På gång i maj 2019

Månadens genomgång handlar inte så mycket om vad vi gör just nu utan mer om vad vi nyss avslutat. Under maj så har undersökningarna av muddermassor som grävts upp vid Skeppsbron avslutats för den här gången. Som resultat har vi fått fram ett fint och representativt urval av fynd från framförallt 1700-talets första hälft. Mängden av bland annat kinesiskt porslin, fajanser och sällsynta fynd av glaserade skaft till kritpipor ger oss en inblick i den burgna miljö som rådde vid Skeppsbron vid den tiden.

Img4723 72dpi 900 900Det här beslaget av tenn bär en tysk inskription "GOTT SCHVEF DIE WELT UND NOCH ER HÆLT" och ett motiv som återger en scen från Edens lustgård. Det kan dateras till 1700-talets första hälft och påträffades i muddermassorna invid Skeppsbron. Beslaget är 4,5 cm stort.

 

Inte så långt från muddringarna vid Skeppsbron har vi även avslutat schaktningarna längs med Slussplan där vi fick tillfälle att dokumentera en del av murarna till Södra slakthuset. Ett annat arbete som slutförts är schaktningarna för fjärrvärme på Kornhamnstorg som vi berättade om i april. Den sista delen av ledningsdragningen gick över Munkbroleden varför arbetet genomfördes nattetid för att inte störa trafiken allt för mycket. Under fyra nätter följde vi dessa schaktningar och kunde bland annat dokumentera delar av samma stenbelagda torgyta från tidigt 1600-tal som vi tidigare påträffat på Kornhamnstorg.

Arbetsbild 2 nattjobb IMG 0747Bilden visar nattarbete på Munkbroleden vid Kornhamnstorg. En fördel med att arbeta natt på försommaren är nätterna har blivit förhållandevis ljusa vilket gör det lättare att se när kulturlager och stenläggningar kommer fram.

 

En ny undersökning kan vi dock rapportera om denna månad. Den utförs under den stående bron mellan Södermalm och Gamla stan i ett garageutrymme i den sydvästligaste delen av Karl Johans torg, direkt söder om den gamla Nils Ericson slussen från 1850-talet. Att utföra arkeologiska undersökningar inne i stående byggnadskonstruktioner är inte något vi gör så ofta men det förekommer då och då. Speciellt vid grundförstärkningar av byggnader som vilar på äldre lämningar. Våra undersökningar i garaget har knappt kommit halvvägs men det har visat sig att man har gjort ganska stora markingrepp när bron och garaget uppfördes på 1930-talet. Det innebär att de lämningar vi hittar bokstavligen blir som små öar då allt runtomkring är bortgrävt. Men genom att systematiskt dokumentera allt som kommer fram kan vi ändå pussla ihop informationen till begripliga enheter i slutänden. Hitintills har vi hittat murar från Södra Kvarnhuset och från ett av de många slipverk som fanns i Söderström på 1700-talet.

Arbetsbild 1 garaget IMG 0701Dokumentation inne i det forna garaget av en mur som utgjort grunden till ett slipverk som uppfördes på 1700-talet.

Ritning 1763 72dpi 900 600 markeringPå den här ritningen från år 1763 syns grunden till det påträffade slipverket markerat med en gul cirkel.

 

 

 

 

 

 

 

På gång i april 2019

Under april månad så har vi fortsatt med många av de undersökningar vi skrev om under mars. Nere vid Sjöbergsplan är det för närvarande uppehåll för de arkeologiska undersökningarna. Vid Slussplan fortsätter framtagandet av murar från 1700-talets slakthus och vid Skeppsbron går vi igenom utfyllnadsmassor som dumpats vid utbyggandet av kajen vid 1700-talets mitt.

De intressantaste resultaten under månaden kan vi emellertid presentera från Kornhamnstorg där vi följt schaktningar för framdragandet av fjärrvärmeledningar. Vid schaktningarna så hittade vi bland annat rester efter två olika stenbeläggningar. Den första framkom på närmare två meters djup från dagens gatunivå och kan genom fynd av mynt dateras till 1600-talets första hälft. Den andra låg ytterligare en bit ner och kan dateras till slutet av 1500-talet. Till skillnad från de kullerstensbelagda gatornas rundade stenar bestod de här stenbeläggningarna huvudsakligen av större flata stenar.

ArbetsbildNästan två meter under dagens gatunivå hittade vi en del av den stenbeläggning som täckte Kornhamnstorg under första hälften av 1600-talet.

 

Som man kan utläsa av namnet var Kornhamnstorg ursprungligen inget torg utan en hamn och hette sedan 1400-talet Kornhamn. Till Kornhamn skeppades de två tyngsta och mest utrymmeskrävande varorna från Mälardalen - spannmål och järn. Innanför Kornhamn låg Korntorget dit varorna fördes för kontroll, vägning och vidare försäljning. Vid slutet av 1400-talet bytte torget namn till Järntorget vilket det heter än idag.

VädersoltavlanUtsnitt ur Vädersolstavlan. På det här utsnittet från Vädersolstavlan som avbildar Stockholm som det såg ut 1535 så kan man se två skepp liggande vid Kornhamn. Förmodligen var de lastade med spannmål eller järn.

 

I den del av schaktet som låg i Stora Nygatans förlängning ut på torget, ungefär mitt för Handelsbankens kontor, påträffade vi grunden till ett hus som var täckt av ett kraftigt brandlager. Det här är ett väldigt spännande fynd som faktiskt direkt kan förbindas med hur Stockholm ser ut idag. Den brand som ödelade huset på Kornhamnstorg kan nämligen kopplas till en brand som bröt ut den 1 september 1625 då en stor del av sydvästra delen av Gamla stan brann ner. Branden hade börjat i ett brygghus vid Munkbron och spreds sedan med vindens hjälp snabbt upp mot Västerlånggatan. När branden väl var släckt var i stort sett samtliga kvarter söder om ett område som sträckte sig från Kåkbrinken i norr till Västerlånggatan i öster brandhärjade.  Samtidigt som branden var ett hårt slag för de som drabbats gav den staden chansen att påbörja ett projekt för att modernisera staden. Ännu i början av 1600-talet såg Stockholm till stora delar ut som på medeltiden med små krokiga gator och gyttriga kvarter. På kontinenten hade man i storstäderna omdanat stadsbilden och byggt räta breda gator med kvadratiska kvarter. Sverige var vid den här tiden en Europeisk stormakt och som sådan ville man naturligtvis kunna visa upp en huvudstad som kunde mäta sig med övriga Europas städer. Så istället för att bygga upp nya hus där de nedbrunna stått beslöt man sig för att bygga efter den nya tidens ideal. Två nya huvudgator, Lilla- och Stora Nygatan, som skar genom den äldre kvartersmarken anlades och stående byggnader som stod i vägen revs. Stora Nygatan fick en bredd som vida överskred de medeltida huvudgatorna och är även den första stora raka gatan som byggdes i Stockholm. Efter att den västra delen av Gamla stan reglerats fortsatte arbetet på Norrmalm och därefter Södermalm och någon gång vid mitten av 1600-talet var man klara och hade fått den moderna stadsplan man eftersträvade.

Så genom fyndet av ett brandlager och en del av grunden till ett hus har vi möjligheten att berätta en större historia – en historia om hur Stockholms gator och kvarter byggdes om på 1600-talet med resultatet att vi fick en stadsbild som vi fortfarande känner igen och rör oss i.

 

 

 

 

Månadens fynd 28 mars 2019

Månadens fynd - mars 2019

Månadens fynd från Slussen handlar om pipor.

Generellt kan man se att bruket av tobak och piprökning tar fart i Sverige under 1620-talet för att sedan öka kraftigt under de följande decennierna och att äldre fynd är ganska ovanliga. Den äldsta kritpipan som hittats i Sverige är en engelsk pipa tillverkad i London omkring 1590. Den påträffades vid arkeologiska undersökningar i Norrköping.

Den typ av pipor som vi nu har valt ut till månadens fynd brukar på grund av sin ganska svulstiga dekor kallas för barockpipor. Just de här exemplaren kommer från Södermalmstorg och hör hemma i 1630-talet. Det är vid den tiden som rökning och bruket av pipor verkligen slår igenom och det avspeglas väldigt tydligt när vi studerar pipfynden från vår utgrävning. Nästan 90% av de kritpipor vi hittade på Södermalmstorg är från perioden 1630-1637.

Barockpipor 72dpi 900 600De här piporna kallas för barockpipor och är från 1630-talet. De är tillverkade i Amsterdam i Holland. De anses vara lite exklusivare än andra typer av pipor eftersom de var lite mer komplicerade att tillverka och krävde en hel del efterbearbetning.

 

Eftersom det är först i början av 1700-talet som kritpipor började tillverkas i Sverige så fick piporna på 1630-talet istället importeras från Holland eller England. Av de pipor vi hittat så kommer nästan samtliga från Holland och den tillverkningsort som dominerar är Amsterdam vilket är ganska ovanligt. Normalt brukar de holländska piporna annars komma från Gouda som ligger några mil nordost om Rotterdam och var det stora europeiska centrat för kritpipstillverkning under 1600- och 1700-talen. Ett bra mått på produktionens väldiga omfattning är att det år 1730 fanns så många som 611 firmamärken anslutna till pipmakarskrået i Gouda.

Den typ av pipor vi nu visar upp är av mycket hög kvalitet och tillsammans med annat exklusivt fyndmaterial från samma tid i form av keramik och dryckesglas så finns det all anledning att misstänka det var välbärgade köpmän som bodde och uppehöll sig runt ikring Södermalmstorg. Med tanke på varifrån våra fynd kommer så var köpmännen kanske från Amsterdam, staden som var ett av Europas största handelscentra vid denna tid.

 

 

 

 

 

Slusskajen/Slussplan 26 mars 2019

På gång i mars 2019

Mars månad går mot sitt slut och vi kan se tillbaka på en relativt lugn period för oss arkeologer. Vi har fortsatt följt schaktningarna på Skeppsbron där vi hittat en hel del intressanta föremål. Det mesta kan dateras till 1700-talets mitt då det gjordes intensiva utfyllningar längs kajerna, men vi har även funnit många fynd från 1600-talets stockholmare.

Fynd från SkeppsbronHär ser vi ett litet urval av de fynd från 1700-talet som vi gjort vid Skeppsbron.

 

Det pågår även schaktningar på Slussplan och Sjöbergsplan som vi bevakar. Vid Slussplan har vi dokumenterat murar och andra byggnadsrester som hört till Södra Slaktarehuset. Det första slakthuset vid Söderström etablerades på 1600-talet men behövde byggas om ett flertal gånger på grund av de dåliga grundförhållandena. Slakthuset och alla andra byggnader i detta område revs när Karl Johan-slussen byggdes vid 1800-talets mitt. De södra delarna av slakthuset undersökte vi under 2017 och nu kan vi komplettera dessa resultat med de nya murarna vi fått fram.

Brolin 1771Det här är ett utsnitt ur en karta från 1771. Byggnaden som är märkt med ll är Södra Slaktarehuset. Det är bland annat delar av den norra muren vi nu har hittat. Platsen för vårt schakt är markerad med en röd pil.

Byggnadsrester efter slakthusetDet här är rester efter en av väggmurarna inne i slakthuset och alldeles invid väggen finns en täckt ränna där en del av avfallet i form av blod och andra slaktrester har runnit. Rännan lutade ner mot Saltsjön.

 

I dagarna har vi också börjat schakta på Sjöbergsplan. Området är väl synligt för alla som väljer den västra gångbanan mellan Slussen och Gamla stan och även för dem som kommer med tunnelbanan norrifrån. På Sjöbergsplan har vi tidigare undersökt lämningar från olika tidsperioder, bland annat efter Södra bryggeriet som bedrev verksamhet här under 1600- och 1700-talet. Just nu har vi stött på lämningar efter en mindre kanal som kan knytas till 1600-talet och den verksamhet som då pågick i den så kallade Järngraven med allt det stångjärn som skulle exporteras från bruksorterna i Bergslagen.

Arbetsbild Nere vid Sjöbergsplan hittar vi rester efter en kanal som fanns i den så kallade Järngraven under 1600-talet.

Holm 1674På den här kartan från 1674 kan man se kanalen som löpte i Järngraven. Pilen markerar platsen vi nu befinner oss vid.

 

För den som är intresserad av att läsa mer om de tidigare undersökningarna av Södra Slaktarehuset och Sjöbergsplan så hittar ni artiklarna här på Slussenportalen. Enklaste sättet att finna dem är att i sökfältet skriva in Karl Johans torg eller Sjöbergsplan för att hitta artiklarna om de lämningar vi tidigare funnit där.

 

 

 

 

Månadens fynd 28 januari 2019

Månadens fynd - januari 2019

Månadens fynd utgörs av några vackra fajansskärvor som har sitt ursprung i Italien. De kommer närmare bestämt från en mycket berömd produktionsort som heter Montelupo. Där strax utanför Florens gjordes keramik av mycket hög klass som sedan fann sin avsättning hos de välbärgade florentinska borgarna. Kärlen gick också på export över hela Europa och fann även sin väg över till de europeiska kolonierna i Amerika och Asien.

Månadens fynd januari 2019Månadens fynd utgörs av dessa fyra keramikskärvor som kommer från en fajansskål, en så kallad "tezza". Den tillverkades i Montelupo utanför Florens under tidigt 1600-tal.

 

De fynd som vi hittade på Södermalmstorg kommer från en skål med fot som varit dekorerad med flerfärgad tennglasyr, på italienska kallades sådana skålar för ”tazza”, skärvorna kan dateras till en period mellan 1625 och 1637. Dekoren utgörs av löv och slingrande bladverk målat i blått, grönt, gult och lila.

Som ett exempel på hur stor spridningen av keramik från Montelupo hade kan nämnas att skärvor av liknande kärl hittats vid arkeologiska undersökningar i Jamestown i Virginia. Jamestown var den första permanenta engelska bosättningen i Nordamerika. Staden grundades 1607 och fick sitt namn efter kung James I.

I Stockholm lär dessa skålar ha varit exklusiv keramik som man med stolthet visat upp för nyfikna och imponerade gäster.

 

 

 

 

Månadens fynd 19 december 2018

Månadens fynd - december 2018

Månadens fynd måste självklart utgöras av de kanonkulor som vi alldeles nyligen hittat här vid Stadsgården.

I skrivande stund har vi inte hunnit gå igenom dem alla, men totalt är det mellan 250-300 stycken. De är av varierande storlek, det tycks röra sig om mellan 5-7 olika storlekar och de har tillhört lite olika europeiska kallibersystem. Här verkar finnas sådana av både tysk och fransk typ. Sannolikt har våra större kulor som motsvarade 20 skålpund (lite drygt åtta kilo) avfyrats med en mynningsladdad kanon av en typ som kallades för en ½-kartog.

1/2 kartogDet här är en kanon av den typ som benämndes en 1/2 kartog. Den är från 1616 och vägde drygt 2000 kilo.

 

Tidigare hade kanoner av olika typer huvudsakligen gjutits i brons men från och med 1620-talet ökade tillverkningen av järnkanoner markant. Tillverkningen ägde främst rum i Bergslagen och vid järnbruken i Södermanland och i norra Uppland.

Några viktiga anledningar till den kraftiga tillverkningsökningen var att kronan behövde få tillgång till artillerivapen som skulle brukas av den svenska armén i 30-åriga kriget, men också att en stor mängd gick på export till andra europeiska länder – sannolikt för att brukas i samma krig. En av de stora vapenfabrikörerna och finansiärerna var Louis de Geer. Många av vapnen gjöts vid hans bruk i Finspång men också vid andra kända bruksorter såsom Nävekvarn och Forsmark. Det var inte bara de Geer utan även andra nederländska bruksägarsläkter som till exempel de Besche som var inblandade i och hade privilegier på denna lukrativa industri.

KanonkulorDe kanonkulor vi hittar är av olika kaliber och hittills tycks det som att vi har kanske så många som 7 olika storlekar.

 

Självklart var det inte bara kanoner som gjöts vid dessa bruk utan även kanonkulorna, eller loden som ammunitionen då kallades. De runda massiva järnkulor som vi hittat var den absolut vanligaste typen av ammunition. Ur skriftliga uppgifter kan vi till exempel se att i Stockholms vapenförråd fanns det år 1631 inte mindre än 34 497 sådana kanonkulor. Det återstår med andra ord ytterligare några fynd innan vi kommit upp i de mängderna.

Fynden av kanonkulorna, liksom granater och kanoner som vi gjort är ett resultat av att de dumpats i den gamla vallgraven utanför den yttre Söderport som Gustav Vasa lät anlägga kring år 1550. Denna befästningsanläggning hade hundra år senare spelat ut sin roll då Stockholms försvar flyttats längre ut. Sista gången den kom i bruk var i samband med tronstriderna mellan Gustav Vasas söner år 1568, då belägrade hertigarna Johan och Karl staden under september månad innan borgarna gav upp och lät upprorsmännen komma in. Men därefter kom befästningen aldrig mer till användning, 1619 lät man mura igen kanonportarna i rondellen och verksamheten i området ficka annan karaktär, 1662 flyttades stadens järnvåg hit och 1698 revs porttornet och delar av rondellen. Nu hade denna plats istället blivit rikets centrum för järnexport.

 

 

 

 

Stadsgården 28 november 2018

På gång i november 2018

Nu under november har det varit en intensiv tid med arkeologiska undersökningar som är i full gång i norra delen av Stadsgårdenområdet.

De pågående undersökningarna i StadsgårdenområdetCentralt i bilden syns det område där undersökningarna i Stadsgårdenområdet just nu äger rum.

 

Här visste vi att vi skulle träffa på anläggningar från 1600- och 1700-talen. Frågan, som så ofta här vid Slussen, var bara hur mycket av lämningarna som fanns bevarat. Det vi förväntade oss hitta var fortsättningen på Nedre Järnbron, den valvbro som byggdes i mitten av 1700-talet i samband med att området här danades om då Christoffer Polhems sluss anlades. Bron utgjorde en förbindelselänk som sträckte sig öster om den nyanlagda slussen från Södermalm och norrut upp mot Stadsholmen utmed Saltsjösidan. Den här bron har vi stött på tidigare, dels fick vi tillfälle att dokumentera den norra delen i maj 2017 (Läs här) och nu i somras kom den södra delen fram i samband med vår undersökning av det kokhus som en gång legat här på Stadsgården (Läs här).

Järnbron hette den därför att den sträckte sig över den så kallade Järngraven som utgjorde det område där all handel med stångjärn bedrevs. Här lastades järnet om och vägdes på sin väg från Bergslagen för vidare export ut i Europa. Från 1662, då Stockholms järnvåg flyttades hit från Järntorget, och drygt tvåhundra år framöver utgjorde Järngraven navet för all handel med svenskt järn.

I och emellan fundamenten till bron fanns det inbyggda utrymmen för förvaring och även för kontorsverksamhet. Det vi hittar är bland annat rester efter sådana kontor.

Carlberg 1753 fundament till nya bron och Brolins karta 1771På de här bilderna syns de delar av den omtalade valvbron som vi just nu kan undersöka markerade med röd färg. Till vänster i ett utsnitt av en stadskarta från 1771 och till höger i en ritning gjord av stadsarkitekten Johan Eberhard Carlberg år 1753.

 

1750 ca Carlberg Passagebrons valv med träportarDet här är en fasadritning av valvbron från cirka 1750 där brons valv och utrymmen med träportar syns.

 

Översikt arbetsbildSå här ser våra lämningar från 1700-talet ut på lite närmare håll. De är också uppblandade med konstruktionsdelar från 1930-talet.

 

Arbetsbild kontoret grävs fram Här tas ett av kontoren under valvbron fram.

 

Ett intressant fynd vi nu gjort är två stångjärn som av någon anledning lämnats kvar på platsen när verksamheten 1865 flyttades över till Djurgården. De stångjärn vi hittat är omkring tre meter långa. Med tanke på det värde de betingade så är det märkligt att de lämnats kvar. Men, troligen kan det röra sig om utsorterat järn. Vid järnvågen fanns nämligen kontrollanter som kallades järnvräkare som hade till uppgift att kontrollera järnets kvalité innan det fick exporteras. Det här fyndet kan hur som helst ses som en symbol för svensk handel och svensk industriutveckling.

StångjärnDet här är två kvarlämnade eller kasserade stångjärn som vi hittade i Järngraven. De är cirka tre meter långa.

 

Slussen Järnvågen Järngraven Julin 1820I en målad skildring av verksamheten som bedrevs i Järngraven under tidigt 1800-tal ser vi mängder av stångjärn som är uppställda och redo för export. Mitt i bild kommer en arbetare bärandes på stångjärn som tycks ha samma dimensioner som de vi nu hittat.

 

Stångjärnet hade 1604 blivit det enda järn som fick exporteras. Handeln med dessa varor stod för en betydande del av landets inkomster. På 1640-talet uppgick Sveriges export av stångjärn till cirka 11 000 ton årligen. Femtio år senare hade exporten ökat till cirka 27 000 ton per år och på 1740-talet till 40 000 ton. 

Bakom introduktionen av stångjärn låg bergsmän från Vallonien och Holland som redan i slutet av 1500-talet värvats till Sverige för att driva kronans järnbruk och vapensmedjor. En mycket viktig finansiell aktör i det sammanhanget var den holländske finansmannen Louis de Geer som lånade ut enorma penningsummor till den svenska staten. Som ett led i att kunna sköta sina affärer här i Sverige lät han på 1640-talet köpa in en fastighet på Götgatan och anlägga sitt palats där.  Det är med andra ord ingen tvekan om att Slussenområdet på många sätt var en central punkt i stormaktstidens samhälle.

Andra spännande fynd som kommer fram nu härrör från tiden innan området blev centrum för svensk järnhandel. Dels gör vi fynd i det som från mitten på 1500-talet och under ungefär en hundraårsperiod framöver var vallgraven till den nya försvarsanläggning som Gustav Vasa lät anlägga med start i juni år 1544.  Förutom vallgraven byggdes ett nytt porttorn, en rondell med kanongluggar och en vall som sträckte sig från Mälarsidan fram till porten och sedan vidare hela vägen över till Saltsjön. Från porten ledde en väg norrut fram till den medeltida Yttre Söderport.

Det här omfattande försvarsverket kom emellertid att spela ut sin roll och på 1630-talet inleddes ett rivande av Stockholms stadsmurar och porttorn. Nya försvarsverk hade istället uppförts på avstånd från staden, vid Danvikstull och Skanstull. 1698 revs de sista kvarstående resterna efter rondellen och porttornet, och man lät då också frakta bort vallen.

Fynden vi gör är helt klart knutna till den avmilitarisering av Slussenområdet som skedde under 1600-talet. Nere i den gamla vallgraven hittar vi mängder av kanonkulor, hittills mer än 200 stycken. Här finns också bomber och handgranater, samt delar av minst 7 kanoner. Kanonkulorna är av olika storlekar och har ursprungligen vägt mellan 2 och 20 skålpund, alltså cirka 0,85 till 8,5 kilo.

kanonkulor grävs framDet är inte varje dag man får chansen att hitta sådana mängder av kanonkulor.

 

KanonkulorDet här är bara en liten bråkdel av alla de kanonkulor som nu hittats i den gamla vallgraven. Kulorna finns i flera storlekar.

 

KanonDet här är en av de kanoner vi hittat, den är lite drygt 40 cm lång.

 

Men vi hittar även äldre konstruktioner och föremål. Uppenbarligen befinner vi oss också i vad som tidigare varit en strandzon, här finner vi snedställda träpålar och det ligger keramik som slängts i vattnet någon gång under 1300-talet. Det är intressant för nu kan vi på allvar dels få en bild av det medeltida försvaret av Södermalmsnäsets stränder och börja ringa in det område som en gång täcktes av en högmedeltida stadsdel. En stadsdel som sedan fick stryka på foten för att stärka upp Stockholms försvar.

1300 talskeramikEtt urval av den keramik som slängts ut i den högmedeltida strandzonen vid Stadsgården. Huvudsakligen rör det sig om skärvor av tyska stengodskrus. Men här finns även inslag av grytor av svartbränt lergods.

 

 

 

 

 

 

Stadsgården 26 oktober 2018

På gång i oktober 2018

Inte mycket har hänt sedan vi berättade om vad vi gjorde i september. Det är fortfarande mindre schaktningar som pågår på Skeppsbron och Sjöbergsplan. Men lika hastigt som vintern är på gång så närmar sig våra stora undersökningar i den norra delen av Stadsgården. Ja faktum är att vi redan har tjuvstartat lite.

Valvbron 019 72dpi 900 600Just nu börjar lämningar efter en valvbro från 1700-talet komma fram.

 

Vi har börjat schakta en del i anslutning till det område där vi hoppades hitta fortsättningen på den valvbro som uppfördes i mitten av 1700-talet och som vi tidigare undersökt delar utav. Redan första dagarna så framkom en del av valvbrons grundmur och rester av en kullerstensbelagd gata.

GataEn del av en kullerstensbelagd gata invid valvbron.

Inom kort kommer vi även börja undersöka ett område väster om valvbron och då får vi svar på om det finns bevarade delar av den äldre valvgraven och den järnhantering som skedde där under 1600- och 1700-talen.

 

 

 

Månadens fynd 25 juli 2018

Månadens fynd - juli 2018

Som månadens fynd nu i juli har vi valt att presentera några skärvor av ett så kallat passglas.

PassglasfyndDe här skärvorna av ett så kallat passglas som utgör månadens fynd kommer från undersökningen på Södermalmstorg. De hittades i ett hus som stod där till 1640-talet. Till vänster ser vi glasets bottenfot och till höger två skärvor, en av den åttkantiga mynningen och en av själva bägaren.

 

Passglas Passglas Passglas var höga smala bägare på fot, höjden varierar mellan 20 och drygt 30 cm, i mynningen var de oftast åttkantiga. De var dekorerade med horisontellt pålagda trådar som placerades ut symmetriskt i så kallade ”pass” på själva bägarkroppen. Det vanligaste har varit tre pass, men det förekommer även både fyra och fem. Oftast har de pålagda trådarna samma färg som bägaren och den kan variera från nära nog klarglas till ljusgrönt och vidare till gulbrunaktiga nyanser. Vi har också hittat glas med blå tråd i passens ornament och de är sällsynta här i Stockholm.

Vad användes passglasen till? Absolut vanligast tycks det ha varit att de användes som ölglas men det finns skriftliga uppgifter om att de även används till vin och till och med till att dricka brännvin ur.

Generellt kan man datera den här typen av glas till perioden 1525–1675.

Vid Södermalmstorg hittade vi passglas redan från tidigt 1500-tal, eller kanske till och med från sent 1400-tal, men det rörde sig då endast om några få skärvor. Under 1540-talet ökade mängden av skärvor för att sedan under 1630-talet helt dominera. Vid den tiden utgjorde passglasen hela 70% av alla dryckesglas.

 

TabellI den här tabellen syns det tydligt hur markant fynden av passglasskärvor ökar när vi kommer in i 1630-talet. Exemplet är hämtat från Södermalmstorg.

 

Vi kan mycket troligt räkna med att våra passglas från det tidiga 1500-talet och även de från 1540-talet var importerade från glashyttor i Tyskland, närmare bestämt traditionella glasbruksområden som Hessen och Rhenlandet.

I Stockholms tullböcker kan man till exempel år 1543 hitta en införsel av 1500 passglas från Stralsund. Något senare, 1558, omnämns en leverans av 600 passglas till Anders Källaresven, en man som sannolikt var knuten till Stockholms slott. Priset för de här glasen låg då på 3,5 mark för 300 stycken. Det ger ett styckepris på lite drygt 2 penningar. Som jämförelse kan vi se att en kanna öl (cirka 2,6 liter) kostade 6 penningar år 1550 vilket motsvarar cirka 7 kronor i dagens penningvärde. Samma år betalades ett dagsverke med 96 penningar.

Av det här anar man att passglasen inte direkt var några dyrgripar även om de var importerade. Glasen var nämligen massproducerade som stapelvara, ofta med låga krav på form, hantverkets precision och glasmassans kvalitet.

Trots detta så fick passglasen tydligen ändå representera någon form av kvalitet. Under 1600-talet kom förordningar som krävde att kvalitetsskillnader mellan olika krogar skulle markeras på så vis att de som serverade så kallat ”medelöl” eller ”svensköl” skulle ha ett stop som kännetecken utanför krogen, medan de lite finare ”starkölskrögarna” uppmanades att använda ”ett särdeles tekn med ett Paasglaas i theras tafla”.

Den markanta ökningen av passglas i våra fynd från och med 1630-talet kan med stor sannolikhet knytas till att den inhemska produktionen då kommit igång på allvar. Under perioden 1600-1650 startades nio glasbruk i Sverige. Efter som några av de äldre bruken hade lagts ner så fanns det nu tretton olika glasbruk i drift, varav fem låg i Mälardalen och ett av dem i Stockholm. Det i Stockholm startades 1641 drevs av Melchior Jung med hjälp av italienska glasblåsare och låg fram till 1652 på Kungsholmen.

Ett klassiskt exempel som brukar få belysa hur produktionen och konsumtionen av glas tilltog under 1600-talets första hälft är att till den danske kungen Fredrik III:s kröning år 1648 beställdes 12 000 glas, varav 5 000 var passglas. Merparten av dessa slogs sedan sönder under festligheterna.

Månadens fynd är alltså något som gemene man stötte på dagligen. Vi kan säga att det är en ledartefakt för tidigmoderna perioden i vår historia. Det har förekommit på kungens bord såväl som på de enkla krogarna i städernas gränder.

Rembrandt and Saskia in the Scene of the Prodigal SonI den här scenen som Rembrandt målade någon gång på 1630-talet så ser vi hur konstnären själv svingar en bägare med öl. Bägaren är ett passglas liknande det som månadens fyndskärvor kommer ifrån.

 

 

 

 

Stadsgården 20 juni 2018

På gång i juni 2018

Efter några månader med ganska begränsade undersökningar på Stadsgården får vi nu äntligen tillgång till lite större ytor. För närvarande undersöker vi ett område direkt väster om kvarteret Tranbodarna som ligger i anslutning till där vi under hösten och vintern förra året fann välbevarade lämningar.

Husgrund 1600 tal Här håller vi på med våra undersökningar just nu, de bebyggelselämningar vi får fram är från 1600-talet.

 

Det vi då grävde fram var bland annat pålar från vad vi tolkade som rester efter en bryggkonstruktion, rester av tranbodar och en stor och välbevarad lastkaj. Gemensamt för de här konstruktionerna var att de var byggda av trä som var överraskande välbevarat. Därför sågade vi prover från olika delar av konstruktionerna och skickade dem på dendrokronologisk analys, vilket är en metod att datera trä genom att mäta årsringarnas tillväxt. Nu har vi fått svar på analysen och dateringarna stämmer mycket väl in på de tolkningar som arkeologerna utifrån fyndmaterialet gjorde redan i fält.

Den tidigaste konstruktionen är en brygga som löpt invid vattenbrynet längs med Katarinabergets fot. De analyser som gjordes på stolparna till bryggan visar att den byggts med virke som fällts vintern 1308-1309 och att den sedan varit i bruk under 1300-talets första hälft. Under den tiden har en del stolpar förmultnat och ersatts med nya. Den här bryggan har sannolikt fortsatt utmed hela Stadsgården där vi utifrån skriftliga dokument vet att det har funnits tranbodar ända sedan år 1305.

Vid våra tidigare undersökningar påträffade vi även tranbodar, de enda som någonsin hittats i Stockholm. Tranbodarna låg invid varandra på varsin tomt endast åtskilda av en smal passage.

TranbodarnaDet här var de två tranbodarna som vi hittade tidigare i år. Bodarna var konstruerade så att delen med den stora spisen låg på land och resten av byggnaden låg på pålar ut i vattnet.

 

När vi undersökte bodarna kunde vi se att de brunnit ner vid ett tillfälle och senare ersatts med nya. Frågan var när de hade brunnit ner. Den dendrokronologiska analysen visar att de äldsta tranbodarna vi fann hade byggts med virke som fällts vintern 1551-1552 och genom denna datering så kan vi nu faktiskt tala om exakt när branden skett. I Stockholms stads tänkeböcker för år 1554, som innehåller minnesanteckningar och protokoll från stadens rådhusrätt, så hittar vi nämligen en notis från onsdagen den 27 juni som omtalar en brand som denna dag drabbade Södermalm. Det var mellan åtta och nio på kvällen som elden bröt ut i Sven smeds smedja. Enligt notisen så brann en stor del av Södermalm ner, däribland sex stycken tranbodar nere vid Stadsgården. Vid den här tiden betecknade namnet Stadsgården den skeppsgård som fanns på platsen nedanför vad som idag täcks av Slussens tunnelbanestation och Stadsmuseets byggnad. De tranbodar som vi har undersökt måste ha varit de som låg närmast Stadsgården och brann ner denna ödesdigra junikväll år 1554.

I början av 1600-talet revs den ena tranboden och istället så anlade man en stor och kraftig lastkaj av timmer som kan dateras till 1612-1613.

KajHär ser vi lastkajen som byggdes av timmer som fällts vintern 1612-1613.

 

Ett knappt trettiotal år senare så försvann både tranbodar och lastkaj i samband med att hela området då fylldes ut med stora massor grus och jord samtidigt som gaturegleringen av Södermalm inleddes i början av 1640-talet.

I dagarna har vi fått fram och tagit bort stengrunden till ett av husen som uppfördes ovanpå utfyllningarna vid mitten av 1600-talet. Nästa steg blir att undersöka lagren under denna byggnad och där förväntar vi oss hitta både fortsättningen på strandbryggan och ännu fler tranbodar.

Arbetsbild Alldeles nyligen kunde vi dokumentera grunden till ett hus som byggts vid mitten av 1600-talet. Mitt i bilden syns ett av de stora dragjärn som hållit samman grundkonstruktionen. Sannolikt har man behövt dessa dragjärn eftersom grunden låg på utfyllnadsmassor. Träresterna som syns är en del av rustbädden som vilade på en mängd nedslagna pålar.

 

 

 

 

 

 

 

Arkeologikonsult

Arkeologikonsult kommer fortlöpande att genomföra de arkeologiska undersökningarna i Slussenområdet under hela byggnationstiden. Det kommer att dyka upp många intressanta fynd och lämningar från olika epoker så fortsätt gärna följa vårt arbete här på Slussenportalen.

Kontakt

Telefon: 08-590 840 41

Epost: Den här e-postadressen skyddas mot spambots. Du måste tillåta JavaScript för att se den.

Web: www.arkeologikonsult.se