Månadens fynd kom fram alldeles nyss. Vi har hittat dem under den här veckan när vi övervakat ett schaktningsarbete inne i det så kallade KF-huset här vid Slussen.

Det rör sig om delar av trasiga deglar som använts vid glastillverkning. Det kanske inte ser så märkvärdigt ut, men faktum är att fynden är ganska spännande.

Här ser vi några delar av gjutformar som använts vid Melchior Jungs glasbruk någon gång under perioden 1652-1678. På en del av dem finns kvarsittande glasmassa. Vid tillverkningen av formarna användes vitlera som importerades främst från tyskt område, men även från Frankrike.

I nära anslutning till platsen där schakten grävdes låg en gång Melchior Jungs glasbruk. Jung hade startat sin glastillverkning redan 1642 genom att med hjälp av främst italienska glasblåsare bygga upp en hytta på Kungsholmen. 1652 drabbades emellertid bruket av en förödande eldsvåda och efter den flyttade Jung sin verksamhet hit till kvarteret där vi nu befinner oss. Glasbruket fanns kvar i drift fram till 1678 och vid den tiden arbetade ”8 geseller eller mestare och 10 handtlangare, föruthan enn stoor deel annat tarfweligit brukzfollck, alla infödde swenske” här.

Utifrån skriftligt material från 1600-talet så vet vi att man på Jungs glasbruk tillverkade fönsterglas, buteljglas, dryckesglas och även ljuskronor. Till ljuskronorna behövdes glaspärlor i olika färger liksom slipade bergkristallpärlor och glasprismor. Förvånansvärt nog så finns det idag inga bevarade glasföremål som säkert kan knytas till Melchior Jungs produktion, möjligen med undantag för två ljuskronor som finns på Skoklosters slott.

När det kontorskomplex som idag utgör KF-huset började uppföras under det tidiga 1900-talet och med vidare påbyggnader under 1930-talet och 1970-talet så gjordes inga arkeologiska undersökningar på platsen. Så de fynd vi nu gjort är de första arkeologiska beläggen för den glasproduktion som Melchior Jung bedrev.

Vår glasexpert berättar att sådana här fynd är bland de säkraste indikationer på glastillverkning som man kan hitta. Massan i deglarna är mycket typisk för sådana deglar som man smälte glas i. Den består först och främst av vitlera som blandats med chamotte från krossade degelfragment. Vitleran importerades framförallt från Grossalmerode i Hessen (ungefär 15 mil öster om Köln), men man kunde också få bra lera från Frankrike.

Åtminstone ett av de fynd vi nu gjort tycks vara en trasig degel som använts vid flasktillverkning.

Även den här månadens fynd har med dryckenskap att göra. Nu vill vi lyfta fram ett fynd som just kommit tillbaka från konservering, det rör sig om en så kallad ölhane, en tappkran som man slog in i öltunnan när ölet skulle tappas upp och drickas.

Så här ser månadens fynd ut. Det är en tappkran till en öltunna med ett vred i form av en tupp och med pipen utformad som ett stiliserat djurhuvud. Fyndet kan dateras till 1540-talet. Kranens längd: 7,7 cm.

Namnet ölhane kommer ifrån tyskans Hahn som betyder tupp och anspelar på den form själva kranvredet har. Vårt fynd kan dateras till 1540-talet och är därmed, än så länge, det äldsta fynd av en sådan tappkran som vi gjort här vid Slussen.

Kranvreden kunde vid den tiden även vara utformade på andra sätt, till exempel som så kallade trepass och sådana har hittats vid andra undersökningar här i Stockholm, men ännu inte här hos oss.

I kvarteret Mercurius i Gamla stan här i Stockholm hittade vi för några år sedan det här tappvredet i form av ett trepass. Det kunde dateras till 1500-talets andra hälft och låg inne i ett hus som brunnit ner, därför är det ihopsmält med något annat mässingföremål (kanske själva kranen?). Vredets höjd: 8,5 cm.

De här kranarna var ofta tillverkade av mässing och de med en tupp till vred tycks börja förekomma någon gång under 1300-talet medan trepassvreden först dyker upp under 1500-talets andra hälft.

Genom kranarna tappades ölet upp i serveringskannor. En öltunna rymde vid 1500-talets mitt cirka 118 (117,5) liter vilket motsvarade 48 kannor.

Från kannorna serverades sedan ölet i krus av keramik eller dryckesskålar av trä.

Den här illustrationen är hämtad ur Olaus Magnus historieverk om de nordiska folken och är alltså gjord ungefär samtidigt som då månadens fynd var i bruk. Till vänster ser vi en kanna som ölet serverades ur och på bordet står andra typer av dryckeskärl. Öldrickarna är just på gång att släcka törsten ur sina stiligt utsnidade kåsor. Kannan som mannen håller i sin hand ser dock oproportionerligt stor ut med tanke på att en kanna motsvarade cirka 2,5 liter.

Vid tiden då vårt fynd var i bruk, alltså vid 1500-talets mitt, fanns det ölsorter med varierande styrka, alltifrån herreölet med en alkoholhalt på cirka 3,5 viktprocent, via fogdeölet (2,8), svenneölet (2,3) och ned till spisölet som endast var på 1,1 viktprocent. Berusningseffekten var alltså tämligen låg men i gengäld konsumerades stora mängder. Det finns skriftliga uppgifter som antyder att man kunde dricka upp till fem liter öl per dag och det var kanske inte så konstigt med tanke på att maten man åt var hårt saltad, rökt eller torkad så det fanns verkligen behov av att skölja ned den.

Den här tappkranen hittade vi i kvarteret Ormen här vid Slussen hösten 2016. Den kan dateras till perioden 1781-1850. Kranens pip är här utformad som huvudet på en älgko eller annat hjortdjur. På anslutningsröret som stuckits in i tunnan syns rester av textil som lindats runt röret för att förhindra läckage. Det T-formade vredet är samtida med tappen, men hittades i ett annat rum. Kranens längd: 18,9 cm.

Månadens fynd kan vi den här gången karaktärisera som några skärvor från den tiden då Stockholm och Sverige blev modernt. Skärvorna kommer från de undersökningar vi gjorde på Södra Slussplan våren 2017, inte långt ifrån där statyn med Karl XIV Johan tidigare stod och där musikklubben Debaser hade sina spelningar.

Fynden består av några bottnar till formblåsta dricksglas och de hittades i lager som daterades till tidsperioden 1840-1860.

Här ser vi tre stycken bottnar till formblåsta dricksglas. Fynden kan dateras till perioden 1840-1860. Trots att glasen är av lite enklare typ så har de försetts med en dekorativ facettslipad stjärna i botten. 

De här dryckesglasen är ett resultat av att de svenska glasbruken på 1820-talet började använda sig av blåsning i fast form för att på ett billigt sätt dekorera bland annat vinglas, dricksglas och karaffer. De formar som användes var av malm eller gjutjärn.

De glas vi nu presenterar får nog anses tillhöra ett lite enklare och billigare segment i den omfattande produktionen och därmed är de ett bra exempel på dricksglas som också nådde ut till en mindre bemedlad del av befolkningen i Stockholm eller glas som användes på de krogar och serveringar som fanns i Gamla stan. Typiskt för dem är glasens räfflade nederkant och den stjärnprydda botten.

Månadens fynd hittade vi i samband med undersökningar av muddringsmassor som utgjordes av lager som avsatts ute i Saltsjön. I det här fallet rör det sig om sopor som de boende kring Södermalmstorg en gång slängt i vattnet.

Så här såg det ut när muddermassorna kom upp från Saltsjöns botten. Där fanns mängder av intressanta fynd.

Just det här fyndet ingick i en stor mängd läder som vid närmare kontroll visade sig vara rester av medeltida skor. Vid en första anblick ser det kanske inte mycket ut för världen, men med hjälp av expertögon så visar det sig vara en del av en barnstövel från 1300-talets andra hälft.

Så här ser vårt läderfragment ut. Med en skoexperts hjälp är det möjligt att avgöra vad det rör sig om för skotyp och vad den har för datering.

Den här typen av stövel var mycket populär och är en av de vanligast förekommande när det gäller arkeologiska fynd av skor i Stockholm. Det var inte bara här i Stockholm den var populär utan den fanns i många andra städer runt om i Europa. Så vi kan konstatera att Södermalmsborna och stockholmarna hängde med bra i den högmedeltida modekarusellen.

Utifrån vårt fynd har våra skoexperter återskapat den barnstövel som en gång suttit på något barn som bott på Södermalmstorg under andra hälften av 1300-talet.

Mest sannolikt har stöveln tillverkats av någon skomakare på Stadsholmen. Det äldsta skriftliga belägg vi har för att det funnits skomakare här i Stockholm hittar vi i ett brev daterat till den 9 september 1337. Där omnämns att en man i Visby bland annat byter bort en gård vid skomakarnas gata. Tittar vi sedan i den så kallade skotteboken (skattelängden) från år 1470 så framgår det att då fanns 25 skomakare i staden och att skomakaryrket därmed var det tredje mest förekommande.

Så här ser brevet ut som omtalar skomakarnas gata i Stockholm år 1337. I brevet har vi lagt en ljus ram kring orden "in vico sutorum" som alltså utgör själva omnämnandet. Källa: SDHK nr 4359.

Vad föräldrarna fick betala när de köpte de nya stövlarna till sitt barn då under andra hälften av 1300-talet vet vi inte, men om vi rör oss lite fram i tid så finns det fler uppgifter. Enligt 1523 års arbetstaxa kostade ett par mansskor 9 örtugar. Vid ungefär samma tid tjänade en grovarbetare 4 örtugar. Det innebär alltså att priset för en sko då motsvarade cirka två och en halv dags arbete.

Månadens fynd hittade vi i samband med de muddringsarbeten som utfördes i Saltsjön alldeles här invid Slussen våren 2018.

Det är ett lite ovanligt fynd i arkeologiska sammanhang – en gjutform i glas för tillverkning av stearinljus. Fyndet är spännande eftersom det både avspeglar ett stycke teknikhistoria och modernitetens intåg i hemmen.

Det här är månadens fynd. En stearinljusform av glas, inuti formen finns ljusmassan kvar. Den bevarade längden är cirka 17 cm.

Stearinljustillverkningen tog sin början i Frankrike. Allt inleddes 1815 med att den franske kemisten Michel Eugén Chevreul utarbetade en metod som gjorde det möjligt att utskilja stearin ur fettsyror. År 1825 fick han sedan tillsammans med en kollega, kemisten Louis Joseph Gay-Lussac, patent på användning av stearin vid ljustillverkning. Den metod som de tillämpade var emellertid kostsam och gjorde att ljusen blev mycket dyra.

Det kom att dröja till 1833 innan två andra kemister hittade billigare metoder som gjorde att stearinljustillverkningen blev ekonomiskt lönsam och att tillverkningen då verkligen kunde ta fart och nå ut i bredare folklager. Året därefter, 1834 uppfanns den flätade veken som förbrändes och kortades ner i samma takt som ljusen brann, vilket gjorde ljusen lättare och säkrare att hantera. Detta bidrog också till att stearinljusen kom att bli än mer populära.

1839 kom den svenska sterinljustillverkningen igång, då startade Lars Johan Hierta (Aftonbladets grundare) en fabrik vid Liljeholmen i Stockholm. Även om produktionen var i industriell skala så var den i inledningsfasen inte så stor men på 1870-talet hade den ökat avsevärt, då lämnade årligen mellan 200.000-300.000 paket ljus fabriken. Under 1840 och 1850-talen fick Liljeholmsfabriken dessutom konkurrens av andra fabriker som också drog igång tillverkning av stearinljus. En av dessa var Clara Tekniska Fabrik som låg i Klarakvarteren mitt inne i Stockholm vars produktion tidvis översteg Liljeholmens.

Interiör från Liljeholmens stearinfabrik. Bilden är hämtad ur Uppfinningarnas bok som översattes från tyska och gavs ut av Otto Wilhelm Ålund under åren 1873-75.

I och med den ökade produktionen så trängde de nya moderna ljusen succesivt undan de gamla talgljusen från marknaden. Man får förmoda att priset blev allt mer överkomligt också. År 1870 kostade ett paket stearinljus cirka 70 öre. Som en jämförelse så var medelinkomsten per månad för en hushållerska samma år drygt 20 kronor.

Stearinljusens entré i de svenska hemmen började först i de större städernas övre samhällsskikt och spred sig sedan också till landsbygdens befolkning där hemstöpningen av ljus dog ut mot 1800-talets slut.

Ett sätt att se hur stearinljus vann i popularitet är att undersöka hur ofta de omnämns i svensk press. Här har vi tittat närmare på perioden 1830-1870. Källa:KB.

Vårt fynd är av glas, oftast var stöpformarna i den industriella tillverkningen annars av metall, vilket får oss att undra över varifrån vår form kommer. Det tycks uppenbart att det inte är från Liljeholmen och inte heller från Clarafabriken med tanke på deras produktionsvolymer utan istället från någon samtida mindre tillverkare. Det får vi forska vidare kring.

Här ser vi en träställning, ett så kallat gjutbord, med bevarade ljusformar i glas. Formarna är mycket lika den vi funnit. Gjutbordet finns på Kalmar läns museum och har inventarienummer KLM016280. Foto: Kalmar läns museum. 

I avvaktan på att trafiken ska komma igång på den nya gyllene bron och att rivningen av de resterande delarna av Slussen ska påbörjas så har en stor del av vårt arbete under de senaste månaderna ägnats åt att skriva på de olika rapporter som allt fältarbete generat. Så har det också sett ut nu i september.

Vårt tidigare skrivarbete har resulterat i att ytterligare två publikationer nyligen har kunnat publiceras. Den ena är en rapport från de omfattande undersökningar vi gjorde i Katarinavägen hösten 2016. Där hittade vi vad som nästan såg ut som en hel ruinstad efter den tidigare bebyggelse som funnits i de delar av kvarteren Ormen och Glasbruket större som revs när Katarinavägen drogs fram på 1910-talet. När kvarteren bebyggdes under 1600-talets andra hälft var det många rika köpmän som valde att bosätta sig där men med tiden förändrades förhållandena av olika skäl och det som tidigare beskrivits som ett välmående och idylliskt område hade plötsligt under det sena 1800-talet blivit en slum präglad av misär och trångboddhet. Genom århundradena möter vi i kvarteren massor av människor, här bodde handelsmän, segelmakare, blockmakare, företrädare för adeln, fattigänkor, sjökaptener och till och med en pirat. I rapporten behandlas och avbildas också ett varierat och intressant fyndmaterial.

Det här är våra nya publikationer från Slussenprojektet.

Den andra publikationen är en rapport från ett vetenskapligt seminarium som vi höll på Medeltidsmuseet våren 2018. Det seminariet hade sin utgångspunkt i de spektakulära fynd som gjordes i samband med våra undersökningar vid Södermalmstorg från hösten 2013 till försommaren 2015. Diskussionsinläggen som nu alltså publiceras berör övergripande frågor om Stockholms plats i urbaniseringsprocessen, staden som idé samt möjligheten att utifrån byggnadskultur och föremålsfynd eventuellt kunna spåra befolkningens olika etniska tillhörigheter eller sociala skillnader.

Intressant läsning utlovas!

Båda publikationerna finns att ladda ner i digitalt format.

Den om utgrävningarna på Katarinavägen hittas här: Klicka här

Den från det vetenskapliga seminariet finns här:  Klicka här

Månadens fynd utgörs av en stor mängd djurben som vi tidigare hittat i samand med att vi undersökte muddermassor som kom från Söderström.

Här ser vi en liten del av det slaktavfall som utgör månadens fynd. Benen påträffades i vattnet inte långt ifrån den plats där stadens södra slaktarhus låg på 1700-talet.

Med hjälp av de mynt och kritpipor som också fanns med i fyndmaterialet kan vi konstatera att benen dumpats där under perioden 1700-1750. På den tiden låg stadens södra slaktarhus här intill, så uppenbarligen har strömmen intill slaktarhuset fått tjäna som avstjälpningsplats för slaktresterna.

På den här kartbilden från 1771 har Södra slaktarhuset markerats in med gul färg.

I slaktarhusen hyrde slaktarämbetets medlemmar sina bodar och där bedrev de slakt, styckning och försäljning av kött, inälvor, hudar, skinn och horn. Någon tillverkning av charkuterivaror förekom inte, sådana framställdes istället av så kallade syltkvinnor eller sylthustrur, vilka köpte sina råvaror av slaktarna.

Slaktarna fick själva skaffa in de djur som skulle slaktas. När det gäller småboskap (kalvar, får, lamm, getter, killingar och svin) så köptes dessa ofta in från bönderna på gårdarna i landskapen närmast runt Stockholm. Storboskap (oxar, stutar, kor och kvigor) kunde också köpas in direkt av bönderna i närområdet, oftast skedde det i så fall i mindre partier om två eller tre djur. Huvudsakligen skaffades dock storboskapen in från mer avlägsna produktionsområden i Södermanland, Östergötland, Småland och Skåne genom köp på marknader.

Transporterna från marknaderna organiserades av slaktarna själva och de ägde oftast rum i form av oxdrifter som kunde omfatta ett hundratal djur. Utifrån skriftliga uppgifter i tullängder från åren 1746 och 1747 vet vi att huvuddelen av all storboskap fördes in till staden via Hornstull, där mötte sedan slaktarna upp.

Så här kan en oxdrift på väg till Stockholm ha sett ut. Målningen gjordes av Nils Andersson 1863. Nationalmuseet NM 935.

För att på ett någorlunda jämnt sätt kunna täcka upp konsumtionsbehovet av kött var slaktarna tvungna att under sommaren och hösten hålla en del av de slaktdjur som anlände till staden med de stora oxdrifterna på bete tills de skulle slaktas och under vintern och våren då tillförseln var knapp måste de hålla djuren på stall.

Nu har våra osteologer analyserat benen och kan konstatera att det mest rör sig om slaktavfall från nötkreatur. De tycks huvudsakligen ha slaktats vid en ålder av 2-2,5 år, så sannolikt rör det sig om stutar som för 300 år sedan fick bidra till stockholmarnas köttbehov .

Den osteologiska analysen visar att de ben vi hittade i Söderström till allra största delen var från nötkreatur men där fanns också en liten andel som kom från får/getter och svin.

Fältarbetet med undersökningen av Polhems sluss som vi berättade om i juli är nu avslutad. Nu har istället arbetet med att med iordningsställa all dokumentation som gjordes vid undersökningen tagit vid. Det rör sig om en stor mängd inmätningar, fotografier och beskrivningar av lämningarna som ska gås igenom och kvalitetssäkras innan själva rapportarbetet kan påbörjas.

Det arbete som nu pågår handlar mycket om att kontrollera och kvalitetssäkra fältdokumentationen. Här betraktar en av medarbetarna den digitala rekonstruktion som vi låtit göra.

Bilderna ovan visar en del av den digitala rekonstruktion av Polhems slusskonstruktion som gjorts som ett moment i dokumentationen.

Byggnationen vid Slussen är annars helt centrerad till att iordningsställa den nya bron som man planerar att öppna för trafik i slutet av september. Först därefter påbörjas nästa etapp av ombyggnationen vilket för vår del innebär att det inte kommer göras så mycket arbete i fält den närmaste tiden. Men helt lugnt blir det inte. Bland annat så kommer vi i mitten av september att följa muddringar vid Sjöbergsplan för en ny kajlinje. Där har vi stora förhoppningar på att finna ytterligare lämningar och fynd från medeltiden. Om dessa förhoppningar infrias kommer vi förhoppningsvis kunna rapportera om det i nästa månads Slussen på gång.

Den här månadens fynd handlar om väldoft. När vi hösten 2016 undersökte de huslämningar som fanns kvar av kvarteret Ormen 18 så hittade vi i ett av rummen en mängd trasiga parfymflaskor. Fynden kan grovt dateras till perioden 1781-1850. Totalt rör det sig om minst 25 smala långhalsade (5-8cm) flaskor med bottnar som hade en diameter på cirka tre centimeter. De flesta glasen skiftar i färg mellan ljust och mörkt grönt men vi har också några flaskor i djupaste blått. Skillnader i detaljer i själva glasmassan visar att flaskorna tillverkats i flera olika glashyttor.

Det här är exempel på hur parfymflaskorna från kvarteret Ormen såg ut. Det rör sig alltså om smala smäckra glasflaskor som har en bottendiameter på cirka 3 cm, halsarna är 5-8 cm långa. Alla kan grovt dateras till 1781-1850.

Vanligtvis så användes den här typen av standardiserade flaskor först och främst som Eau de Cologne-flaskor. Eau de Cologne togs fram av italienaren Johan Maria Farina år 1709. Han hade sin verksamhet som apotekare i Köln, därav namnet på parfymen (på tyska benämns den också  Kölnisch Wasser).

Farinas nya parfym hade en doft som låg helt rätt i tiden, nu föredrog man lättare dofter med inslag av bergamott, citron och örter som lavendel. Eau de Cologne blev mycket populär och spreds vida omkring.

Ordet Eau-de-Cologne finns belagt på svenska för första gången vid tiden omkring 1760 och första gången vi hittar det i några tidningar så är det i Dagligt Allehanda onsdagen den 26 juni 1771 där vi får veta att en handlare på Regeringsgatan här i Stockholm har fått in ett parti med extra fin Eau de Cologne (Eau Admirable de Cologne) som kan köpas i butelj eller flaskor.

Letar vi vidare i de svenska tidningarna så är det mycket märkbart hur parfymen från Köln alltmer ökar i popularitet under 1800-talet, speciellt från 1830-talet och fram till 1850-talet, alltså ifrån den period som våra flaskor kommer.

Det här diagrammet visar omnämnaden om Eau de cologne i svenska tidningar under perioden 1800-1850. Det är märkbart hur frekvensen ökar under 1830-talet. Källa:KB.

I Svenska Akademins ordbok hittar vi följande kanske lite mindre smickrande citat från år 1892:

”Kom inte hit! — Du luktar ju eau de cologne, som en riktig aktris”.

Nåja, även om det har bott många intressanta och bemärkta personer i kvarteret Ormen (inklusive en pirat) så känner vi ändå inte till några aktriser härifrån. Vi misstänker istället att vårt fynd kommer från resterna av någon diversehandlares lager och att det alltså inte är ett resultat av någons privata förbrukning.

Kanske har vår diversehandlares sortiment i kvarteret Ormen sett ut som i den här annonsen i Aftonbladet den 27 januari 1832, där F.A. Lincke gör reklam för sina varor?

Annons i Aftonbladet den 27 januari 1832.

Nu är vi mitt i sommaren och trots semestertiderna fortsätter undersökningen av Polhemsslussen. För tillfället pågår nedmonteringen av ett flertal murar och samtidigt passar vi då på att dokumentera dessa. Detta ger oss en unik tillfällighet att skriva teknikhistoria i detalj eftersom vi nu får en klar bild av hur de olika murarna i den gamla slusskanalen en gång konstruerades vid mitten av 1700-talet.

Vi får nu tillfälle att detaljdokumentera hur den gamla Polhemsslussen byggdes vid mitten 1700-talet. Det blir ett fint bidrag till teknikhistorien.

På många ställen är murarna förankrade med olika typer av dragjärn. Några av dem är endast omkring en meter långa och fästade som krampor mellan kanalrännans fasadstenar och den bakomliggande muren, andra är cirka sju meter långa.

På en nivå som på 1700-talet låg knappt en meter över vattenytan hittar vi innanför fasaden dessutom flera kraftiga dragjärn som löper i kanalrännans längdriktning. De har sammanfogats med varandra och med hjälp av ett flertal järnkrampor fästs i fasadstenarna. Här kan vi se att dragjärnen dragits över med en tjock, seg tjärmassa som gjort att järnen nästan helt har klarat sig från rostangrepp.

Det är med andra ord ingen tvekan om att Polhem och hans manskap ville bygga en sluss som skulle hålla länge.

Här är ett av de kraftiga dragjärn som löper längs med hela insidan av slussrännans fasadstenar. För att få önskad längd så skarvades de ihop. Dragjärnen skulle garantera att murarna hölls ihop på ett säkert sätt.

En annan intressant detalj som dyker upp på flera ställen är så kallade stenhuggarmärken. Det är huggna signaturer i stenar som talade om vilken stenhuggare/verkstad som hade tillverkat stenarna. Hittills har initialerna L, SK, W och LB dykt upp på ett flertal stenar. Att stenhuggarna eller verkstäderna högg in sina signaturer på stenarna berodde på att man ville få rätt betalning för sitt arbete.

Det här är ett av de stenhuggarmärken (LB) som vi kunnat dokumentera.

Vi kommer att fortsätta dokumentationen av Polhemsslussen i några veckor till och räknar med att vara färdiga i mitten av augusti. Då återkommer vi med mer information.

Till dess önskar vi alla en skön sommar!