Månadens fynd - september 2017
Bland de fynd som vi gjort under de senaste veckorna finns en fajansskärva från en blomkruka som kan dateras till 1700-talet.
På gång i augusti
På Stadsgården, i höjd med där perrongen till Saltsjöbanan tidigare låg, har vi övervakat mindre schaktningar för borttagning av betongkonstruktioner från den gamla Slussen.
Månadens fynd - augusti 2017
Den här månaden tar vi upp två fynd som påminner oss om de orostider och krigiska aktiviteter som då och då drabbade Södermalmstorgsområdet under äldre tid. Det ena fyndet påträffades alldeles nyligen vid en mindre undersökning på Sjöbergsplan.
Där i jordlagren från 1500-talet, i Gustav Vasas försvarsanläggning låg en låsanordning till ett armborst – en så kallad nöt, av horn eller ben. Nöten hade ett hack som höll fast bågsträngen och en ränna där pilens bakdel klämdes fast. Lite förenklat kan man säga att när armborstet avfyrades roterade nöten så att bågsträngen frigjordes och pilen flög iväg.
Det andra fyndet gjordes för två år sedan på Södermalmstorg, det hittades på en stadsgård som brunnit ner i slutet av 1300-talet, möjligen i samband med de orostider då Erik av Pommern stred om makten i Sverige. Där i brunnen på gårdsplanen låg en pilspets till ett armborst. Spetsen hör till en typ av pil som brukar kallas för dalpil. Pilspetsen är omkring 18 cm lång och har en tånge. Med hjälp av tången har spetsen stuckits in i ett träskaft. Skaft till den här typen av pilar var vanligen av ek eller ask och det var platt baktill på sidorna så att pilen kunde fästas i armborstets nöt. Dalpilarnas båda styrfjädrar var av trä och ofta skurna ur samma trästycke som skaftet så att pilen alltså gjordes i ett stycke. I regel var sådana här pilar mellan 35-40 cm långa.
De här båda fynden utgör alltså delar av en armborstskytts beväpning. Tidsspannet som finns mellan de båda föremålen avspeglar ganska väl armborstets historia i Sverige.
På 1300-talet blev armborst så pass vanliga att i stort sett alla vapendugliga män kunde använda dem och de kom då i bruk i bondehärarna. Under senmedeltiden bestod det svenska bondeuppbådet till en stor del av armborstskyttar.
Enligt ett beslut av kung Karl Knutsson 1452 skulle den som blev uttagen till krigstjänst vara utrustad med ett pansar, sköld, järnhatt, och skyttarna skulle ha armborst och 8 tolfter med pilar.
Under andra hälften av 1500-talet försvinner armborstarna alltmer som krigsvapen och de ersätts då med handeldvapen.
Att armborst ansågs viktiga när en stad skulle försvaras mot fientliga angrepp framgår tydligt av att nästan varenda stad i Europa hade sina egna armborstmakare. Dessa skulle tillverka, reparera och underhålla armborst till stadens försvar. I Stockholm är de kända sedan 1300-talet och en omfattande tillverkning av armborst tycks ha förekommit. Här bildades även ett armborstmakarskrå och gesäller omtalas. Utifrån senare skattelängder kan vi se att det 1460 fanns sju armborstmakare i staden och 1519 fanns det fem.
Våra vapenfynd avspeglar också det utsatta läge som Södermalmstorg hade under orostider. Här har olika trupper vid skilda tillfällen vistats då de kämpat om makten över staden och riket allt sedan 1300-talet och fram till början av 1500-talet.
Möjligen fanns här trupper redan då hertigarna Erik och Valdemar och deras anhängare i kamp mot kung Birger 1307 intog Stockholm och slottet efter en längre belägring. Tio år senare var det dags igen, då belägrade kung Birger staden för att återta makten. Vid det stora upproret 1434 belägrades staden igen, nu av Engelbrekt och hans trupper. I början av 1500-talet drabbades Stockholm av ett flertal angrepp under maktkampen mellan Kristian II och Gustav Vasa och deras olika allierade. Åren 1517 och 1518 angrep Kristian II Stockholm men slogs tillbaka. 1520 var han mer framgångsrik, då kapitulerade Stockholm. 1521 inledde Gustav Vasas allmogehär en belägring av Stockholm sedan man tagit makten i övriga Mälardalen. Den belägringen pågick ända till 1523 då staden intogs och Gustav Vasa tog makten över riket.
På gång i juni
Under hösten 2016 gjorde vi en arkeologisk undersökning av en del av kvarteret Ormen som fanns bevarad under Katarinavägen.
Kvarteret Ormen uppfördes vid mitten av 1600-talet och revs då Katarinavägen drogs fram i början av 1900-talet. Just nu pågår schaktningar direkt norr om detta kvarter. Schaktningarna görs i samband med förstärkningsarbeten för den betongvägg som löper längs med tunnelbanan.
Schaktet påbörjades närmast kvarteret Ormen och där påträffade vi en del av grundmuren till en av kvarterets byggnader. Nu har grundmuren tagits bort och under den framkommer en konstruktion av trä med stolpar och liggande timmer. Då schaktet är relativt smalt kan vi bara se en del av konstruktionen vilket försvårar tolkningen, men troligen rör det sig om rester av en kaj eller brygga.
Till hösten hoppas vi få komma igång med större undersökningar i detta område och får då chansen att ta fram mer av anläggningen. Hur gammal är då kajen eller bryggan? Någon exakt datering kan inte göras i dagsläget, men konstruktionen ligger på en nivå som tyder på att den anlagts under 1300-talet. Något som stöder en sådan datering är att vi gjorde fynd av importerad tysk stengodskeramik från den tidsperioden intill kajen.
Vi har hittat Gustav Vasas försvarsverk på Södra Slussplan
Just nu har våra arkeologiska undersökningar på Södra Slussplan avslutats för den här gången.
Det har på många sätt varit ett intressant och komplicerat arbete. Huvudsakligen har vi rört oss bland murlämningar och kulturlager från 1700-talet, där en del hade sina rötter i sent 1600-tal och annat varit i bruk ända till 1870-talet. Speciellt i undersökningsområdets södra del påträffades ett sammelsurium av murar där äldre byggts till och byggts om. Allt detta har nu rätts ut och kommer att kunna infogas i en kronologi som berättar för oss om de verksamheter som bedrevs här under Slussens historia.
Ett väldigt spännande fynd som kom fram för någon vecka sedan var fundamentet till en mur som vi med stor säkerhet kan säga har ingått i det försvarsverk som Gustav Vasa lät anlägga här 1548.
Fundamentet i sig var drygt en meter högt och bestod av upp till två meter stora stenblock som placerats på rad alldeles invid den tidens strandlinje. Innanför stenmuren fanns stora mängder grus som förts dit för att bilda en vall.
Muren vi hittade förde oss alltså tillbaka till 1540-talet. Det var en tidsperiod som paradoxalt nog präglades av färre krigsföretag än vad som tidigare varit fallet. Åtminstone gäller detta för förhållandet gentemot Danmark som tidigare varit en ständig motståndare i kampen om makten i samband med den nordiska unionens (Kalmarunionen) upplösning.
Valet av Gustav Vasa som kung hade redan 1523 markerat en definitiv brytning med den nordiska unionen. För sitt stöd i upproret mot Kristian II fick lybeckarna omfattande privilegier som gav dem fullständig handelsfrihet. Gustav Vasas förhållande till Lybeck påverkades av de skulder man dragit på sig för frihetskriget. Lånen gjorde inte bara att Sverige hamnade i ett politiskt beroendeförhållande, de gav också upphov till en galopperande statsskuld som måste lösas genom uttag av omfattande extraskatter. Det politiskt och ekonomisk ansträngda läget kom dock gradvis att förändras. Genom en rad handelsekonomiska och politiska intriger och uppror i Lybeck och i Danmark hade maktförhållandena redan under 1530-talet kommit att förskjutas.
Gustav Vasa slöt ett förbund med den danske kungen Kristian III som kämpade i ett danskt inbördeskrig där lybeckarna utgjorde en del av fienden. Tillsammans bekämpade de fiendehärarna i Skåne och på de danska öarna. 1536 slöts en fred som innebar att Lybeck förlorade sitt grepp om den svenska utrikeshandeln och Gustav Vasa sökte istället närmare kontakter med holländarna.
På 1540-talet slöts ett avtal (Brömsebroförbundet 1541) mellan Sverige och Danmark som innebar en radikal utrikespolitisk omställning, där länderna bland annat utformade en gemensam politik mot Lybeck och också utlovade varandra ömsesidig hjälp i krig.
Så när den mur vi nu påträffat byggdes var behovet av ett försvar av Stockholm inte direkt överhängande så som det tidigare varit. Men det är tydligt att Gustav Vasa hade mer långsiktiga planer för Stockholms och rikets försvar.
Befästningsarbetena för Stockholms försvar kom att pågå i stort sett oavbrutet från 1520-talet och under hela Gustav Vasas regeringstid fram till hans död 1560.
År 1548 påbörjades byggandet av en helt ny försvarsanläggning på södermalmssidan av Söderström. Efter kontinental förebild från Nordeuropa planerade Gustav Vasa att bygga en låg rondell bakom en djup vallgrav. Liknande befästningar hade redan gjorts vid slottet under början av 1540-talet.
Vallgraven till den nya försvarsanläggningen grävdes vid basen av den tämligen låga åsrygg som sköt ut som en udde från Södermalm. Det krävdes en stor arbetsstyrka för att gräva vallgraven, under budgetåret maj 1548 – maj 1549 varierade antalet av staden avlönade grovarbetare med mellan femtio och närmare hundra man. Enbart under det första året gjordes mer än 10 000 dagsverken på vallgraven och vallen. Centralt i vallgraven byggdes ett kanontorn, en så kallad rondell. Uppe på vallen norr om vallgraven byggdes ett porttorn som var sammanbyggt med västra delen av rondellen.
Det gamla yttre Södertorn, känt i skrift sedan 1427, kom nu istället att bli Mellantornet. Mellan detta äldre torn och det nya porttornet anlades en kullerstensbelagd gata. En vindbrygga över den nya vallgraven förband försvarsverket med Södermalm.
Området mellan de två försvarstornen kallades Vallen. Det var en uppbyggd platå. En stor del av massorna till vallen kom från den uppgrävda vallgraven, men den bestod även av rivningsmassor från Svartbrödraklostret som revs 1547.
Den del av muren vi hittat nu var den som låg ut mot Saltsjön. När vi såg grusfyllningen innanför muren kände vi genast igen den. Det var nämligen samma typ av fyllning som den vi hittade hösten 2013 på Södermalmstorg där den då med två meter av grus täckte över en bebyggelse från 1540-talet.
Under kommande år lär vi få tillfälle att berätta mer om försvarsverken här på Slussen, då kommer vi att göra undersökningar i själva vallgraven, men också i Vallen-området och med stor sannolikhet även av Mellantornet (alltså det medeltida Yttre Södertorn).
Så fortsätt att följa oss på vår resa genom äldre tider här på Slussen.
Månadens fynd - maj 2017
Så var det dags för månadens fynd igen. I det här fallet handlar berättelsen om att även aldrig så små skärvor kan innehålla massor av spännande information. Det rör sig om två centimeterstora fajansskärvor som påträffades bland 13830 andra fynd av keramik från våra undersökningar på Södermalmstorg under åren 2013-2015.
Skärvorna hör hemma i en miljö som inom undersökningsschakten dominerades av stenlagda gator intill vilka det låg stora timrade varumagasin. Magasinen ingick i de handelsmannagårdar som låg här på Gustav Vasas tid mellan åren 1544 och 1548.
Identifieringen av skärvorna har gjorts av vår keramikexpert Mikael Johansson från Stadsmuseet. Han kan konstatera att det rör sig om delar från två olika dryckeskrus, i ena fallet en del av en mynning och i andra fallet en del från buken av ett krus.
Mikael berättar att dessa krus ofta kallas för ”Malling” jugs (jug är engelska för krus/kanna). Länge trodde man att de tillverkats i England, det var nämligen just där sådana kärl fanns kvar i museer och andra samlingar. Beteckningen ”Malling” härrör från ett fynd av ett dryckeskrus i en kyrka i West Malling, några mil sydost om centrala London i England. Men idag vet man genom kemiska analyser av leran i kärlen att de i själva verket har framställts i delar av Nederländerna och Belgien (inom vad som i mitten av 1500-talet var Spanska Nederländerna), och man har där under de senaste åren också hittat sådana vid arkeologiska utgrävningar. Staden Antwerpen har haft en framträdande roll vad gäller både tillverkning och export av dessa speciella kärl.
Den här typen av dryckeskärl betraktades av sin samtid som ganska exklusiva. I England där många har bevarats in i nutid försågs de med ett silverlock och fungerade som lyxiga ölstop.
Om våra krus från Södermalmstorg också haft silverlock vet vi inte, men helt klart är ändå att gårdarnas innevånare drack sitt öl med stil och att man haft tillgång till det senaste modet från Europa.
En stadsgård från 1520-talet växer fram på Södermalmstorg
Den senaste tiden har vi ägnat åt att ta fram, dokumentera och sedan ta bort bebyggelselämningar från tidigt 1500-tal. När dessa fogas samman med resultaten från förra året så växer en intressant bild fram och vi kan nu börja ana hur en stadsgård på Södermalmtorg såg ut på 1520-talet.
I februari 2014 undersökte vi delar av en stadsgårdsmiljö som dendrokronologiskt kunde dateras till 1520-talet, virket i husen var fällt vintern 1523-24. Då kunde vi konstatera att de hus vi hittade låg på rad utmed (resterna av) en stenlagd gata. Gatan sträckte sig i ungefärligen nord-sydlig riktning och antagligen mynnade den ut i närheten av stadsporten Yttre Södertorn. Möjligen har den i sin andra ände haft en startpunkt nere i en hamnvik sydöst om vår undersökningsyta?
Husen utgjordes av ett fristående kokhus med en murad spis i ena hörnet och norr om det låg ett rejält fähus. På fähusets golv låg mängder av fårspillning, så där har man alltså stallat sina får. Ytterligare norr ut kom så en liten del av ännu en byggnad. Det är bland annat den vi nu har fått fram fortsättningen på och det visar sig vara ett stort varumagasin som haft sin ena gavel ut mot den stenlagda gatan. Magasinets långsida sträcker sig sedan tio meter väster ut längs en smal passage som löpt upp från gränden och utgjort tomtens begränsning mot norr. De påträffade husen har varit placerade kring en gårdsplan som vi såg delar av förra året och i den västra delen av gården kan vi ana rester efter boningshus. Där hittas bland annat kalkbruk, tegelfragment och en del bitar av fönsterglas som ger intryck att här stått någon annan typ av hus.
Åter till det nyfunna magasinet; det har varit cirka 5,5x10 meter stort och alltså haft en yta på 55 kvadratmeter. Innanför dess dörringång fanns ett utrymme som i hörnen hade kraftiga stolpar, vilket gör att vi misstänker att här kan ha funnits en trappkonstruktion som lett upp till en övervåning. Att det funnits en övervåning skulle också kunna förklara varför det låg så mycket löst virke ovanpå golvet i gatuplanet. Magasinet liksom flertalet av de andra byggnaderna har tydligen varit byggda i någon form av ramverkskonstruktion och virket är huvudsakligen tall så långt vi vet nu. Tydligen har man slarvat med golvbygget, eller i alla fall inte haft tillgång till virke av god kvalitet, för vi kan se att det har lappats och lagats en del trots att magasinet bara varit i bruk i knappt 20 år. En del av golvet har till exempel lagats med gamla båtbordsplankor och ett hål i golvet har man helt enkelt fyllt igen med en upp- och nervänd matho som kanske tjänat ut sin roll i fähuset.
Vad gäller fyndmaterialet från den här bebyggelsen så har det i år varit tämligen sparsmakat. Kanske beror det på att det huvudsakligen är magasinsbyggnader som undersökts och att dessa har tömts på sitt innehåll innan de revs. Bland några av de fynd som ändå kommit fram märks en liten fingerborg av mässing, en spelbricka av trä och en tidstypisk lädersko av så kallad oxmuletyp.
Som ni märker står vi inför en stadsgårdsmiljö som sakta växer fram allteftersom fjolårets inmätningar och annan dokumentation fogas samman med årets och det är helt ny historisk och arkeologisk kunskap om Södermalm som kommer i dagen. Nu ska vi fortsätta vår färd och se hur miljön kring 1400-talets Södermalmstorg kunde se ut.
Bebyggelsen som Gustav Vasa lät bränna ner har nu kommit fram i dagen på Södermalmstorg efter nästan 500 år
De arkeologiska undersökningarna på Södermalmstorg går nu in i en ny fas. Flera ton av grusmassor som fördes hit i samband med de renoverings- och förstärkningsarbeten av vallgraven som utfördes utanför Yttre Söderport i mitten av 1500-talet har tagits bort. Arbetet med att gräva fram och dokumentera den medeltida miljön kan börja. Just nu har vi fått fram resterna efter en bebyggelse som Gustav Vasa lät bränna ner och det som kommer fram överraskar oss. Det rör sig om en efter omständigheterna förhållandevis välbevarad stadsmiljö som kommer i dagen. Här löper en stenlagd gata ner mot Saltsjön och på ömse sidor om den ligger tomter som varit mycket tätt bebyggda med trähus. Vi kan se att det längs gatan har legat långsträckta magasinsbyggnader och inne på tomterna har det funnits flera bodar som står tätt, tätt intill varandra. Det är helt enkelt ett gytter av hus, totalt rör det sig om sju olika hus som trängs på en ganska liten yta. På den södra tomten kan vi räkna till sex hus på en yta av cirka 60 kvadratmeter. Alla har tömts på sitt innehåll innan de brändes och revs. Det måste ha blivit en kraftig eldsvåda när husen stacks i brand för det syns att stenarna i gränden blivit rejält upphettade, många av dem spruckit sönder av värmen. Att gräva fram och dokumentera den här bebyggelsen är som att jobba med ett jättelikt plockepinn, på golvplankorna ligger rester av infallna väggar och kanske även innertak och takbjälkar - allt i en enda röra.
Stenbeläggningen i gatan avslöjar en detalj vi inte sett tidigare vid våra olika stadsundersökningar. Mitt i gatans längdriktning löper en avloppsränna, det intressanta är att stenbeläggningarna på ömse sidor om den har olika karaktär. På norra sidan har man använt större stenar än på den södra sidan, det här avspeglar den tidens underhållsregler - att tomtägaren hade underhållsplikt för den bit av gatan som tomten gränsade emot. Normalt brukade ansvaret omfatta ett parti som sträckte sig tvärs över gränden och längs med tomtens bredd, men här ser vi att underhållsplikten bara sträckt sig till grändens mitt.
Det är påfallande tomt på fynd inne i husen, vilket inte är så konstigt eftersom ägarna uppenbarligen fick tid på sig att utrymma dem innan den stora förödelsen. Men en del fynd gör vi ändå, mest rör det sig om skärvor av keramik och glas. De påträffade skärvorna låter oss förstå att de som varit bosatta här haft en materiella standard som gott och väl når upp till den som innevånarna på Stadsholmen (Gamla stan) hade. Här fanns tidstypiska dryckesglas som importerats från tyskt område och därifrån kom också olika dryckeskrus av stengods. Vi har inte hittat några bostadshus på tomterna ännu, sannolikt låg de i den delen av tomterna som vätte upp mot den stora infarten till Stockholm söder ifrån, Göta landsväg. Några skärvor av glaserat kakelugnskakel skvallrar ändå om att bostäderna här på Södermalmstorg hade en hyfsat ståndsmässig uppvärmning.
Nu är vi igång igen på Södermalmstorg och 1540-talets bebyggelse börjar anas
Någon gång under vasatid, antingen under Gustav Vasa eller hans son Johan III, utfördes stora renoveringar av vallgraven utanför Yttre Söderport. Då fyllde man ut och förändrade den ursprungliga topografin i närområdet. Den äldre bebyggelsen som fanns i området brändes ner och revs bort och alltsammans täcktes över med tonnvis av grus. Sedan låg marken här orörd fram till omkring år 1600. Det här var något vi upptäckte redan förra året.
Sedan vi tagit oss under 1600-talet bebyggelse har vi nu också tagit undan det gruset och kan börja blottlägga den bebyggelse som en gång fanns här. Om hur den bebyggelsen sett ut ska vi återkomma till under den närmaste framtiden allteftersom den grävs fram. Idag ska vi istället berätta att vi just fått en expertrapport om de kritpipsfynd som gjordes i 1600-talsbebyggelsen. Det visade sig att det var ganska speciella pipor som hittats. Alla är holländska och de som kunnat bestämmas närmare är tillverkade i Amsterdam av fem olika kritpipsmakare som var verksamma under 1630-talet. Att i Stockholm hitta pipor från Amsterdam är mycket ovanligt och har enligt uppgift aldrig gjorts tidigare.
Nu kan man kanske undra hur de hamnat här på Södermalmstorg. Antagligen är det inte så konstigt, vi misstänker att den handelsman som var verksam här på platsen under 1620- och 1630-talen faktiskt kom från Amsterdam och att han uppenbarligen varit inblandad i handel med tyger. En första analys av de textilplomber som vi berättat om tidigare visar att en av dem kommer från Meiningen i Tyskland, en tycks vara från Holland och en annan från London i England. Dateringarna av dem stämmer väl överens med piporna och mynten. Vid den här tiden, alltså under sent 1620-tal och sedan under 1630-talet var Amsterdam ett viktigt centrum för den europeiska handeln och dit fördes varor av olika slag, inte minst textilier, för vidare export till hamnar runt om i Europa. Inte minst Stockholm var en viktig plats för de holländska köpmannen och många holländare bosatte sig här.
En rolig överraskning som nu kommit fram i dagen är en fortsättning på den källare med kök som vi undersökte redan hösten 2013. Det som kommit fram nu är ett intilliggande förvaringsrum som funnits i den norra gaveln. Uppenbarligen har det vid någon tidpunkt tagit ur bruk och dörröppningen har murats igen innan huset revs på 1640-talet. Vi kan se att en trappa lagd med kalkstenhällar har lett ner till källarrummet från våningen ovanför. Så snart källaren är färdigdokumenterad kommer vi att ta bort den så att vi sedan också kan komma åt de äldre kulturlager som den grävts ner igenom.