Månadens fynd - augusti 2018
Månadens fynd hittade vi här på Stadsgården liggandes på en lastkaj från slutet av 1500-talet. Det rör sig om en så kallad klädesplomb av bly.
Ylletyg av hög kvalitet kallades kläde och blev under medeltiden en mycket viktig handelsvara som importerades i stora mängder till Norden från de västeuropeiska tillverkarna. Mycket av den bästa ullen kom under 1300- och 1400-talen från England och under 1500-talet även från Spanien, men tillverkningen skedde till stor del i väverier i Flandern (Belgien) och i Holland. Det färdigvävda klädet skars i ”stycken”. Den tyska handelsorganisationen Hansan föreskrev att längden för ett stycke skulle vara 44 alnar (cirka 24,5 meter) och 22 alnar för ett halvstycke. Styckena lades enligt reglerna ihop i packar, 20 eller 24 i varje packe och därefter sveptes packen i ett grövre omslagstyg (en så kallad slagduk) och bands ihop med rep.
Vår plomb är stor, den har en diameter på 4,2 cm. Vi kan se att den på ena sidan är försedd med en äldre variant av Hamburgs stadsvapen, på den andra sidan finns också text som omnämner Hamburg och årtalet 1586. Lite ovanligt är att det sitter kvar en del av tyget i den. Uppenbarligen har plomben slitits loss från klädespacken och en bit har blivit kvar. Vi kan se att det rör sig om ett valkat ylletyg och att det är ett tyg som lämpat sig väl till ett kraftigare ytterplagg. Ett kraftigt ytterplagg var säkert eftertraktat vid den här tiden. Under slutet av 1500-talet hade vi några av de kallaste vintrarna som någonsin kunnat mätas upp här i Stockholm. År 1573 berättas att folk kom gående på isen från Sverige till Reval (Tallin) i början av maj.
Fynd av klädesplomber finns i Sverige från och med 1300-talet, vid den tiden hade nämligen tygproducenterna i Europa börjat förse sitt kläde med plomber. Dessa klämdes fast på tygkanten och försågs med stämplar som bland annat identifierar ursprungsorten. Syftet med plomberingen var att visa att klädet genomgått en kvalitetskontroll på produktionsorten och att kvaliteten motsvarade de strikta förskrifter som fanns gällande tygets mått, ullkvalitet, vävning med mera. Kontrollen gjordes av en speciell kontrollant - en ”wardien” - i den lokala klädeshallen. Från 1500- och 1600-talen finns det också uppgifter om att klädstyckena kunde förses med plomber av två olika storlekar, antingen en större eller så en mindre, där den större markerade bättre kvalitet än den mindre. Dessutom kunde andra små plomber fästas på tyget beroende på vilket led i tillverkningsprocessen som kontrollerades, till exempel ruggning, överskärning, pressning och färgning.
Vid ankomsten till destinationsorten synades klädet en sista gång innan det fick säljas.
Den äldsta kända klädesplomben i Europa kommer från Leiden i Nederländerna och dateras till år 1275. Under det sena 1200-talet och 1300-talet förekommer de dock ganska sparsamt. Det är först under 1400-talet och framåt som plomberna ökar markant i antal, vilket hänger samman med att det är då som textilindustrin i Nordvästeuropa verkligen växer till i omfattning.
En typisk klädesplomb bestod av två runda blyplattor som var förenade med ett smalt band. Detta gjorde det möjligt att vika plomben runt tygkanten och sedan klämmas fast i tyget. Vid stämplingen som utfördes av en sigillerare fixerades plomben för gott vid tygstycket. Sedan fick de klippas bort.
En fråga man kan ställa sig, är vad som hände med dem sedan de klippts bort. Det finns trots allt bara drygt tvåhundra fynd av klädesplomber i de svenska museernas samlingar. Tar man med i beräkningen att det år 1375 till exempel användes 140.000 plomber bara i den flamländska (belgiska) textilstaden Ypern så inser man att det borde finnas många fler arkeologiska fynd i samlingarna. Kanske smältes de ner och användes som råvara i annan produktion?
I vårt fall visar plomben att tyget levde upp till de standarder som staden Hamburg garanterade. Eftersom det dessutom är en stor plomb så har klädet uppenbarligen ansetts hålla hög kvalitet. Sannolikt har det kommit hit till Stockholm med holländska fartyg med tanke på att holländarna vid den här tiden helt hade tagit över all handel med Östersjöländerna efter den tyska Hansan.
På gång i augusti 2018
Det mesta av sommarens sista heta veckor har vi använt till att undersöka ytterligare lämningar från de verksamheter som bedrevs i Stadsgårdsområdet under sent 1500-tal och under 1700-talet.
I direkt anslutning till de tranbodar vi tidigare undersökt fann vi ytterligare en och en halv bod vilket betyder att vi nu fått fram sammanlagt tre tranbodar som legat på rad. Dessa var i drift under senare hälften av 1500-talet och var sannolikt de sista tranbodarna som fanns i den inre delen av Stadsgården. Här hittade vi också ytterligare en lastkaj som var konstruerad på samma vis som den vi undersökte i vintras. Den tidigare lastkajen kan vi datera till 1612-1613 men vi har anledning att tro att den vi nu har undersökt är något litet äldre, ett antagande som bland annat bygger på fyndet av en textilplomb från 1580-talet som vi snart kommer berätta mer om här på Slussenportalen.
Under juli så gick den mesta tiden åt att ta fram och dokumentera kokhuset från 1700-talet. Nu i augusti så fick vi tillgång till ytor lite längre söderut på Stadsgården där vi påträffade fler 1700-tals byggnader, nämligen ett våghus och parmmätarhus som vi tidigare bara undersökt mindre delar av (se artikel den 7 december 2017). Våghuset uppfördes 1759 och var uppdelat i två separata delar, en våg för de ryska köpmännens varor som såldes i Ryssgården och en för de varor som allmogen förde in med båt. Även vid detta tillfälle så framkom begränsade delar av våghuset, det rör sig om ytterligare delar av grundsyllarna vilket betyder att hela överbyggnaden grävts bort vid något tidigare tillfälle.
Av parmmätarhuset återstod däremot betydligt mer. Där fick vi tillfälle att dokumentera ett intakt källarrum med anslutande källartrapp. Parmmätarna var som vi tidigare berättat en yrkesgrupp som hade till uppgift att mäta upp det hö som togs in till staden. Uppmätningen gjordes i en stor trälåda, en så kallad parm som kunde ha olika storlek i skilda städer, i Stockholm hade den en volym på knappt 18 kubikmeter. På kontinenten finns uppgifter om parmmätare redan under 1200-talet medan de i Stockholm finns belagda först från 1661. Vid mitten av 1800-talet så frångår man bruket att mäta hö och börjar i stället att väga det. Den nya inkomstkällan för parmmätarna blev då att mäta ved efter samma princip som tidigare gällde för hö. Så sent som vid sekelskiftet 1900 fanns det ett femtiotal parmmätare i Stockholm vilka som traditionen föreskrev leddes av en ålderman, de sista parmmätarna försvann ytterligare ett par decennier senare.
I parmmätarhusets källargolv så fann vi två nedgrävda förvaringsutrymmen. Det ena utgjordes av en mindre trätunna som grävts ner precis vid ingången till källaren och det andra bestod av ett större kvadratisk kar som även bar tydliga spår av att ha haft ett fällbart lock. Vi fann inga fynd i dem som kan berätta om vad de använts till men med stor sannolikhet har de använts för att hålla dryck och matvaror kylda för längre hållbarhet. Något förbryllande så påträffade vi även en stor mängd glas i källaren, både från vinflaskor och dryckesglas. I samband med att järnvägens Södra och Norra stambanor länkades samman med den så kallade Sammanbindningsbanan så revs både våghuset och parmmätarhuset. Sammanbindningsbanan invigdes 1871. I en notis i Aftonbladet 1868 så framgår det att kostnaden för att uppföra de rivna byggnaderna på annan plats beräknades uppgå till 10 000 kronor.
Härnäst kommer vi att börja undersöka en yta i den norra delen av Stadsgården och hoppas där bland annat på att finna grunden till den valvbro som på 1700-talet ledde ner till Slussen.
Månadens fynd - juli 2018
Som månadens fynd nu i juli har vi valt att presentera några skärvor av ett så kallat passglas.
Passglas var höga smala bägare på fot, höjden varierar mellan 20 och drygt 30 cm, i mynningen var de oftast åttkantiga. De var dekorerade med horisontellt pålagda trådar som placerades ut symmetriskt i så kallade ”pass” på själva bägarkroppen. Det vanligaste har varit tre pass, men det förekommer även både fyra och fem. Oftast har de pålagda trådarna samma färg som bägaren och den kan variera från nära nog klarglas till ljusgrönt och vidare till gulbrunaktiga nyanser. Vi har också hittat glas med blå tråd i passens ornament och de är sällsynta här i Stockholm.
Vad användes passglasen till? Absolut vanligast tycks det ha varit att de användes som ölglas men det finns skriftliga uppgifter om att de även används till vin och till och med till att dricka brännvin ur.
Generellt kan man datera den här typen av glas till perioden 1525–1675.
Vid Södermalmstorg hittade vi passglas redan från tidigt 1500-tal, eller kanske till och med från sent 1400-tal, men det rörde sig då endast om några få skärvor. Under 1540-talet ökade mängden av skärvor för att sedan under 1630-talet helt dominera. Vid den tiden utgjorde passglasen hela 70% av alla dryckesglas.
Vi kan mycket troligt räkna med att våra passglas från det tidiga 1500-talet och även de från 1540-talet var importerade från glashyttor i Tyskland, närmare bestämt traditionella glasbruksområden som Hessen och Rhenlandet.
I Stockholms tullböcker kan man till exempel år 1543 hitta en införsel av 1500 passglas från Stralsund. Något senare, 1558, omnämns en leverans av 600 passglas till Anders Källaresven, en man som sannolikt var knuten till Stockholms slott. Priset för de här glasen låg då på 3,5 mark för 300 stycken. Det ger ett styckepris på lite drygt 2 penningar. Som jämförelse kan vi se att en kanna öl (cirka 2,6 liter) kostade 6 penningar år 1550 vilket motsvarar cirka 7 kronor i dagens penningvärde. Samma år betalades ett dagsverke med 96 penningar.
Av det här anar man att passglasen inte direkt var några dyrgripar även om de var importerade. Glasen var nämligen massproducerade som stapelvara, ofta med låga krav på form, hantverkets precision och glasmassans kvalitet.
Trots detta så fick passglasen tydligen ändå representera någon form av kvalitet. Under 1600-talet kom förordningar som krävde att kvalitetsskillnader mellan olika krogar skulle markeras på så vis att de som serverade så kallat ”medelöl” eller ”svensköl” skulle ha ett stop som kännetecken utanför krogen, medan de lite finare ”starkölskrögarna” uppmanades att använda ”ett särdeles tekn med ett Paasglaas i theras tafla”.
Den markanta ökningen av passglas i våra fynd från och med 1630-talet kan med stor sannolikhet knytas till att den inhemska produktionen då kommit igång på allvar. Under perioden 1600-1650 startades nio glasbruk i Sverige. Efter som några av de äldre bruken hade lagts ner så fanns det nu tretton olika glasbruk i drift, varav fem låg i Mälardalen och ett av dem i Stockholm. Det i Stockholm startades 1641 drevs av Melchior Jung med hjälp av italienska glasblåsare och låg fram till 1652 på Kungsholmen.
Ett klassiskt exempel som brukar få belysa hur produktionen och konsumtionen av glas tilltog under 1600-talets första hälft är att till den danske kungen Fredrik III:s kröning år 1648 beställdes 12 000 glas, varav 5 000 var passglas. Merparten av dessa slogs sedan sönder under festligheterna.
Månadens fynd är alltså något som gemene man stötte på dagligen. Vi kan säga att det är en ledartefakt för tidigmoderna perioden i vår historia. Det har förekommit på kungens bord såväl som på de enkla krogarna i städernas gränder.
På gång i juni 2018
Efter några månader med ganska begränsade undersökningar på Stadsgården får vi nu äntligen tillgång till lite större ytor. För närvarande undersöker vi ett område direkt väster om kvarteret Tranbodarna som ligger i anslutning till där vi under hösten och vintern förra året fann välbevarade lämningar.
Det vi då grävde fram var bland annat pålar från vad vi tolkade som rester efter en bryggkonstruktion, rester av tranbodar och en stor och välbevarad lastkaj. Gemensamt för de här konstruktionerna var att de var byggda av trä som var överraskande välbevarat. Därför sågade vi prover från olika delar av konstruktionerna och skickade dem på dendrokronologisk analys, vilket är en metod att datera trä genom att mäta årsringarnas tillväxt. Nu har vi fått svar på analysen och dateringarna stämmer mycket väl in på de tolkningar som arkeologerna utifrån fyndmaterialet gjorde redan i fält.
Den tidigaste konstruktionen är en brygga som löpt invid vattenbrynet längs med Katarinabergets fot. De analyser som gjordes på stolparna till bryggan visar att den byggts med virke som fällts vintern 1308-1309 och att den sedan varit i bruk under 1300-talets första hälft. Under den tiden har en del stolpar förmultnat och ersatts med nya. Den här bryggan har sannolikt fortsatt utmed hela Stadsgården där vi utifrån skriftliga dokument vet att det har funnits tranbodar ända sedan år 1305.
Vid våra tidigare undersökningar påträffade vi även tranbodar, de enda som någonsin hittats i Stockholm. Tranbodarna låg invid varandra på varsin tomt endast åtskilda av en smal passage.
När vi undersökte bodarna kunde vi se att de brunnit ner vid ett tillfälle och senare ersatts med nya. Frågan var när de hade brunnit ner. Den dendrokronologiska analysen visar att de äldsta tranbodarna vi fann hade byggts med virke som fällts vintern 1551-1552 och genom denna datering så kan vi nu faktiskt tala om exakt när branden skett. I Stockholms stads tänkeböcker för år 1554, som innehåller minnesanteckningar och protokoll från stadens rådhusrätt, så hittar vi nämligen en notis från onsdagen den 27 juni som omtalar en brand som denna dag drabbade Södermalm. Det var mellan åtta och nio på kvällen som elden bröt ut i Sven smeds smedja. Enligt notisen så brann en stor del av Södermalm ner, däribland sex stycken tranbodar nere vid Stadsgården. Vid den här tiden betecknade namnet Stadsgården den skeppsgård som fanns på platsen nedanför vad som idag täcks av Slussens tunnelbanestation och Stadsmuseets byggnad. De tranbodar som vi har undersökt måste ha varit de som låg närmast Stadsgården och brann ner denna ödesdigra junikväll år 1554.
I början av 1600-talet revs den ena tranboden och istället så anlade man en stor och kraftig lastkaj av timmer som kan dateras till 1612-1613.
Ett knappt trettiotal år senare så försvann både tranbodar och lastkaj i samband med att hela området då fylldes ut med stora massor grus och jord samtidigt som gaturegleringen av Södermalm inleddes i början av 1640-talet.
I dagarna har vi fått fram och tagit bort stengrunden till ett av husen som uppfördes ovanpå utfyllningarna vid mitten av 1600-talet. Nästa steg blir att undersöka lagren under denna byggnad och där förväntar vi oss hitta både fortsättningen på strandbryggan och ännu fler tranbodar.
På gång i april 2018
Förra månaden berättade vi att vi höll på med en undersökning inom en mindre yta som låg i anslutning till Gustav Vasas försvarsverk som uppfördes i mitten av 1550-talet. Under april har vi fortsatt och nu också avslutat det arbetet.
Många av de fynd som hittades kan vi hänföra till matlagning, här fanns nämligen en hel del matavfall i form av djurben och även en stor mängd skärvor av trasiga lergrytor. Så uppenbarligen har vi haft någon form av kök i närheten där man lagat mat åt de militärer som skulle sköta stadens försvar.
I anslutning till försvarsvallens östra ände kom det fram en kraftig stenrad som möjligen utgjort någon form av fundament för att hålla grusmassorna i vallen på plats.
Vi hittade även lämningar som var äldre än vallen. Under den fanns nämligen rester av stenläggningar i två olika nivåer och allra underst hittade vi rester av en träkonstruktion från tidigt 1500-tal. Stenläggningarna kan ha fungerat som någon form av förstärkning av strandkanten och har då också gjort det lättare att ta sig fram längs med stranden när man skulle lasta och lossa mindre båtar. Trästockarna är det enda som blivit kvar efter någon mindre bod som stått här i vattenbrynet.
På gång i mars 2018
De senaste veckorna har det inte varit så mycket schaktningar som tidigare vid Slussen. Det innebär att det arkeologiska fältarbetet har gått lite på sparlåga, vilket vi är rätt tacksamma för med tanke på den vinterkyla vi har haft. Men den arkeologiska verksamheten avstannar aldrig helt och hållet. Sedan ett par veckor tillbaka undersöker vi en mindre yta om knappt 100 kvadratmeter på södra Slussplan där ett maskinrum senare kommer byggas.
Undersökningsområdet ligger inom en yta som vid mitten av 1500-talet utgjorde en del av Gustav Vasas försvarsverk. Än så länge har vi inte påträffat något av försvarsanläggningen men väl en hel del sopor som slängts uppe på den. Soporna utgörs av en hel del matrester i form av ben men även av keramik och glas som gått sönder. Keramiken består huvudsakligen av trebensgrytor av rödbrännande lera, en typ av keramik vi brukar kalla för rödgods. Keramiken och glaset som vi hittat kan vi datera till andra hälften av 1500-talet.
Vad som finns längre ner återstår att se, men vi har vissa förhoppningar om att hitta rester av de medeltida aktiviteter som bör ha funnits på platsen innan Gustav Vasa byggde sitt försvarsverk.
På Stadsgården har vi hittat två tranbodar
Vid Slussen fortsätter de arkeologiska undersökningarna oförtrutet trots att vinterkylan blivit allt påtagligare den senaste tiden. I vår senaste artikel från Stadsgården kunde vi berätta att vi funnit en del av en rysk handelsmans byggnad från senare hälften av 1700-talet. Då hade vi också påträffat en kraftig lastkaj samt vad vi då tolkade som ett intilliggande kokhus från 1500-talet.
Tranbodar från 1500-talet!
Lastkajen och kokhuset låg i den södra delen av Stadsgårdsområdet, alldeles vid foten av Katarinaberget och dåtidens strandlinje. När vi tog bort lastkajen visade det sig att det fanns ett lika kraftigt spisfundament under kajen som i det kokhus som vi fått fram. Den nyfunna spisen visade sig vara anlagd på ett lager som tillkommit samtidigt som huset vi hittade tidigare. Det innebär alltså att de är samtida.
Detta fynd gjorde att vi fick tänka om vad gäller byggnadernas funktion. Det fanns naturligtvis ingen anledning till att placera två identiskt stora kokhus intill varandra.
Vi förstod då att det vi funnit faktiskt var två tranbodar, vilket i sig är sensationellt då det är första gången sådana påträffats i Stockholm. Trankokningen på Södermalm är den äldsta verksamheten i Stockholm som finns nämnda i skrift.
Tranbodarna, eller sälbodarna som de också kallas under medeltiden (sælbodher), omnämns första gången i ett dokument daterat den 17 juli 1305. Av dokumentet framgår att tranbodarna var en del av stadens ägor och utgjorde en del av denna. Att tranbodarna placerades utanför stadsbebyggelsen berodde på att trankokningen genererade en fruktansvärd stank som man av förklarliga skäl inte ville ha i staden. Tranet bestod av späcket från sälar som saltades och lades i trätunnor för vidare transport till trankokerierna. I tranbodarna skars späcket upp i tärningar och kokades tills tranoljan steg upp till ytan där det skummades av och hälldes över i tranfat. Den tranolja som blev resultatet av kokningen användes sedan som lysolja och till att smörja in läder. Tranbodstomterna var långsmala, närmare 24 meter långa och 8 meter breda, och sträckte sig från land en bit ut i Saltsjön. Tomternas utformning var säkert anpassade till bodarnas utformning där de stora tunga ugnsfundamenten var anlagda på land medan resten av byggnaden stod på pålar ut i sjön vilket var praktiskt då tillgång till vatten var en förutsättning för kokningen av tranet. Vi vet att tranbodarna vid Stadsgården fanns kvar fram till 1600-talets första hälft och verksamheten pågick med andra ord under drygt 300 år.
De tranbodar vi nu funnit är alltså från 1500-talet och verkar ha byggts upp under tidigt 1500-tal, men innan vi kan vara helt säkra på när de byggdes så får vi avvakta årsringsdateringarna på byggnadsvirke och pålar som byggnaderna vilat på. Den nyfunna boden förstördes i samband med en brand och byggdes därefter över med en kaj. Den andra boden förstördes bara delvis och byggdes därför om och fortsatte att användas även under senare delen av 1500-talet och i den hittade vi ett silvermynt daterat till år 1575.
Ryssbodar från 1700-talets första hälft
Lämningarna efter den ryske handelsmannens byggnad från 1700-talets andra hälft är nu dokumenterad och borttagen. När vi tog bort husgrunden så upptäckte vi att den var byggd ovanpå resterna av en äldre byggnad under denna. Nu har vi fått fram så mycket av dessa lämningar att vi kan säga att det rör sig om minst två källarrum uppförda i sten och tegel.
Förmodligen rör det sig om delar av samma byggnad som påträffades i samband med byggandet av tunnelbanan vid Slussen 1955. Det var då rester efter källarvalv och grundmurar som kom fram cirka 35 meter öster om Stadsmuseets norra flygel, vilket sammanfaller väl med de källare vi nu funnit. Källarna har vi kunnat identifiera som en del av de ryska handelsmännens byggnader vilka uppfördes efter en omfattande brand i december 1694 då den tidigare handelsplatsen som bestod av träbyggnader brann ner till grunden.
Månadens fynd - december 2017
Månadens fynd den här månaden kommer från de undersökningar vi nyligen gjorde nere vid Sjöbergplan. De ser kanske inte så märkvärdiga ut, men de rymmer ändå en hel del intressant historia om vi sätter in dem i en lite bredare kontext.
Det rör sig till att börja med om en blybarr. I barren kan man kan se tydliga huggmärken. Det här har varit ett grundmaterial till att bland annat göra fönsterspröjsar av. Vid undersökningen hittade vi också en del sådana spröjsar. De här fynden kan dateras till 1500-talet.
Hur vanligt var det då att hus på den här tiden hade blyspröjsade glasfönster?
För att svara på den frågan kan vi ta oss en titt på fynd av fönsterglas som vi gjorde vid våra undersökningar på Södermalmstorg åren 2013-15. Där kan vi se att bruket att förse husen med fönster av glas visserligen ökar under 1500-talet, men att det ännu inte var så vanligt.
Vid andra undersökningar i Stockholm, såsom i kvarteret Svalan på Norrmalm och i kvarteret Mercurius i Gamla stan, har liknande resultat kommit fram, där är det först under 1500-talets andra hälft som fönsterglas dyker upp i bostäderna. Vi får med andra ord anta att det fortfarande under 1500-talet var tämligen exklusivt att ha en bostad med glasade fönster.
I dagsverken räknat hade det år 1510 tagit drygt en halv dag att tjäna ihop kostnaden för en enda glasruta. Nu räckte det ju inte med att köpa bara en enda liten glasruta för att få ett fönster, dels krävdes det fler glas, sen behövdes spröjsbly och järn och trä för stagning av fönsterramen. Dessutom skulle ju glasmästaren ha lön för att skära till och montera fönstret. Det finns beräkningar som antyder att en meterstor fönsterruta med blyspröjsat glas kostade en förmögenhet vid mitten av 1500-talet. Det var alltså en lyx att äga ett sådant fönster vid denna tid. Inte förvånande så monterades därför fönstren ned och togs med till den nya bostaden när man skulle flytta.
Ett sätt att minska kostnaden var att göra ett fönster där bara den övre delen gjordes med spröjsat glas och den nedre delen bestod av en trälucka som kunde öppnas.
Åtminstone fram till 1500-talets mitt importerades allt fönsterglas. Det köptes bland annat in från Brabant i Nederländerna som var känt för sin fina produktion. År 1556 anlades en glashytta i Stockholm av två glasarbetare från Venedig, Andrea Ninquedo och Rochius som Gustav Vasa lät kalla hit. Under 1580-talet kan man börja skönja en ökning i den inhemska glasproduktionen. I Mälardalen syns detta i att den så kallade hertig Carls hytta i Nyköping anläggs 1581 och att Bryggholmen utanför Enköping anlades 1583.
Från 1585 ser vi den första skråordningen för Stockholms glasmästare. Enligt skråordningen skulle högst sex glasmästare få ingå i skrået, varav två till största delen skulle syssla med att måla glasfönster. Det fanns också krav på att ingen skulle bli antagen i skrået utan att vara utlärd och kunna visa upp lärobrev samt att ha varit i tjänst hos mästare under ett år och då utfört ett mästerstycke som oftast bestod av lyktor, lampetter och fönster. Utbildningstiden omfattade fem år före året hos en mästare.
Under 1590-talet tillkom sedan flera glasbruk. 1591 anlades till exempel Sundby utanför Almby i Närke och 1594 anlades Algö i Överselö i Södermanland.
Det skulle dröja till början av 1600-talet innan man kan säga att glasade fönster verkligen kom i bruk, vilket också framgår av fynden från Södermalmstorg. Men det gäller då endast för hus i städerna, på landsbygden skulle det dröja ända in på 1700-talets början innan allmogen försåg sina boningshus med glasfönster.
Månadens fynd av en blybarr och några fönsterspröjsar har kanske visat sig vara mer intressanta än vid en första anblick? Tillsammans med andra samtida fynd av husinredningsdetaljer så som utsirade kakelugnar och glaserade golvplattor kan vi nu börja skönja en tidigare okänd och tämligen välbeställd befolkning som levde kring Slussen under 1500-talet.
Arkeologiska undersökningar på Stadsgården - lämningar från 1700-talet och 1500-talet kommer i dagen.
Sedan en tid tillbaka pågår våra undersökningar i det område vi kallar för Stadsgården. Delvis har det legat under den del av Katarinavägen som revs här 2016. Det är ett område som vi kan följa i kartor tillbaka till 1600-talet. I skrift finns en del dokument som berättar om verksamheter i området än längre tillbaka i tid. Under medeltiden fanns här till exempel tranbodar där man gjorde olja av sältran, oljan användes sedan i lampor för belysning. Här någonstans i området låg också stadens skeppsvarv.
I samband med de byggnadsarbeten som nu pågår följer vi alla schaktningar som görs och dokumenterar det vi hittar. På de platser där det kommer fram mer sammanhängande lämningar från förr gör vi mer omfattande arkeologiska undersökningar.
Det vi hittat hittills är från rester av byggnader och verksamheter från 1700-talet och bakåt i tid till 1500-talet.
Ryssgården
Två av byggnadslämningarna vi påträffat är rester av det som under 1600-talet och fram till 1800-talets början var en handelsplats för ryska köpmän. Handelsplatsen hade tillkommit som en del av ett fredsfördrag mellan Sverige och Ryssland år 1617. I fredsfördraget framhölls att svenska köpmän sedan gammalt hade en egen handelsplats i Novgorod liksom ryssarna hade en i den dåtida svenska staden Reval (Tallin) i Estland. I fredsfördraget kom man överrens om att öppna ytterligare två fria handelsgårdar. De svenska köpmännen skulle få handelsgårdar i Moskva och Pskov i utbyte mot att motsvarande platser uppläts till ryska handelsmän i Viborg och Stockholm.
Efter att ha fått en temporär plats i Brunnsgränd 1637 började man året efter riva den bebyggelse som fanns på Stadsgården nedanför nuvarande Stadsmuseet för att bereda plats för de ryska köpmännen. Innanför ett plankomgärdat område uppfördes ett trettiotal bodar. Dessa utgjordes av 20 fasta bodar i korsvirke och tegel samt 13 brädbodar. Bodarna var placerade längs med det omgärdande träplanket där det fanns öppningar för bodluckor där handeln med allmänheten kunde ske. Anläggningen togs i bruk vid nyåret 1641. De ryska handelsmännen sålde framförallt olika typer av pälsskinn samt vax, talg, lin, lärft och hampa. Allt skulle försäljas i partier med undantag för ridutrustning som sadlar, betslar, stövlar och piskor som fick säljas styckevis. Till en början anlände de ryska handelsmännen i början av juni och återvände i slutet av oktober. Efterhand som antalet handelsmän ökade valde alltfler att stanna året om.
Genom åren drabbades Ryssgården av flera bränder. Den första branden inträffade redan 1652. Den andra 1680 i samband med firandet av det ryska skyddshelgonet S:t Nicolaus. Den 6 december 1694 brann det återigen och samtliga byggnader på handelsplatsen utplånades. Efter det beslöt man sig för att helt överge träbebyggelsen och nya byggnader i tegel och korsvirke uppfördes i anslutning till stadshusets flyglar. I juli 1759 utbröt en stor eldsvåda där stor delar av bebyggelsen i Maria församling brann ner till grunden, däribland Ryssgården. Efter det fick de ryska handelsmännen flytta in i Södra stadshuset (nuvarande Stadsmuseet) där de fick använde de fjorton magasin som fanns på bottenvåningen. På platsen där de nedbrunna handelsbodarna stått uppförde enskilda ryska handelsmän enklare träbodar. Nere på Stadsgården byggdes ett nytt tvådelat våghus som delades mellan de ryska handelsmännen och allmogen. Det är rester av detta våghus och den enklare träbebyggelsen som vi nu har hittat.
Parmmätarstugan
I vinkel mot grunden på våghuset påträffade vi en del av ytterligare en byggnad. Byggnaden finns tidigast med på en karta från 1720-talet och på en karta från 1770-talet benämns den som parmmätarstuga. Parmmätare var en särskild yrkesgrupp som hade till uppgift att mäta all ved och hö som bönderna införde till Staden. För detta användes en speciell träställning som i Stockholm omfattade nästan 18 kubikmeter. Syftet med mätningen var att ta ut rätt tullavgift. Så sent som vid sekelskiftet 1900 ska det ha funnits ett femtiotal parmmätare i Stockholm.
Brygga/lastkaj och kokhus
I den södra delen av den yta vi nu undersöker har några påtagliga och väl synliga lämningar nyligen kommit fram. Det rör sig om en del av en brygga eller en lastkaj och om ett hus som ligger alldeles intill.
Det är lite svårt att avgöra om det rör sig om en enskild brygga eller en del av en längre lastkaj eftersom konstruktionen fortsätter in under väggen mot dagens tunnelbana. Men tids nog hoppas vi på att få en lösning på detta problem, vi kommer nämligen att kunna komma åt några meter till i den riktning som behövs för att kunna avgöra detta. Men just nu vet vi alltså inte.
Bryggan/lastkajen har varit en kraftig konstruktion som byggts av stockar som bilats till på ovansidan så att man har fått en plan yta att gå på när man vistades här. Den södra delen har legat på land och den norra delen har legat på mark som fyllts ut i vattnet. I anslutning till den norra änden hittar vi rejäla pålar som bryggan/lastkajen en gång vilat på. Utifrån fyndmaterialet som kommer i anslutning till den här konstruktionen så kan vi se att den bör vara från tidig 1500-tal. Nivåmässigt stämmer det också väl överens med de beräkningar som gjorts för hur strandlinjen förändrats över tid. Då borde Saltsjöstranden på grund av den pågående landhöjningen ha funnits på en nivå som motsvarar cirka 1,6-1,7 meter över dagens vattenyta. Den södra delen av bryggan ligger på cirka 1,7 meter. Vi sågar nu ut prover ur stockarna som kommer att skickas iväg på analys så att vi så småningom ska kunna få en precis datering av när bygget ägde rum.
Alldeles bredvid bryggan har det österut funnits ett knuttimrat hus som vi tolkar som ett kokhus. Den här byggnaden är kraftigt skadad av schaktningar som gjordes i samband med bygget av det köpcenter som en gång låg här från 1930-talet och framåt. I den sydvästra del som är bevarad finns det en mycket stor spis vilket leder tankarna till just ett kokhus. Huset är samtida med bryggan och ger oss på så vis en inblick i att det även på 1500-talet fanns kokhus i hamnen där sjömännen kunde utspisas när de var i land och lossade eller lastade varor. Det är något vi annars känner från kartmaterial under 1700-talet.
Från omkring 1570 finns ett kopparstick där flamländske konstnären Frans Hogenberg blickar ut mot Stockholm från någon plats uppe kring Mosebacke. Där avbildas då bland annat området kring Södermalmstorg och vi kan se flera fartyg som ligger förtöjda i närheten av det område vi nu undersöker. Här gick det alltså in en stor vik som sedan började fyllas ut under 1600-talet.
I samband med våra tidigare undersökningar uppe på Södermalmstorg hittade vi också lämningar från 1500-talets första hälft, men där rörde det sig om tomter med stadsgårdar där det fanns stora varumagasin, mellan tomterna löpte stenlagda gränder ner mot Saltsjön.
Vad som händer nu är alltså att vi hittar kajerna och bryggorna dit gränderna ledde. Sakta men säkert kartlägger vi en tidigare mer eller mindre okänd stadsdel.
Månadens fynd - november 2017
Månadens fynd nu i november utgörs av ett par handtagsfragment till en typ av keramikkrukor som hade ett handtag som gick tvärs över mynningen, precis som på en korg. De är lätta att känna igen på sina karaktäristiskt tummade handtag.
Den här typen av krukor är inte speciellt vanliga att hitta i Stockholm men förekommer ändå ganska frekvent under senare hälften av 1500-talet och 1600-talets första hälft. Att de tillverkats i Stockholm vet vi från arkeologiska undersökningar i kvarteret Björnen på Norrmalm 1978 där rester av ett krukmakeri som var i drift från cirka 1550-1630 hittades och där man bland annat tillverkat sådana här krukor.
Månadens skärvor kom alldeles nyligen fram där vi håller på att undersöka lämningar under Katarinavägen. Vid vår undersökning på Södermalmstog hittade vi stora delar av en sådan kruka i anslutning till en bebyggelse från 1540-talet.
Krukorna kallas vanligen för förningskrukor. I Skåne där de fanns kvar upp i modern tid användes de för att ta med mat i vid festliga tillfällen. Från danskt håll känner man till att när en kvinna var nyförlöst så kunde hon uppvaktas av närstående och vänner med mat som togs med i förningskrukor. Det finns inga uppteckningar som kan berätta för oss hur de användes här i Stockholm. Att de användes för att ta med mat vid festliga eller speciella tillfällen även här kan nog ändå hållas för troligt.