare ”starkölskrögarna” uppmanades att använda ”ett särdeles tekn med ett Paasglaas i theras tafla”.

Den markanta ökningen av passglas i våra fynd från och med 1630-talet kan med stor sannolikhet knytas till att den inhemska produktionen då kommit igång på allvar. Under perioden 1600-1650 startades nio glasbruk i Sverige. Efter som några av de äldre bruken hade lagts ner så fanns det nu tretton olika glasbruk i drift, varav fem låg i Mälardalen och ett av dem i Stockholm. Det i Stockholm startades 1641 drevs av Melchior Jung med hjälp av italienska glasblåsare och låg fram till 1652 på Kungsholmen.

Ett klassiskt exempel som brukar få belysa hur produktionen och konsumtionen av glas tilltog under 1600-talets första hälft är att till den danske kungen Fredrik III:s kröning år 1648 beställdes 12 000 glas, varav 5 000 var passglas. Merparten av dessa slogs sedan sönder under festligheterna.

Månadens fynd är alltså något som gemene man stötte på dagligen. Vi kan säga att det är en ledartefakt för tidigmoderna perioden i vår historia. Det har förekommit på kungens bord såväl som på de enkla krogarna i städernas gränder.

Rembrandt and Saskia in the Scene of the Prodigal SonI den här scenen som Rembrandt målade någon gång på 1630-talet så ser vi hur konstnären själv svingar en bägare med öl. Bägaren är ett passglas liknande det som månadens fyndskärvor kommer ifrån.

 

 

 

 

Stadsgården 20 juni 2018

På gång i juni 2018

Efter några månader med ganska begränsade undersökningar på Stadsgården får vi nu äntligen tillgång till lite större ytor. För närvarande undersöker vi ett område direkt väster om kvarteret Tranbodarna som ligger i anslutning till där vi under hösten och vintern förra året fann välbevarade lämningar.

Husgrund 1600 tal Här håller vi på med våra undersökningar just nu, de bebyggelselämningar vi får fram är från 1600-talet.

 

Det vi då grävde fram var bland annat pålar från vad vi tolkade som rester efter en bryggkonstruktion, rester av tranbodar och en stor och välbevarad lastkaj. Gemensamt för de här konstruktionerna var att de var byggda av trä som var överraskande välbevarat. Därför sågade vi prover från olika delar av konstruktionerna och skickade dem på dendrokronologisk analys, vilket är en metod att datera trä genom att mäta årsringarnas tillväxt. Nu har vi fått svar på analysen och dateringarna stämmer mycket väl in på de tolkningar som arkeologerna utifrån fyndmaterialet gjorde redan i fält.

Den tidigaste konstruktionen är en brygga som löpt invid vattenbrynet längs med Katarinabergets fot. De analyser som gjordes på stolparna till bryggan visar att den byggts med virke som fällts vintern 1308-1309 och att den sedan varit i bruk under 1300-talets första hälft. Under den tiden har en del stolpar förmultnat och ersatts med nya. Den här bryggan har sannolikt fortsatt utmed hela Stadsgården där vi utifrån skriftliga dokument vet att det har funnits tranbodar ända sedan år 1305.

Vid våra tidigare undersökningar påträffade vi även tranbodar, de enda som någonsin hittats i Stockholm. Tranbodarna låg invid varandra på varsin tomt endast åtskilda av en smal passage.

TranbodarnaDet här var de två tranbodarna som vi hittade tidigare i år. Bodarna var konstruerade så att delen med den stora spisen låg på land och resten av byggnaden låg på pålar ut i vattnet.

 

När vi undersökte bodarna kunde vi se att de brunnit ner vid ett tillfälle och senare ersatts med nya. Frågan var när de hade brunnit ner. Den dendrokronologiska analysen visar att de äldsta tranbodarna vi fann hade byggts med virke som fällts vintern 1551-1552 och genom denna datering så kan vi nu faktiskt tala om exakt när branden skett. I Stockholms stads tänkeböcker för år 1554, som innehåller minnesanteckningar och protokoll från stadens rådhusrätt, så hittar vi nämligen en notis från onsdagen den 27 juni som omtalar en brand som denna dag drabbade Södermalm. Det var mellan åtta och nio på kvällen som elden bröt ut i Sven smeds smedja. Enligt notisen så brann en stor del av Södermalm ner, däribland sex stycken tranbodar nere vid Stadsgården. Vid den här tiden betecknade namnet Stadsgården den skeppsgård som fanns på platsen nedanför vad som idag täcks av Slussens tunnelbanestation och Stadsmuseets byggnad. De tranbodar som vi har undersökt måste ha varit de som låg närmast Stadsgården och brann ner denna ödesdigra junikväll år 1554.

I början av 1600-talet revs den ena tranboden och istället så anlade man en stor och kraftig lastkaj av timmer som kan dateras till 1612-1613.

KajHär ser vi lastkajen som byggdes av timmer som fällts vintern 1612-1613.

 

Ett knappt trettiotal år senare så försvann både tranbodar och lastkaj i samband med att hela området då fylldes ut med stora massor grus och jord samtidigt som gaturegleringen av Södermalm inleddes i början av 1640-talet.

I dagarna har vi fått fram och tagit bort stengrunden till ett av husen som uppfördes ovanpå utfyllningarna vid mitten av 1600-talet. Nästa steg blir att undersöka lagren under denna byggnad och där förväntar vi oss hitta både fortsättningen på strandbryggan och ännu fler tranbodar.

Arbetsbild Alldeles nyligen kunde vi dokumentera grunden till ett hus som byggts vid mitten av 1600-talet. Mitt i bilden syns ett av de stora dragjärn som hållit samman grundkonstruktionen. Sannolikt har man behövt dessa dragjärn eftersom grunden låg på utfyllnadsmassor. Träresterna som syns är en del av rustbädden som vilade på en mängd nedslagna pålar.

 

 

 

 

Slusskajen/Slussplan 16 april 2018

På gång i april 2018

Förra månaden berättade vi att vi höll på med en undersökning inom en mindre yta som låg i anslutning till Gustav Vasas försvarsverk som uppfördes i mitten av 1550-talet. Under april har vi fortsatt och nu också avslutat det arbetet.

Arbetsbild 2Undersökningen i utkanten av den försvarsvall som Gustav Vasa lät uppföra har nu slutförts.

 

Många av de fynd som hittades kan vi hänföra till matlagning, här fanns nämligen en hel del matavfall i form av djurben och även en stor mängd skärvor av trasiga lergrytor. Så uppenbarligen har vi haft någon form av kök i närheten där man lagat mat åt de militärer som skulle sköta stadens försvar.

JydepotteBland alla keramikskärvor som vi hittade fanns också dessa som kommer från en stor förvaringskruka, en så kallad jydepotte som tillverkats på Jylland i Danmark.

 

SpelpjäsDet här fyndet är en liten spelpjäs som antagligen är en bonde från ett schackspel. Besättningen som varit verksam på försvarsverket har uppenbarligen inte alltid varit så uppmärksam på annalkande fiender.

 

 

I anslutning till försvarsvallens östra ände kom det fram en kraftig stenrad som möjligen utgjort någon form av fundament för att hålla grusmassorna i vallen på plats.

Här ser vi stenraden som kom fram i utkanten av vallen.Här ser vi stenraden som kom fram i utkanten av försvarsvallen.

 

Vi hittade även lämningar som var äldre än vallen. Under den fanns nämligen rester av stenläggningar i två olika nivåer och allra underst hittade vi rester av en träkonstruktion från tidigt 1500-tal. Stenläggningarna kan ha fungerat som någon form av förstärkning av strandkanten och har då också gjort det lättare att ta sig fram längs med stranden när man skulle lasta och lossa mindre båtar. Trästockarna är det enda som blivit kvar efter någon mindre bod som stått här i vattenbrynet.

StenläggningDet här är en av stenläggningarna som låg i anslutning till den gamla strandkanten.

 

TräkonstruktionDe här träresterna är antagligen allt som blivit kvar av en bod som en gång stått nere vid vattnet.

 

 

 

 

Slusskajen/Slussplan 26 mars 2018

På gång i mars 2018

De senaste veckorna har det inte varit så mycket schaktningar som tidigare vid Slussen.  Det innebär att det arkeologiska fältarbetet har gått lite på sparlåga, vilket vi är rätt tacksamma för med tanke på den vinterkyla vi har haft. Men den arkeologiska verksamheten avstannar aldrig helt och hållet. Sedan ett par veckor tillbaka undersöker vi en mindre yta om knappt 100 kvadratmeter på södra Slussplan där ett maskinrum senare kommer byggas.

Arbetsbild 2Här pågår en mindre undersökning ovanpå vad som en gång varit Gustav Vasas försvarsverk.

 

Arbetsbild 1Här finner vi raserade lämningar efter den verksamhet som pågick här under 1500-talets andra hälft.

Undersökningsområdet ligger inom en yta som vid mitten av 1500-talet utgjorde en del av Gustav Vasas försvarsverk. Än så länge har vi inte påträffat något av försvarsanläggningen men väl en hel del sopor som slängts uppe på den. Soporna utgörs av en hel del matrester i form av ben men även av keramik och glas som gått sönder. Keramiken består huvudsakligen av trebensgrytor av rödbrännande lera, en typ av keramik vi brukar kalla för rödgods.  Keramiken och glaset som vi hittat kan vi datera till andra hälften av 1500-talet.

Rödgods från 1500 talets andra hälft Bland annat hittar vi skärvor efter en stor mängd grytor och krukor av lergods.

 

Vad som finns längre ner återstår att se, men vi har vissa förhoppningar om att hitta rester av de medeltida aktiviteter som bör ha funnits på platsen innan Gustav Vasa byggde sitt försvarsverk.

 

 

 

 

Stadsgården 12 januari 2018

På Stadsgården har vi hittat två tranbodar

Vid Slussen fortsätter de arkeologiska undersökningarna oförtrutet trots att vinterkylan blivit allt påtagligare den senaste tiden.  I vår senaste artikel från Stadsgården kunde vi berätta att vi funnit en del av en rysk handelsmans byggnad från senare hälften av 1700-talet. Då hade vi också påträffat en kraftig lastkaj samt vad vi då tolkade som ett intilliggande kokhus från 1500-talet.

Tranbodar från 1500-talet!

Lastkajen och kokhuset låg i den södra delen av Stadsgårdsområdet, alldeles vid foten av Katarinaberget och dåtidens strandlinje. När vi tog bort lastkajen visade det sig att det fanns ett lika kraftigt spisfundament under kajen som i det kokhus som vi fått fram. Den nyfunna spisen visade sig vara anlagd på ett lager som tillkommit samtidigt som huset vi hittade tidigare. Det innebär alltså att de är samtida.

Arbetsbild Tranbodarna 72dpi 900 600När vi tog bort överbyggnaden till lastkajen från sent 1500-tal så visade det sig att det fanns ett spisröse under det.

 

Detta fynd gjorde att vi fick tänka om vad gäller byggnadernas funktion. Det fanns naturligtvis ingen anledning till att placera två identiskt stora kokhus intill varandra.

Vi förstod då att det vi funnit faktiskt var två tranbodar, vilket i sig är sensationellt då det är första gången sådana påträffats i Stockholm. Trankokningen på Södermalm är den äldsta verksamheten i Stockholm som finns nämnda i skrift.

Tranbodarna 72dpi 900 600Här ser vi nu lämningarna efter de två tranbodarna. Spisröset till vänster var det som låg under den kaj vi tidigare berättat om. Mellan de stockar som syns mitt i bilden har gränsen mellan de två tranbodstomterna gått. Enligt skriftliga uppgifter var varje tomt var cirka 8 meter bred. På den högra tomten hade vi även lämningar efter bodens del som legat på en brygga ut i vattnet, i den delen har boden haft ett trägolv. Boden på den vänstra tomten var sämre bevarad på grund av brand, här fanns främst lämningarna efter spisen kvar och de pålar som en gång burit upp bryggan som boden stod på.

 

Tranbodarna, eller sälbodarna som de också kallas under medeltiden (sælbodher), omnämns första gången i ett dokument daterat den 17 juli 1305. Av dokumentet framgår att tranbodarna var en del av stadens ägor och utgjorde en del av denna. Att tranbodarna placerades utanför stadsbebyggelsen berodde på att trankokningen genererade en fruktansvärd stank som man av förklarliga skäl inte ville ha i staden. Tranet bestod av späcket från sälar som saltades och lades i trätunnor för vidare transport till trankokerierna. I tranbodarna skars späcket upp i tärningar och kokades tills tranoljan steg upp till ytan där det skummades av och hälldes över i tranfat. Den tranolja som blev resultatet av kokningen användes sedan som lysolja och till att smörja in läder.  Tranbodstomterna var långsmala, närmare 24 meter långa och 8 meter breda, och sträckte sig från land en bit ut i Saltsjön. Tomternas utformning var säkert anpassade till bodarnas utformning där de stora tunga ugnsfundamenten var anlagda på land medan resten av byggnaden stod på pålar ut i sjön vilket var praktiskt då tillgång till vatten var en förutsättning för kokningen av tranet. Vi vet att tranbodarna vid Stadsgården fanns kvar fram till 1600-talets första hälft och verksamheten pågick med andra ord under drygt 300 år.

Utsnitt ur Vädersoltavlan 72dpi 900 600Det här är ett utsnitt ur Vädersoltavlan från 1535 och där kan vi i bildens över högra del se tre stycken tranbodar så som konstnären då valt att avbilda dem.Det är lite fascinerande att tänka sig att konstnären då även kunnat avbilda de bodar vi nu hittat om han bara stått på en annan plats.

 

De tranbodar vi nu funnit är alltså från 1500-talet och verkar ha byggts upp under tidigt 1500-tal, men innan vi kan vara helt säkra på när de byggdes så får vi avvakta årsringsdateringarna på byggnadsvirke och pålar som byggnaderna vilat på. Den nyfunna boden förstördes i samband med en brand och byggdes därefter över med en kaj. Den andra boden förstördes bara delvis och byggdes därför om och fortsatte att användas även under senare delen av 1500-talet och i den hittade vi ett silvermynt daterat till år 1575.

Mynt i kokhuset 72dpi 900 600 Johan III 1575 4 öre Typ IDet här silvermyntet med valören 4 öre är präglat 1575, under den tid Johan III var regent. Det hittades i den yngre fasen av vår ena tranbod som då reparerats efter en brand.

 

Ryssbodar från 1700-talets första hälft

Ryssgården Här är byggnaden med två källarrum som kommit fram nere vid Stadsgården. Det främre rummet hade ett kullerstensgolv och det bortre ett trägolv. Vi kunde konstatera att de bortre byggts om, under trägolvet så fanns även här ett kullerstensgolv. I samband med ombyggnaden har äver tegelväggen murats upp.

 

Lämningarna efter den ryske handelsmannens byggnad från 1700-talets andra hälft är nu dokumenterad och borttagen. När vi tog bort husgrunden så upptäckte vi att den var byggd ovanpå resterna av en äldre byggnad under denna. Nu har vi fått fram så mycket av dessa lämningar att vi kan säga att det rör sig om minst två källarrum uppförda i sten och tegel.

Arbetsbild RyssgårdenHär tas stengolvet fram i den ena källaren. I bakgrunden pågår dokumentation av murverket.

 

Förmodligen rör det sig om delar av samma byggnad som påträffades i samband med byggandet av tunnelbanan vid Slussen 1955. Det var då rester efter källarvalv och grundmurar som kom fram cirka 35 meter öster om Stadsmuseets norra flygel, vilket sammanfaller väl med de källare vi nu funnit. Källarna har vi kunnat identifiera som en del av de ryska handelsmännens byggnader vilka uppfördes efter en omfattande brand i december 1694 då den tidigare handelsplatsen som bestod av träbyggnader brann ner till grunden. 

 

 

 

Månadens fynd 27 december 2017

Månadens fynd - december 2017

Månadens fynd den här månaden kommer från de undersökningar vi nyligen gjorde nere vid Sjöbergplan. De ser kanske inte så märkvärdiga ut, men de rymmer ändå en hel del intressant historia om vi sätter in dem i en lite bredare kontext.

Det rör sig till att börja med om en blybarr. I barren kan man kan se tydliga huggmärken. Det här har varit ett grundmaterial till att bland annat göra fönsterspröjsar av. Vid undersökningen hittade vi också en del sådana spröjsar. De här fynden kan dateras till 1500-talet. 

Blybarr och spröjsarTill vänster i bild ser vi den del av en blybarr som hittades nere vid Sjöbergsplan och till höger har vi de blyspröjsar som också hittades där. Fynden kan dateras till 1500-talet.

 

Hur vanligt var det då att hus på den här tiden hade blyspröjsade glasfönster?

För att svara på den frågan kan vi ta oss en titt på fynd av fönsterglas som vi gjorde vid våra undersökningar på Södermalmstorg åren 2013-15.  Där kan vi se att bruket att förse husen med fönster av glas visserligen ökar under 1500-talet, men att det ännu inte var så vanligt.

Diagram fönsterglas SödermalmstorgSå här såg fördelningen av fönsterglasfynd ut över tid på Södermalmstorg. Man kan se att vi har fynd redan under 1300-talet, men i väldigt små mängder. De fynden kommer från ett mycket rikt hushåll. Under 1500-talets första hälft ökar mängderna en del, men fortfarande rör det sig om beskedliga mängder. Det är först under 1600-talet som vi ser en rejäl ökning av fönsterglas. Mängderna är angivna i antal skärvor.

 

Vid andra undersökningar i Stockholm, såsom i kvarteret Svalan på Norrmalm och i kvarteret Mercurius i Gamla stan, har liknande resultat kommit fram, där är det först under 1500-talets andra hälft som fönsterglas dyker upp i bostäderna. Vi får med andra ord anta att det fortfarande under 1500-talet var tämligen exklusivt att ha en bostad med glasade fönster.

Fönsterglas från 1530 tal och 1540 tal på SödermalmstorgHär har vi några exempel på fynd av fönsterglas från 1530 tal och 1540 tal från Södermalmstorg. Till vänster tre skärvor som hört till en rund glasruta, den kan dateras till 1530-talet. Till höger syns några skärvor som hört till en liten rektangulär ruta, den är från 1540-talet.

 

I dagsverken räknat hade det år 1510 tagit drygt en halv dag att tjäna ihop kostnaden för en enda glasruta. Nu räckte det ju inte med att köpa bara en enda liten glasruta för att få ett fönster, dels krävdes det fler glas, sen behövdes spröjsbly och järn och trä för stagning av fönsterramen. Dessutom skulle ju glasmästaren ha lön för att skära till och montera fönstret. Det finns beräkningar som antyder att en meterstor fönsterruta med blyspröjsat glas kostade en förmögenhet vid mitten av 1500-talet. Det var alltså en lyx att äga ett sådant fönster vid denna tid. Inte förvånande så monterades därför fönstren ned och togs med till den nya bostaden när man skulle flytta.

Ett sätt att minska kostnaden var att göra ett fönster där bara den övre delen gjordes med spröjsat glas och den nedre delen bestod av en trälucka som kunde öppnas.

Åtminstone fram till 1500-talets mitt importerades allt fönsterglas. Det köptes bland annat in från Brabant i Nederländerna som var känt för sin fina produktion. År 1556 anlades en glashytta i Stockholm av två glasarbetare från Venedig, Andrea Ninquedo och Rochius som Gustav Vasa lät kalla hit. Under 1580-talet kan man börja skönja en ökning i den inhemska glasproduktionen. I Mälardalen syns detta i att den så kallade hertig Carls hytta i Nyköping anläggs 1581 och att Bryggholmen utanför Enköping anlades 1583.

Från 1585 ser vi den första skråordningen för Stockholms glasmästare. Enligt skråordningen skulle högst sex glasmästare få ingå i skrået, varav två till största delen skulle syssla med att måla glasfönster. Det fanns också krav på att ingen skulle bli antagen i skrået utan att vara utlärd och kunna visa upp lärobrev samt att ha varit i tjänst hos mästare under ett år och då utfört ett mästerstycke som oftast bestod av lyktor, lampetter och fönster. Utbildningstiden omfattade fem år före året hos en mästare.


Glasmästare i arbeteHär har vi en glasmästare i arbete. Så kunde det se ut i ett glasmästeri på 1500-talet. Bilden är en illustration gjord av Jost Amman år 1568.

 

Under 1590-talet tillkom sedan flera glasbruk. 1591 anlades till exempel Sundby utanför Almby i Närke och 1594 anlades Algö i Överselö i Södermanland.

Det skulle dröja till början av 1600-talet innan man kan säga att glasade fönster verkligen kom i bruk, vilket också framgår av fynden från Södermalmstorg. Men det gäller då endast för hus i städerna, på landsbygden skulle det dröja ända in på 1700-talets början innan allmogen försåg sina boningshus med glasfönster.

Månadens fynd av en blybarr och några fönsterspröjsar har kanske visat sig vara mer intressanta än vid en första anblick? Tillsammans med andra samtida fynd av husinredningsdetaljer så som utsirade kakelugnar och glaserade golvplattor kan vi nu börja skönja en tidigare okänd och tämligen välbeställd befolkning som levde kring Slussen under 1500-talet.

 

 

 

 

 

 

 

Arkeologikonsult

Arkeologikonsult kommer fortlöpande att genomföra de arkeologiska undersökningarna i Slussenområdet under hela byggnationstiden. Det kommer att dyka upp många intressanta fynd och lämningar från olika epoker så fortsätt gärna följa vårt arbete här på Slussenportalen.

Kontakt

Telefon: 08-590 840 41

Epost: Den här e-postadressen skyddas mot spambots. Du måste tillåta JavaScript för att se den.

Web: www.arkeologikonsult.se