Stadsgården 28 november 2018

På gång i november 2018

Nu under november har det varit en intensiv tid med arkeologiska undersökningar som är i full gång i norra delen av Stadsgårdenområdet.

De pågående undersökningarna i StadsgårdenområdetCentralt i bilden syns det område där undersökningarna i Stadsgårdenområdet just nu äger rum.

 

Här visste vi att vi skulle träffa på anläggningar från 1600- och 1700-talen. Frågan, som så ofta här vid Slussen, var bara hur mycket av lämningarna som fanns bevarat. Det vi förväntade oss hitta var fortsättningen på Nedre Järnbron, den valvbro som byggdes i mitten av 1700-talet i samband med att området här danades om då Christoffer Polhems sluss anlades. Bron utgjorde en förbindelselänk som sträckte sig öster om den nyanlagda slussen från Södermalm och norrut upp mot Stadsholmen utmed Saltsjösidan. Den här bron har vi stött på tidigare, dels fick vi tillfälle att dokumentera den norra delen i maj 2017 (Läs här) och nu i somras kom den södra delen fram i samband med vår undersökning av det kokhus som en gång legat här på Stadsgården (Läs här).

Järnbron hette den därför att den sträckte sig över den så kallade Järngraven som utgjorde det område där all handel med stångjärn bedrevs. Här lastades järnet om och vägdes på sin väg från Bergslagen för vidare export ut i Europa. Från 1662, då Stockholms järnvåg flyttades hit från Järntorget, och drygt tvåhundra år framöver utgjorde Järngraven navet för all handel med svenskt järn.

I och emellan fundamenten till bron fanns det inbyggda utrymmen för förvaring och även för kontorsverksamhet. Det vi hittar är bland annat rester efter sådana kontor.

Carlberg 1753 fundament till nya bron och Brolins karta 1771På de här bilderna syns de delar av den omtalade valvbron som vi just nu kan undersöka markerade med röd färg. Till vänster i ett utsnitt av en stadskarta från 1771 och till höger i en ritning gjord av stadsarkitekten Johan Eberhard Carlberg år 1753.

 

1750 ca Carlberg Passagebrons valv med träportarDet här är en fasadritning av valvbron från cirka 1750 där brons valv och utrymmen med träportar syns.

 

Översikt arbetsbildSå här ser våra lämningar från 1700-talet ut på lite närmare håll. De är också uppblandade med konstruktionsdelar från 1930-talet.

 

Arbetsbild kontoret grävs fram Här tas ett av kontoren under valvbron fram.

 

Ett intressant fynd vi nu gjort är två stångjärn som av någon anledning lämnats kvar på platsen när verksamheten 1865 flyttades över till Djurgården. De stångjärn vi hittat är omkring tre meter långa. Med tanke på det värde de betingade så är det märkligt att de lämnats kvar. Men, troligen kan det röra sig om utsorterat järn. Vid järnvågen fanns nämligen kontrollanter som kallades järnvräkare som hade till uppgift att kontrollera järnets kvalité innan det fick exporteras. Det här fyndet kan hur som helst ses som en symbol för svensk handel och svensk industriutveckling.

StångjärnDet här är två kvarlämnade eller kasserade stångjärn som vi hittade i Järngraven. De är cirka tre meter långa.

 

Slussen Järnvågen Järngraven Julin 1820I en målad skildring av verksamheten som bedrevs i Järngraven under tidigt 1800-tal ser vi mängder av stångjärn som är uppställda och redo för export. Mitt i bild kommer en arbetare bärandes på stångjärn som tycks ha samma dimensioner som de vi nu hittat.

 

Stångjärnet hade 1604 blivit det enda järn som fick exporteras. Handeln med dessa varor stod för en betydande del av landets inkomster. På 1640-talet uppgick Sveriges export av stångjärn till cirka 11 000 ton årligen. Femtio år senare hade exporten ökat till cirka 27 000 ton per år och på 1740-talet till 40 000 ton. 

Bakom introduktionen av stångjärn låg bergsmän från Vallonien och Holland som redan i slutet av 1500-talet värvats till Sverige för att driva kronans järnbruk och vapensmedjor. En mycket viktig finansiell aktör i det sammanhanget var den holländske finansmannen Louis de Geer som lånade ut enorma penningsummor till den svenska staten. Som ett led i att kunna sköta sina affärer här i Sverige lät han på 1640-talet köpa in en fastighet på Götgatan och anlägga sitt palats där.  Det är med andra ord ingen tvekan om att Slussenområdet på många sätt var en central punkt i stormaktstidens samhälle.

Andra spännande fynd som kommer fram nu härrör från tiden innan området blev centrum för svensk järnhandel. Dels gör vi fynd i det som från mitten på 1500-talet och under ungefär en hundraårsperiod framöver var vallgraven till den nya försvarsanläggning som Gustav Vasa lät anlägga med start i juni år 1544.  Förutom vallgraven byggdes ett nytt porttorn, en rondell med kanongluggar och en vall som sträckte sig från Mälarsidan fram till porten och sedan vidare hela vägen över till Saltsjön. Från porten ledde en väg norrut fram till den medeltida Yttre Söderport.

Det här omfattande försvarsverket kom emellertid att spela ut sin roll och på 1630-talet inleddes ett rivande av Stockholms stadsmurar och porttorn. Nya försvarsverk hade istället uppförts på avstånd från staden, vid Danvikstull och Skanstull. 1698 revs de sista kvarstående resterna efter rondellen och porttornet, och man lät då också frakta bort vallen.

Fynden vi gör är helt klart knutna till den avmilitarisering av Slussenområdet som skedde under 1600-talet. Nere i den gamla vallgraven hittar vi mängder av kanonkulor, hittills mer än 200 stycken. Här finns också bomber och handgranater, samt delar av minst 7 kanoner. Kanonkulorna är av olika storlekar och har ursprungligen vägt mellan 2 och 20 skålpund, alltså cirka 0,85 till 8,5 kilo.

kanonkulor grävs framDet är inte varje dag man får chansen att hitta sådana mängder av kanonkulor.

 

KanonkulorDet här är bara en liten bråkdel av alla de kanonkulor som nu hittats i den gamla vallgraven. Kulorna finns i flera storlekar.

 

KanonDet här är en av de kanoner vi hittat, den är lite drygt 40 cm lång.

 

Men vi hittar även äldre konstruktioner och föremål. Uppenbarligen befinner vi oss också i vad som tidigare varit en strandzon, här finner vi snedställda träpålar och det ligger keramik som slängts i vattnet någon gång under 1300-talet. Det är intressant för nu kan vi på allvar dels få en bild av det medeltida försvaret av Södermalmsnäsets stränder och börja ringa in det område som en gång täcktes av en högmedeltida stadsdel. En stadsdel som sedan fick stryka på foten för att stärka upp Stockholms försvar.

1300 talskeramikEtt urval av den keramik som slängts ut i den högmedeltida strandzonen vid Stadsgården. Huvudsakligen rör det sig om skärvor av tyska stengodskrus. Men här finns även inslag av grytor av svartbränt lergods.

 

 

 

 

 

 

Stadsgården 26 oktober 2018

På gång i oktober 2018

Inte mycket har hänt sedan vi berättade om vad vi gjorde i september. Det är fortfarande mindre schaktningar som pågår på Skeppsbron och Sjöbergsplan. Men lika hastigt som vintern är på gång så närmar sig våra stora undersökningar i den norra delen av Stadsgården. Ja faktum är att vi redan har tjuvstartat lite.

Valvbron 019 72dpi 900 600Just nu börjar lämningar efter en valvbro från 1700-talet komma fram.

 

Vi har börjat schakta en del i anslutning till det område där vi hoppades hitta fortsättningen på den valvbro som uppfördes i mitten av 1700-talet och som vi tidigare undersökt delar utav. Redan första dagarna så framkom en del av valvbrons grundmur och rester av en kullerstensbelagd gata.

GataEn del av en kullerstensbelagd gata invid valvbron.

Inom kort kommer vi även börja undersöka ett område väster om valvbron och då får vi svar på om det finns bevarade delar av den äldre valvgraven och den järnhantering som skedde där under 1600- och 1700-talen.

 

 

 

Stadsgården 24 september 2018

På gång i september 2018

Efter några hektiska sommarmånader har vi nu varit inne i en lite lugnare period vilket har varit välbehövligt då det är många fynd och en omfattande dokumentation som behöver tas om hand. Det arkeologiska fältarbetet vid Slussen avstannar dock aldrig helt och hållet. För närvarande så övervakar vi schaktningar vid Guldfjärdsplan, Skeppsbron och på Katarinavägen, schakt som hitintills inte givit några resultat i form av arkeologiska lämningar.

Även på Stadsgården har schaktningarna fortsatt, fast i betydligt mindre omfattning än i somras. De tidigare förhoppningarna vi hade om att hitta lämningar av den passagebro som uppfördes av stadsingeniören Johan Eberhard Carlberg åren 1750-1753 har infriats. Bron uppfördes bland annat för att underlätta passagen förbi Järngraven. I Järngraven omlastades, vägdes och kvalitetsgranskades det järn som transporterades med båtar från Bergslagen över Mälaren för att vid Slussen omlastas till skepp på Saltsjösidan och vidare export söderut. Bron var konstruerad som en valvbro och i flera av brons fundament och valv byggdes kontor och andra utrymmen för Järnvågens drift.  De delar vi hitintills fått fram och dokumenterat är ganska små och fragmenterade men visade sig höra till två olika lokaler i bron. När schaktningarna senare under hösten fortsätter längre åt norr så har vi stora förhoppningar på att hitta ytterligare lämningar av bron.

Del av Carlbergs valvbro IMG 2447 72dpi 900 600Så här såg de fragmentariska resterna av ingeniör Carlbergs valvbro från 1750-talet ut.

 

Närmare Katarinahissen så har vi påträffat en kraftig stenmur som visat sig vara av lite yngre datum. Det rör sig om en uppkörningsramp av kraftig gråsten som förband Stadsgården med östra Slussgatan. I ett utlåtande från Stockholms stads Berednings-Utskott från 1865 finns ett förslag av stadsarkitekten L. Hedin om att utvidga östra Slussgatan ner mot järnvågen, ett arbetsföretag som beräknades kosta 20 000 riksdaler, vilket motsvarar cirka 1,3 miljoner kronor i dagens penningvärde. Rampen revs sedan i samband med den senaste ombyggnationen av Slussen på 1930-talet.

ArbetsbildHär dokumenteras den del av uppkörningsrampen som vi nyligen hittade. Hitsidan av muren är den som också syns på vykortet nedan.

 

Stödmur till passagebron 72dpi 900 600På en karta från tiden kring sekelskiftet år 1900 har vi med rött lagt in de inmätningar av uppkörningsrampen som vi gjorde i fält. Nedanför rampens murrester syns den gamla Katarinahissen och i bildens vänstra hörn ser vi den byggnad som idag är Stadsmuseet.

 

Vykort Katarinahissen 1902 07 21. Foto. A. Blomberg 72dpi 900 v2På det här handkolorerade vykortet från 1902 avtecknar sig uppkörningsrampen från Stadsgården mot östra Slussgatan tydligt framför Katarinahissen.

 

 

 

 

 

Stadsgården 21 augusti 2018

På gång i augusti 2018

Det mesta av sommarens sista heta veckor har vi använt till att undersöka ytterligare lämningar från de verksamheter som bedrevs i Stadsgårdsområdet under sent 1500-tal och under 1700-talet. 

ArbetsbildHär grävs parmmätarhuset fram och murverket dokumenteras.

 

I direkt anslutning till de tranbodar vi tidigare undersökt fann vi ytterligare en och en halv bod vilket betyder att vi nu fått fram sammanlagt tre tranbodar som legat på rad. Dessa var i drift under senare hälften av 1500-talet och var sannolikt de sista tranbodarna som fanns i den inre delen av Stadsgården. Här hittade vi också ytterligare en lastkaj som var konstruerad på samma vis som den vi undersökte i vintras. Den tidigare lastkajen kan vi datera till 1612-1613 men vi har anledning att tro att den vi nu har undersökt är något litet äldre, ett antagande som bland annat bygger på fyndet av en textilplomb från 1580-talet som vi snart kommer berätta mer om här på Slussenportalen.

LastkajenPå bilden ses de kraftiga stockarna till lastkajen från 1500-talets andra hälft. Träpålarna som är slagna genom lastkajen tillhör grundläggningen till en byggnad som uppfördes vid mitten av 1600-talet.

 

Under juli så gick den mesta tiden åt att ta fram och dokumentera kokhuset från 1700-talet. Nu i augusti så fick vi tillgång till ytor lite längre söderut på Stadsgården där vi påträffade fler 1700-tals byggnader, nämligen ett våghus och parmmätarhus som vi tidigare bara undersökt mindre delar av (se artikel den 7 december 2017). Våghuset uppfördes 1759 och var uppdelat i två separata delar, en våg för de ryska köpmännens varor som såldes i Ryssgården och en för de varor som allmogen förde in med båt. Även vid detta tillfälle så framkom begränsade delar av våghuset, det rör sig om ytterligare delar av grundsyllarna vilket betyder att hela överbyggnaden grävts bort vid något tidigare tillfälle.

Brolin 1771 utsnittPå det här utsnittet ur en karta från 1771 har vi markerat in de båda husen vi nu undersökt. Nummer 15 är våghuset och 16 är parmätarhuset. Nummer 11 är vad som idag är Stadsmuseet.

ParmmätarhusetParmmätarhusets källare framtagen. Ned till källaren leder en trappa av tegel och i golvet kan man tydligt se de båda nedgrävda förvaringsutrymmena.

 

Av parmmätarhuset återstod däremot betydligt mer. Där fick vi tillfälle att dokumentera ett intakt källarrum med anslutande källartrapp. Parmmätarna var som vi tidigare berättat en yrkesgrupp som hade till uppgift att mäta upp det hö som togs in till staden. Uppmätningen gjordes i en stor trälåda, en så kallad parm som kunde ha olika storlek i skilda städer, i Stockholm hade den en volym på knappt 18 kubikmeter. På kontinenten finns uppgifter om parmmätare redan under 1200-talet medan de i Stockholm finns belagda först från 1661. Vid mitten av 1800-talet så frångår man bruket att mäta hö och börjar i stället att väga det. Den nya inkomstkällan för parmmätarna blev då att mäta ved efter samma princip som tidigare gällde för hö. Så sent som vid sekelskiftet 1900 fanns det ett femtiotal parmmätare i Stockholm vilka som traditionen föreskrev leddes av en ålderman, de sista parmmätarna försvann ytterligare ett par decennier senare.

Parmmätare 1768På denna oljemålning av Johan Sevenbom från 1768 ser vi hur en mälarskuta fullastad med hö lastas av. Höet mäts upp i de stora trälårarna vilka kallades parmar, som står på kajen. Höet vinschades sedan upp på ett höloft vilket kan ses till vänster. Motivet är från det område där Tegelbacken ligger idag och i fonden ses bland annat Riddarhuset och Riddarholmen. Målningen är samtida med det parmmätarhus vi nyligen har undersökt och det är förmodligen så här vi får föreställa oss att det såg ut även på Stadsgården när Roslagsbönderna anlände med sina hölass.

 

I parmmätarhusets källargolv så fann vi två nedgrävda förvaringsutrymmen. Det ena utgjordes av en mindre trätunna som grävts ner precis vid ingången till källaren och det andra bestod av ett större kvadratisk kar som även bar tydliga spår av att ha haft ett fällbart lock. Vi fann inga fynd i dem som kan berätta om vad de använts till men med stor sannolikhet har de använts för att hålla dryck och matvaror kylda för längre hållbarhet. Något förbryllande så påträffade vi även en stor mängd glas i källaren, både från vinflaskor och dryckesglas. I samband med att järnvägens Södra och Norra stambanor länkades samman med den så kallade Sammanbindningsbanan så revs både våghuset och parmmätarhuset. Sammanbindningsbanan invigdes 1871. I en notis i Aftonbladet 1868 så framgår det att kostnaden för att uppföra de rivna byggnaderna på annan plats beräknades uppgå till 10 000 kronor.

Utsikt över Slussen. Carl August Tholander. 1898 På den här målningen av Carl August Tholander från 1898 ser vi en del av den nya Sammanbindningsbanans sträckning. Husen till vänster i bild är flyglarna till vad som idag är Stadsmuseet.

 

Härnäst kommer vi att börja undersöka en yta i den norra delen av Stadsgården och hoppas där bland annat på att finna grunden till den valvbro som på 1700-talet ledde ner till Slussen.

 

 

 

 

 

Stadsgården 09 juli 2018

På gång i juli 2018

Nu har vi äntligen fått tillgång till ett område inom Stadsgården som vi sett fram emot att få undersöka. Redan i början av april hade vi fått en första inblick i vad som väntade oss här. Det rör sig om ett kokhus som vi observerat i de äldre kartorna och i en del gamla målningar. Då i april kunde vi se att det fanns meterhöga murar bevarade av huset.

Det här är ett utsnitt ur en karta från 1771 och där har vi markerat kokhuset med röd färg.Det här är ett utsnitt ur en karta från 1771 och där har vi markerat kokhuset med röd färg.

 

sevenbom 1770I den här målningen av Johan Sevenbom från 1773 ser vi vårt kokhus centralt i bild. Det är det vita huset med en massa skorstenar. Man ser att det är fem skorstenar och mycket riktigt så hittar vi också fem spisplatser nu när vi undersöker köket. Till vänster i bild ligger kvarteret Pelikan och till höger södra Stadshuset (nuvarande Stadsmuseet), gatan som leder ned mot Saltsjön heter Brunnsbacken. Lägg märke till alla fartyg som ligger i hamnen. När tavlan målades hade kokhuset funnits där i cirka 20 år.

 

 

Johan Henric Strömer second half of 19th century Litograph of photograph by A. G. Joop 72dpi 900 600 detalj rödmarkerat kokhusDet här är en litografi från mitten av 1800-talet av Johan Henric Strömer. Den är gjord efter en fotografisk förlaga av A.G. Joop. Motivet är taget uppifrån Mosebacke. Här ser vi kokhuset mitt i bild markerat med rött. Man ser tydligt hur det är ihopbyggt med Östra Slussgatan.

 

För en vecka sedan kunde vi börja ta fram kokhuset med hjälp av maskin och det kunde snabbt konstateras att lämningarna verkligen var välbevarade, ja så välbevarade ett rivet hus nu kan vara. Det vi hittar är ju egentligen bara den del av huset som legat under den dåtida marknivån.

Arbetsbild 2Kokhuset töms på sina fyllnadsmassor.

 

Köket har varit nergrävt i marken på samma vis som en källare. Golvet är av kullersten och ligger ungefär en meter under vad som då var markytan. Väggarna är murade av tegel och längs med dem finns en meterbred bänk på vilken spisarna stått. På en av bänkarna stod till och med en kittel kvar. Totalt hittar vi fem spisar i köket. På golvet ligger en del avfall kvar där vi kan se spår efter den mat som lagats. Bland annat hittar vi fiskrester.

Interiör 1 På den här bilden inifrån köket ser vi att det står kvar en kittel på spiselhällen.

 

Man har kommit in i köket genom att gå ner för en trappa från en stenlagd gårdsplan. I dörröppningen sitter gångjärnen kvar så vi kan se att det varit en så kallad dubbeldörr som suttit där.

KöksingångFrån den stenlagda gårdsplanen ledde en trappa ner i köket.

 

Vad är det då för ett kök och varför har det legat ett kök nere i hamnen? Jo, det var så att när fartygen kom in i hamn så var de på grund av brandfaran förbjudna att ha eld ombord, därför lät staden bygga kök i hamnarna så att besättningarna kunde laga sin mat där istället. Just det här köket är enligt skriftliga källor byggt någon gång mellan åren 1750–1753 vilket är samtidigt som Polhems sluss byggdes. Det slussbygget innebar en rejäl förändring av stadslandskapet i vårt område. Det kokhus vi undersöker hängde tätt samman med och var delvis ihopbyggt med Östra Slussgatan som nu också anlades.

År 1840 upphörde förbudet att ha eld ombord på fartygen så då kom kokhusen att spela ut sin roll. Vårt kokhus revs 1870 i samband med att Slussenområdet återigen genomgick en nydaning då Nils Ericsons sluss byggdes och Östra Slussgatan förnyades.

 

 

 

 

Slusskajen/Slussplan 22 maj 2018

På gång i maj 2018

Slussens alla slussar.

Den första slussen mellan Saltsjön och Mälaren byggdes 1642 och kallades drottning Kristinas sluss. Den nuvarande uppfördes på 1930-talet i samband med ombyggnationen av Slussen och heter Karl Johans sluss. Däremellan har det funnits ytterligare två slussar, Polhems sluss från 1700-talet som i sin tur ersattes av Nils Ericsons sluss vid 1800-talets mitt.

Vid den arkeologiska undersökning vi nyligen har avslutat på Slussplan har vi påträffat de östligaste delarna av den ursprungliga Polhemsslussen. Det vi fick fram var delar av en fint stenlagd slusskaj och en del av kanalens stödmur.

20180515 101239 rester av Polhems sluss

20180515 101342 stenplattor till Pohems sluss 72dpi 900 600På bilderna här ovan synd de delar av Polhems sluss som vi nyss hittat.

 

Redan år 1724 så var den första slussen, drottning Kristinas sluss, i det närmaste uttjänt. Inte nog med att stora reparationer på konstruktionen behövdes, man önskade även göra den djupare så att större fartyg skulle kunna passera. Staden bestämde sig därför för att bygga en helt ny sluss på samma plats som den gamla. Man frågade då Christopher Polhem om han var villig att konstruera den nya slussen.  Polhem som då var 63 år tackade nej då han menade att han var för gammal. Åren gick och 1730 vände man sig åter till Polhem som ansågs vara den ende som kunde ro projektet i hamn. Det skulle dock dröja ända fram till 1744 innan en då 84-årig Polhem skrev på kontraktet och byggnationen kunde starta. Vid några tillfällen under byggandets gång bars den åldrige Polhem ner till byggarbetsplatsen i bärstol från sitt hem på Hornsgatan. Christopher Polhem fick aldrig se den färdiga slusskonstruktionen utan avled 1751, fyra år innan den invigdes i maj 1755. Då hade den närmare 45 meter långa och 9,5 meter breda slussen kostat 386 000 daler silvermynt att bygga, vilket var nästan fyra gånger mer än den budgeterade summan.  Polhems sluss var i drift i nästan hundra år. På 1850-talet ersattes den av Nils Ericsons sluss som byggdes längre norrut mot Gamla stan.  Den gamla slussrännan behölls emellertid och användes ett tag som fisksump i en basarbyggnad som byggdes över rännan. Det var först i samband med byggnationen av Slussen på 1930-talet som Polhems sluss fylldes upp med jordmassor och helt togs ur bruk.

Röda slussen 72dpi 900 600På Anders Holms oljemålning från 1870 ser vi Polhems sluss från saltsjösidan. Den del av vi nu fick fram är slusskajen till vänster i bild där det sitter en pojke i vit skjorta och metar.

 

Pallisaden växer

Något vi nästan börjat vänja oss vid är att det så gott som alltid dyker upp något överraskande och oväntat när vi sätter spaden i jorden. Så var det även den här gången. Längst ner i gropen, strax över grundvattennivå, så kom det fram en pallisadliknande konstruktion som liknade den pallisad vi fann på Sjöbergsplan i november förra året (se tidigare artikel På gång i november).

DSC 2264 arbetsbild 72dpi 900 600Här börjar stockarna i försvarsverket dyka upp.

 

Det rörde sig om tätt lagda stockar som var snedställda i vinkel ut mot dåtidens vattenyta. Tidigare hade vi en hypotes om att det varit en upprättstående pallisad som fallit omkull, men nu talar allt mer för att den sneda vinkel den hade när vi fann den är den ursprungliga.  Stockarna i konstruktionen måste ha varit längre och med stor sannolikhet spetsiga ut mot vattnet, på det sättet har pallisaden utgjort ett effektivt hinder mot angripare som velat angöra stranden från sjösidan. 

DSC00961 Lodfoto träkonstruktion 72dpi 900 600Så här såg resterna av den pallisadliknande träkonstruktionen ut. Likheterna med den vi hittade tidigare på Mälarsidan är slående. Troligen utgör de en del av ett sammanhängade försvarsverk som funnits här på 1300-talet.

 

Pallisaden har troligen uppförts på 1300-talet och skyddat det näs som på den tiden sköt ut i Söderström mot Gamla stan. För en sådan datering talar inte bara den årsringsdatering (dendrokronologiska analys) vi gjort på konstruktionen vi undersökte på Sjöbergsplan utan även åldern på den keramik vi hittat i anslutning till palissaden.

Månadens fynd 26 april 2018

Månadens fynd - april 2018

Månadens fynd är av ett ganska ovanligt slag i arkeologiska sammanhang, fast å andra sidan så hittar vi ju en del ganska ovanliga saker här vid Slussen.

Det rör sig om ett så kallat strykjärnslod av järn. Lodet är knappt 10 cm långt, 6 cm brett i basen och en dryg centimeter tjockt. Det väger 3,5 hekto. En ganska så solid och kompakt järnklump alltså.

StrykjärnslodStrykjärnslod från 1700-talets andra hälft funnet vid Slussen.

 

Vårt fynd kommer i ett lager som vi med hjälp av mynt och kritpipor kan datera till 1700-talets andra hälft.

Ett sånt här lod användes på så sätt att det värmdes upp i en eldstad och sedan stoppades in i strykjärnets bakre del vars öppning var försedd med en stängbar lucka. Själva strykjärnet sattes alltså aldrig över elden, utan det utgjorde i princip bara ett handtagsförsett hölster som värmdes upp av lodet. Materialet i strykjärnet är nästan alltid av en legering bestående av koppar och tenn.

Strykjärn och lodStrykjärnslodet stoppades in i en lucka baktill på strykjärnet.

 

I svenska museisamlingar finns det strykjärn från 1600-talet och framåt och de har genomgått en del förändringar över tid. 1600-talets strykjärn har en mer avrundad nos, omkring 1700 blir nosen spetsig och behåller sedan den formen. Från omkring 1800 ändras utförandet av luckan baktill på strykjärnet. Då överger man luckan som var utformad som en svängbar gångjärnsdörr och istället görs luckan höj- och sänkbar.

Strykjärn 1600 t till vänster 1700 t i mitten 1800 t till högerHär till vänster ser vi ett strykjärn från 1600-talet, i mitten ett från 1700-talet och längst till höger ett från 1800-talet.

 

Strykjärn användes främst till att stryka linnekläder med och sannolikt är det så att de kommer i bruk först under 1600-talet då också bruket av linne ökar.

 

 

 

 

Månadens fynd 27 februari 2018

Månadens fynd - februari 2018

Månadens fynd är ett stort kopparmynt, det rör sig om ett så kallat plåtmynt. Myntet är cirka 12x13 cm stort och det väger 735 gram. Det är försett med fyra hörnstämplar och en mittstämpel. I hörnstämplarna kan vi se Fredrik I:s krönta monogram FRS (en förkortning för Fredericus Rex Sveciae, som betyder Fredrik Sveriges konung) och årtalet 1723. I mittstämpeln valören 1 DALER SILFMYNT och två korslagda dalpilar. Pilarna visar oss att det präglades i Avesta. Men varför heter det silvermynt när det är av koppar? Jo därför att Sverige vid den här tiden hade så kallad silvermyntfot, vilket innebär att silver var den metall i vilket landets huvudmynt skulle präglas i. Silvermyntfot hade gällt i Sverige sedan medeltiden.

1 Daler silvermynt 1723Här ser vi månadens fynd, ett stort plåtmynt i form av 1 daler silvermynt från år 1723.

 

Kopparmynt hade vi haft sedan 1624, då de första tillverkades i Säter i form av så kallade klippingar. Det var fyrsidiga mynt som präglades på långa bandformiga kopparplåtar som sedan klipptes upp. En starkt bidragande orsak till att man började tillverka mynt av koppar var att det rådde brist på silver i Sverige efter det att man betalat ut ett enormt stort lösen för Älvsborgs fästning till Danmark under åren 1616-19. Detta lösen uppgick till en miljon riksdaler som skulle betalas i myntat silver. Ett annat ekonomiskt, och mer taktiskt skäl, till att börja göra mynt av koppar, var att man som Europas största exportör av koppar då kunde skapa en brist på denna metall och därigenom också höja priset på den.

FY4577 2761 1 Klipping ett halvt öre 1625 72dpi 900 600 vitHär kan vi se hur en klipping såg ut. Den här är av valören 1/2 öre och präglades i Säter 1625. Vi hittade den i en metallverkstad på Stadsgården.

 

Plåtmynt av koppar präglades som betalningsmedel i Sverige från år 1644 fram till 1776. Tanken med dem var att få ner de höga präglingskostnaderna, men de skulle också kunna tjäna som exportvara.

År 1723 fanns plåtmynten i ytterligare tre valörer; 4 daler silvermynt (det var 23x24 cm stort, och vägde 3 kg), 2 daler silvermynt (15x16 cm, 1,5 kg) och slutligen ½ daler silvermynt (7x8 cm, ca 0,4 kg).

Hur mycket var ett sånt här mynt värt, eller rättare sagt hur mycket kunde man handla för det? Omsätter vi det i matvaror så kunde vi år 1725 fått 10 liter öl eller tre kilo gäddor för vårt mynt. Skulle vi istället vilja baka bröd så hade vi kunnat köpa 30 liter spannmål i form av råg. Hade vi däremot önskat oss en ko hade vi behövt punga ut med 10 mynt av den här typen.

Räknar vi om myntets värde till dagens penningvärde motsvarar det cirka 165 kronor.

När det här myntet präglades hade Fredrik varit kung i tre år. Det stora nordiska kriget hade just avslutats och fred hade slutits med Hannover-Preussen, Danmark-Norge och Ryssland. Landets ekonomiska och befolkningsmässiga resurser var vid det laget i det närmaste uttömda efter årtionden av krig och Sverige hade nu förlorat sin ställning som stormakt i Östersjöområdet.

Den svenska riksdagen såg nu till att minska kungamakten för att förhindra att Sverige skulle kastas ut i nya krig och statliga äventyr. Det bestämdes därför att makten hädanefter skulle ligga hos riksdagen. Vi befinner oss i inledningen av vad som historiskt kallas frihetstiden.

 

 

 

 

Stadsgården 12 januari 2018

På Stadsgården har vi hittat två tranbodar

Vid Slussen fortsätter de arkeologiska undersökningarna oförtrutet trots att vinterkylan blivit allt påtagligare den senaste tiden.  I vår senaste artikel från Stadsgården kunde vi berätta att vi funnit en del av en rysk handelsmans byggnad från senare hälften av 1700-talet. Då hade vi också påträffat en kraftig lastkaj samt vad vi då tolkade som ett intilliggande kokhus från 1500-talet.

Tranbodar från 1500-talet!

Lastkajen och kokhuset låg i den södra delen av Stadsgårdsområdet, alldeles vid foten av Katarinaberget och dåtidens strandlinje. När vi tog bort lastkajen visade det sig att det fanns ett lika kraftigt spisfundament under kajen som i det kokhus som vi fått fram. Den nyfunna spisen visade sig vara anlagd på ett lager som tillkommit samtidigt som huset vi hittade tidigare. Det innebär alltså att de är samtida.

Arbetsbild Tranbodarna 72dpi 900 600När vi tog bort överbyggnaden till lastkajen från sent 1500-tal så visade det sig att det fanns ett spisröse under det.

 

Detta fynd gjorde att vi fick tänka om vad gäller byggnadernas funktion. Det fanns naturligtvis ingen anledning till att placera två identiskt stora kokhus intill varandra.

Vi förstod då att det vi funnit faktiskt var två tranbodar, vilket i sig är sensationellt då det är första gången sådana påträffats i Stockholm. Trankokningen på Södermalm är den äldsta verksamheten i Stockholm som finns nämnda i skrift.

Tranbodarna 72dpi 900 600Här ser vi nu lämningarna efter de två tranbodarna. Spisröset till vänster var det som låg under den kaj vi tidigare berättat om. Mellan de stockar som syns mitt i bilden har gränsen mellan de två tranbodstomterna gått. Enligt skriftliga uppgifter var varje tomt var cirka 8 meter bred. På den högra tomten hade vi även lämningar efter bodens del som legat på en brygga ut i vattnet, i den delen har boden haft ett trägolv. Boden på den vänstra tomten var sämre bevarad på grund av brand, här fanns främst lämningarna efter spisen kvar och de pålar som en gång burit upp bryggan som boden stod på.

 

Tranbodarna, eller sälbodarna som de också kallas under medeltiden (sælbodher), omnämns första gången i ett dokument daterat den 17 juli 1305. Av dokumentet framgår att tranbodarna var en del av stadens ägor och utgjorde en del av denna. Att tranbodarna placerades utanför stadsbebyggelsen berodde på att trankokningen genererade en fruktansvärd stank som man av förklarliga skäl inte ville ha i staden. Tranet bestod av späcket från sälar som saltades och lades i trätunnor för vidare transport till trankokerierna. I tranbodarna skars späcket upp i tärningar och kokades tills tranoljan steg upp till ytan där det skummades av och hälldes över i tranfat. Den tranolja som blev resultatet av kokningen användes sedan som lysolja och till att smörja in läder.  Tranbodstomterna var långsmala, närmare 24 meter långa och 8 meter breda, och sträckte sig från land en bit ut i Saltsjön. Tomternas utformning var säkert anpassade till bodarnas utformning där de stora tunga ugnsfundamenten var anlagda på land medan resten av byggnaden stod på pålar ut i sjön vilket var praktiskt då tillgång till vatten var en förutsättning för kokningen av tranet. Vi vet att tranbodarna vid Stadsgården fanns kvar fram till 1600-talets första hälft och verksamheten pågick med andra ord under drygt 300 år.

Utsnitt ur Vädersoltavlan 72dpi 900 600Det här är ett utsnitt ur Vädersoltavlan från 1535 och där kan vi i bildens över högra del se tre stycken tranbodar så som konstnären då valt att avbilda dem.Det är lite fascinerande att tänka sig att konstnären då även kunnat avbilda de bodar vi nu hittat om han bara stått på en annan plats.

 

De tranbodar vi nu funnit är alltså från 1500-talet och verkar ha byggts upp under tidigt 1500-tal, men innan vi kan vara helt säkra på när de byggdes så får vi avvakta årsringsdateringarna på byggnadsvirke och pålar som byggnaderna vilat på. Den nyfunna boden förstördes i samband med en brand och byggdes därefter över med en kaj. Den andra boden förstördes bara delvis och byggdes därför om och fortsatte att användas även under senare delen av 1500-talet och i den hittade vi ett silvermynt daterat till år 1575.

Mynt i kokhuset 72dpi 900 600 Johan III 1575 4 öre Typ IDet här silvermyntet med valören 4 öre är präglat 1575, under den tid Johan III var regent. Det hittades i den yngre fasen av vår ena tranbod som då reparerats efter en brand.

 

Ryssbodar från 1700-talets första hälft

Ryssgården Här är byggnaden med två källarrum som kommit fram nere vid Stadsgården. Det främre rummet hade ett kullerstensgolv och det bortre ett trägolv. Vi kunde konstatera att de bortre byggts om, under trägolvet så fanns även här ett kullerstensgolv. I samband med ombyggnaden har äver tegelväggen murats upp.

 

Lämningarna efter den ryske handelsmannens byggnad från 1700-talets andra hälft är nu dokumenterad och borttagen. När vi tog bort husgrunden så upptäckte vi att den var byggd ovanpå resterna av en äldre byggnad under denna. Nu har vi fått fram så mycket av dessa lämningar att vi kan säga att det rör sig om minst två källarrum uppförda i sten och tegel.

Arbetsbild RyssgårdenHär tas stengolvet fram i den ena källaren. I bakgrunden pågår dokumentation av murverket.

 

Förmodligen rör det sig om delar av samma byggnad som påträffades i samband med byggandet av tunnelbanan vid Slussen 1955. Det var då rester efter källarvalv och grundmurar som kom fram cirka 35 meter öster om Stadsmuseets norra flygel, vilket sammanfaller väl med de källare vi nu funnit. Källarna har vi kunnat identifiera som en del av de ryska handelsmännens byggnader vilka uppfördes efter en omfattande brand i december 1694 då den tidigare handelsplatsen som bestod av träbyggnader brann ner till grunden. 

 

 

 

Slusskajen/Slussplan 20 december 2017

På gång i december

Karl Johans torg

För drygt ett år sedan avslutade vi våra undersökningar vid Karl Johans torg då vi bland annat fann lämningar efter Södra Slakthuset och Kvarngränd från 1700-talet. Då fick vi lov att lämna en mindre yta som vi inte fick tillgång till. Nu har vi äntligen fått lov att komma tillbaka och undersöka denna del också. Det vi nu fått fram är delar av ett sliperi som låg väster om Södra Slakthuset samt ytterligare en del av gränden. 

KvarnhusgrändRedan i januari i år stötte vi på Kvarnhusgränd som fanns här på 1700-talet, nu hittar vi fortsättningen på den. I bakgrunden syns grunden till ett samtida sliperi.

 

Skeppsbron

På Skeppsbron följer vi provgropsgrävningar för lokalisering av gas- och vattenledningar. Provgroparna görs som en del av förberedelserna för omfattande ledningsomläggningar med start under våren 2018. Då provgroparna görs i gamla ledningsschakt är det främst i de äldre schaktväggarna som vi har förhoppningar om att kunna finna rester av äldre lämningar.

 

 

 

 

 

 

 

Arkeologikonsult

Arkeologikonsult kommer fortlöpande att genomföra de arkeologiska undersökningarna i Slussenområdet under hela byggnationstiden. Det kommer att dyka upp många intressanta fynd och lämningar från olika epoker så fortsätt gärna följa vårt arbete här på Slussenportalen.

Kontakt

Telefon: 08-590 840 41

Epost: Den här e-postadressen skyddas mot spambots. Du måste tillåta JavaScript för att se den.

Web: www.arkeologikonsult.se