Månadens fynd - januari 2020
Månadens fynd gjordes vid våra undersökningar i Stadsgården här vid Slussen och det rör sig om en förgylld mässingsknapp från 1680-talet.
Knappen är enligt tidens standard tillverkad av två sfäriska halvor som lötts ihop och undertill försetts med en rund ögla. Vi vet inte var den är tillverkad men det är mycket troligt att den kommer ifrån någon så kallad gördelmakare eller gelbgjutare här i Stockholm. Det var vid mitten av 1600-talet som tillverkningen av metallknappar tog sin början i Sverige, dessförinnan importerades de. Tillverkningen skedde helt för hand.
Vid den här tiden, i slutet av 1600-talet, tillhörde knappar huvudsakligen männens klädesplagg och det var främst tämligen välbeställda personer som hade plagg med knappar.
När vi kommer in på 1700-talet så sprids användningen av knappar även bland allmogen, men det är fortfarande huvudsakligen i den manliga klädedräkten i form av rockar, västar och byxor som de påträffas. Från 1700-talets mitt så började man tillverka knapparna maskinellt vilket gjorde att priset på dem sjönk och därmed ökade också efterfrågan.
Det skulle dröja en bra bit in på 1800-talet innan även den kvinnliga klädedräkten försågs med knappar, innan dess fick plaggen snöras ihop eller så användes hyskor och hakar.
Frågan om att ha knappar i sin dräkt är mer komplicerad än man kanske först kan ana. För oss som lever på 2000-talet kan det tyckas som om det inte är så stor sak att förändra sin klädstil och att uttrycka sitt jag genom att välja ett nytt sätt att klä sig. Men på 1600- och 1700-talet var detta något man inte gjorde hur som helst. Sättet att klä sig var strikt omgärdat av en rad olika sociala regler som man inte kunde bryta mot som man ville. Vilka plagg, material och färger man fick bära reglerades genom oskrivna sociala koder, men också genom tryckta förordningar.
Hur sådana här sociala koder fungerade kan vi få en inblick genom olika skriftliga källor. Vissa koder var mycket subtila och lokalt förankrade. Exempelvis kunde en bonde i värmländska Dalby visa att han ägde ett helt hemman genom att låta sy in en röd bandremsa i axelsömmen på sin tröja.
Den sociala gemenskapen utgjorde en viktig del av den personliga identiteten, och ingen vågade frivilligt ställa sig utanför genom att bryta mot klädesreglerna. I ett bevarat sockenstämmoprotokoll från Svennevad i Närke kan vi se att upprördheten bland bönderna var mycket stor när en dräng 1697 kom i en tröja med knappar, istället för de traditionella hakarna och hyskorna.
Även en liten knapp kan alltså leda oss in en intressant historia om hur människor en gång tänkt och verkat.
Månadens fynd - december 2019
Månadens fynd kommer den här gången från de undersökningar vi gjorde i kvarteret Ormen 2016. Det är ett kvarter som ligger inklämt alldeles invid Katarinabergets fot och bitvis har klättrat upp för dess norra brant.
Fyndet utgörs av två stycken så kallade bergskilar. De är av järn och har använts till att spräcka berg och bryta ner det efter att det hettats upp med eld och blivit sprött.
Bebyggelsen i kvarteret Ormen började växa fram i mitten av 1600-talet. Så fick till exempel handelsmannen Olof Jonsson, som bedrev en mycket lukrativ handel med salt, 1646 en bekräftelse av staden på en tomt som låg på ”berget sunnan om ryssebodarna, mellan Jakob Feiss hus och Carl Hansson rådmans tomt”. Där lät han tillsammans med sin hustru Karin Olofsdotter Geting uppföra tre stenhus varav åtminstone ett sannolikt stod färdigt 1656.
Det tog alltså tio år från det att Olof och Karin fick sin tomt till dess att deras vackra stenhus stod färdigt. Vi vet utifrån klagomål i skriftliga källor att det var ett förfärligt slit med att spräcka berg i samband med byggnationen och att alla problem med berget gjorde att bygget drog ut på tiden.
Vid våra undersökningar kunde vi på flera ställen se hur man behövt anpassa husens olika rum så att de passade in med bergets former. Något annat som också var synbart, var det vatten som på sina ställen sipprade ner längs berget och som måste ha orsakat omfattande fuktproblem i husen.
Vi kan mycket väl se våra bergskilar som en symbol för arbetarnas hårda slit med att bygga upp en scen där dåtidens välbärgade elit kunde visa upp sin förmögenhet och sociala ställning i form av praktfulla bostadshus. För vad som hände på 1650-talet var att en rik handelmannaklass och borgarklass började etablerade sig i området kring Södermalmstorg. Förutom Olof Jonsson så bosatte sig även Jacob Feiss som var direktör för Skeppskompaniet, rådmannen Carl Hansson och häradshövdingen Carl Gustaf Gyllencreutz i de nyetablerade kvarteren där vi gjort våra undersökningar. Inte långt härifrån lät också ännu mäktigare män såsom greven Magnus Gabriel de la Gardie och en av dåtidens rikaste män, Louis De Geer uppföra sina palats.
På gång i december 2019
Nu närmar sig året sitt slut och vi är inne i december månad. Vi har tidigare sagt att det inte är några omfattande aktiviteter utomhus, mest ägnar vi oss åt olika former av rapportarbete. Trots det så sker det då och då schaktningsarbeten här vid Slussen som kräver vår närvaro. Nyligen så grävdes till exempel några schakt i Klevgränd, den gata som löper utmed Katarinaberget parallellt med och ovanför Katarinavägen. Namnet Klevgränd är belagt sedan 1648 och förleden ”klev” innebär att det rör sig om en gränd som stiger brant uppför ett berg. Den del av Klevgränd vi befunnit oss i hette fram till 1969 Lilla Glasbruksgatan.
I samband med schaktningarna kom det dels fram några mindre grundmurar till ett hus som stått på platsen sedan 1700-talet och dels en mycket kraftig mur som fungerat som stödmur i den branta sluttningen mellan dagens Klevgränd och den gata som idag heter Glasbruksgatan och löper upp från Katarinavägen.
Det glasbruk som figurerar i de olika gatunamnen här i området, Lilla Glasbruksgatan-Stora Glasbruksgatan-Glasbruksgatan, är Melchior Jungs glasbruk som anlades här 1652 och sedan var i drift till 1678.
Månadens fynd - november 2019
Månadens fynd kommer den här gången från tre olika platser runt ikring Slussen men har trots de olika fyndställena något gemensamt. De har alla en gång suttit på böcker. Det rör sig alltså om bokspännen, de är inte helt enkla att datera men med största sannolikhet är de utifrån fyndomständigheterna och andra liknande fynd att döma medeltida, kanske från 1400-talet eller från tidigt 1500-tal.
Spännena är ca två centimeter breda och längderna varierar mellan fyra och sex centimeter. Alla är av koppar och det ena glänser nästan som vore det av guld. Det guldglänsande spännet är försett med en latinsk inskrift som är mycket tunt ristad och svårtydd. Texten kan med viss möda utläsas som ”Aue M”, vilket betyder Ave Maria. Det utgör inledningen till den katolska bönen Ave, María, gratia plena… (Hell Dig, Maria, full av nåd…) som skildrar ögonblicket då ärkeängeln Gabriel överlämnar budskapet till Maria att hon ska föda Guds son, Jesus Kristus.
Det är en inskrift som passar mycket bra eftersom det finns all anledning att misstänka att våra fynd kommer från katolska böcker som avsiktligt förstördes under 1500-talet och istället fick en profan användning sedan reformationen genomförts.
På 1500-talet var det Kammaren som höll ordning på Sveriges finanser, den bestod av en räntekammare som hade hand om pengarna och en räknekammare som kontrollerade räkenskaperna. Kungens fogdar ute i landet tog upp skatt i varor och pengar och levererade pengarna till räntekammaren. Varje fogde förde räkenskaper över de skatter som togs upp och skulle årligen resa till räknekammaren på Stockholms slott för att få dem godkända.
Till fogdarnas räkenskaper behövdes pärmar och dessa gjordes av pergament från de böcker som togs i beslag från klostren och kyrkorna. Böckerna sprättades isär och sidorna skarvades sedan ihop till pärmar av lämplig storlek.
Böckerna som stympades i räknekammaren kom från klostrens och kyrkornas bibliotek. Vanligast var mässböcker (missale) och sångböcker (graduale) men det kunde även röra sig om helgonkalendrar, den katolska kyrkans lagsamlingar eller också kunde böckerna behandla sådant som teologi, filosofi och naturvetenskap.
Det åtråvärda pergamentet användes inte bara till pärmar, det kunde också användas för att tillverka bälgar till orglar eller även till att laga sadlar med.
Våra fynd den här månaden kan alltså ses som en återspegling av 1500-talets religiösa och kulturella omvälvningar och av den framväxande statsmaktens växande byråkrati.
På gång i november 2019
Nu i november har vi kommit in i en period då det inte händer så mycket ute i fält. Visserligen fortsätter byggnationen här vid Slussen men det utförs inga schaktningsarbeten som innebär att vi behöver vara på plats för att dokumentera arkeologiska lämningar som då skulle kunna komma fram.
Det kommer att dröja till månadsskiftet mars/april 2020 innan vi är i fält igen, då är vi tillbaka i Slussengaraget där vi höll hus tidigare i höst.
Istället får vi nu tid att sitta ner och bearbeta den dokumentation vi hittills har gjort och att skriva de rapporter som så småningom ska komma ut i tryck. Det är ett arbete som inte syns så mycket utåt men som kommer att ge oss ny kunskap att bygga vidare på i de kommande fältarbetena och i våra framtida analyser av folklivet och bebyggelseutvecklingen i Slussenområdet.
Månadens fynd - oktober 2019
Den 26 oktober 1905 upplöstes unionen mellan Sverige och Norge efter hårda förhandlingar. Sverige hade då varit i union med Norge sedan 1814. Av en händelse så hittade vi just i dagarna en del av en porslinskopp med en tryckt dekor med den flagga som användes under unionstiden.
Fyndet gjordes vid våra pågående undersökningar i det gamla Slussengaraget, under bron intill Sjöbergsplan. Unionsflaggorna är lätta att känna igen då de har unionsmärket i flaggans övre vänstra fält. Märket är en kombination av de båda ländernas flaggor och kallades i folkmun för sillsalladen, vilken var en populär rätt på smörgåsborden vid den här tiden. Flaggornas färger på koppen har klarat sig ganska bra men om man tittar noggrant så kan man se konturerna av ytterligare motiv av ett ankare mellan flaggorna och ovanför dem texten ”STOCKHOLMS SJÖMANSHEM”.
Livssituationen var för många sjömän erkänt svår under 1800-talets senare del med en utbredd alkoholism vilket inte underlättades av att hamnarna var fulla av krogar med förhållandevis billig alkohol. För att erbjuda ett alternativ bildades år 1879 Kristna Sjömannaföreningen i Stockholm av ett antal sjökaptener. Några år senare bytte man namn till Stockholms Sjömansmissionsförening och höll bland annat predikningar i sjömanskapellet som låg vid Tyska Brunn i Gamla stan. Man hyrde även lokaler i Stadsgården där man drev matservering och hade fem enklare logementsrum.
Bilden är från en underhållning som hölls för sjömän på Stockholms Sjömanshem år 1901. Foto: Digitala Stadsmuseet, dokument ID: SSMC002161.
Allt förändrades den 21 januari 1890 då Kung Oscar II kom på ett oannonserat besök till Sjömanshemmet för att med egna ögon se hur verksamheten bedrevs. Besöket utmynnade i att kungen donerade 6000 kronor till ett nytt sjömanshem och att stiftelsen Stockholms Sjömanshem grundades. För donationen köptes det så kallade Fengerska huset på Peter Myndes backe 3. Byggnaden som ursprungligen restes på 1600-talet renoverades grundligt och fick då sitt nuvarande utseende med en ny fasad i tegel och ett torn med fartygsmast i nordöstra hörnet av taket, en välkänd syn för alla som passerar förbi Slussen.
Interiör från ett spartanskt inrett sovrum i Stockholms Sjömanshem. Bilden är antagligen tagen på 1950-talet. Foto: Karl Heinz Hernried, Sjöhistoriska museet, Identifikationsnummer: Fo107555AB, Digitalt museum.
Invigningen av det nya Sjömanshemmet förrättades av Oscar II den 5 oktober 1891 och det är till detta tillfälle som vi tror att kopparna med unionsflaggorna tillverkades. Verksamheten bedrevs sedan i lokalerna fram till 1964 då Stockholms Sjömanshem flyttade till det nybyggda Stockholms Sjöfartshotell på Katarinavägen.
På gång i oktober 2019
Vi har sedan senast fortsatt våra arbeten i Slussengaraget.
Där har det kommit fram rester av murar i natursten. Så långt vi kan se just nu så rör det sig om murar som tillkommit i tre olika etapper. Den yngsta muren är av murbruket att döma från 1800-talet och därunder finns två murar som har ett bruk som ser ut att vara medeltida. Vi kan se att dessa murar har tillkommit vid två olika tillfällen där en L-formad del med slät innersida bildat en del av ett rum som sammanfogats med en äldre mur.
Det murbruk som använts är som sagt av en typ som tycks vara medeltida, men det är inte alls möjligt att datera närmare. Ser vi till vilken nivå vi befinner oss på så ligger dessa äldre murar på cirka 2 meter över havet, det innebär att vi är i höjd med strandlinjen omkring år 1400. Det gör att det skulle kunna vara fullt möjligt att det vi hittat är fragmentariska rester efter den medeltida Yttre Söderport som omnämns i skrift år 1435. Men det ska vi kanske ta med en nypa salt än så länge. Förhoppningsvis kommer fler lämningar så småning om fram som kan hjälpa oss vidare med tolkningarna av dessa fynd. Helt klart är dock att murarna är väldigt skadade och till stor del nedrivna och borttagna. I anslutning till dem kommer främst fynd från 1700-talet, men här finns även någon enstaka medeltida keramikskärva.
Nere vid Sjöbergsplan har vi följt en mindre schaktning tvärs över trafikleden på Södermälarstrand och där har vi så som tidigare kunnat konstatera att det funnits en medeltida bebyggelse i området. Där hittade vi nu en del organiskt material i form av fragment från svarvade och laggade träkärl samt läder från vantar och skor. Bland fynden fanns också medeltida skärvor av stengodskärl och ett handtag till en dryckeskanna av glaserat lergods.
Månadens fynd - september 2019
Det fynd vi valt att lyfta fram denna månad är av lite annorlunda typ, det är ett avtryck av en sko.
Någon har trampat med sin skobeklädda fot i en tegelsten som legat på tork och ännu inte stelnat i sin form.
Att hitta tegelstenar med avtryck är inte så ovanligt, men det brukar då nästan alltid röra sig om avtryck från olika djur. Grisar och katter verkar ofta ha rört sig inne på tegelbruken och då också råkat lämna sina spår till eftervärlden. Däremot har åtminstone inte vi tidigare stött på ett avtryck av den här typen, så därför är det extra spännande att få visa upp det.
Skoavtrycket har en längd på lite drygt 20 centimeter så det är alltså ganska litet, och det är egentligen ganska svårt att säga något konkret om det vad gäller typ av sko eller skons datering.
Tyvärr har vi inga andra fynd i anslutning till vår tegelsten som kan hjälpa oss med dateringen.
Vi kan dock utan tvekan konstatera att skon som satt sitt avtryck i tegelstenen haft en rejäl klack.
Klackar på skor uppträder i Sverige först under tidigt 1600-tal. I Livrustkammaren i Stockholm finns till exempel en manssko med klack som är från tiden omkring 1610 och från Vasaskeppet som förliste år 1628 finns också mansskor med klack. Den höga typ av klack som vi ser i vårt avtryck förekommer med säkerhet bland de skofynd som gjorts på regalskeppet Kronan som förliste 1676.
I skomakarprislistor från Köpenhamn 1605 och Malmö 1615 omtalas skor med klackar eller ”affsat” som den egentliga termen lydde på 1600-talet. Första gången ordet ”klack” förekommer i betydelsen skoklack är år 1688.
Avtrycket tyder på att det rör sig om en enkellästad känga med klack. Den breda sulan ger skon ett ganska grovt intryck så man får kanske tänka sig att det var någon av brukets arbetare som satt sin fot i den blöta leran. De skor som användes i de högre stånden var betydligt mer smäckra.
Den korta längden tyder på att det rör sig om en sko som burits av någon yngre person. Kanske en lärling som ville göra avtryck?
Om vi avslutningsvis ska våga oss på en datering så får den bli ganska vid, den höga och grova klacken passar in någonstans mellan 1670 och 1800.
På gång i september 2019
Nu har vi så smått kommit igång med en undersökning i en del av ett utrymme som tidigare utgjorde det så kallade Slussengaraget.
Där kommer vi under vintern och våren att dokumentera arkeologiska lämningar från mitten av 1800-talet och bakåt i tid. Hur gamla lämningar vi ska hitta vet vi inte med säkerhet, eftersom det som vanligt är oklart vad som försvunnit under de olika perioder av ombyggnation som ägt rum här vid Slussen. Förhoppningsvis kan vi hitta bebyggelselämningar som sträcker sig tillbaka till sent 1300-tal eller tidigt 1400-tal. Det vi hoppas mest på är att hitta grunderna till en av Stockholms medeltida stadsportar, Yttre Söderport som omnämns i skriftliga källor år 1435. I så fall har vi en stor chans att fastställa när porttornet byggdes.
En lämning vi vet att vi kommer att stöta på är den sluss som Christopher Polhem konstruerade och som sedan invigdes 1755.
Vad som kommit fram i dagsläget är en stenläggning och en grund till en mur från 1800-talets mitt, dessa lämningar har hört samman med det som en gång var Karl Johans torg.
Månadens fynd - augusti 2019
Månadens fynd kommer ifrån ett område vi undersökte våren 2017. Undersökningsområdet låg norr om och i förlängningen av den gamla Polhemsslussen. Det var en plats som utnyttjades intensivt under 1700-talet och åtminstone första hälften av 1800-talet. Här låg då ett stort fiskarehus och i vattnet alldeles intill låg södra fiskarehamnen. Här fanns också en marknadsgata kantad av salubodar där det såldes grönsaker, så det var en plats med livlig kommers och ett centrum för stockholmarnas matinköp.
Det fynd vi nu valt att presentera har en koppling till dessa matinköp, det rör sig nämligen om ett bestick i form av en matgaffel. Fyndet kan dateras till 1700-talet.
Gaffeln som ätredskap har egentligen ingen lång historia i Europa. Det är först omkring år 1700 som den får någon större spridning på matborden. Innan dess är det huvudsakligen i hovmiljöer som vi möter dem, och även då endast sporadiskt.
En tidig avbildning av gafflar som sannolikt använts till att äta med återfinns på bordet i två bankettscener i det medeltida manuskriptet Hortus Deliciarum som tillkom mellan åren 1167-1185.
Gafflar använda som ätredskap återfinns under medeltiden annars endast vid enstaka tillfällen i kungliga inventarielistor. Till exempel omnämns i en inventarielista från hovet i Aragon år 1423 en treuddad gaffel för uppskärning och en tvåuddad för servering, ”med vilken man också kan äta”.
Under 1500-talet börjar gafflar dyka upp lite mer frekvent i högre ståndsmiljöer i Italien, men fortfarande hade gaffeln svårt att slå igenom som ätredskap. Av kyrkans män ansågs den rent av vara ett syndigt redskap, en djävulens klo, som inte skulle få förekomma på ett kristet bord.
Så ansåg till exempel den nederländske teologen Erasmus av Rotterdam 1530 att ”vad som serveras ska hållas med tre fingrar eller ätas med hjälp av bröd”.
Det skulle dröja till 1600-talet innan gaffeln blev mer accepterad som ätredskap, som tidigare till att börja med i förnäma kretsar. I samband med att matgafflarna blivit accepterade på middagsborden så ändrar de utseende. Från att uteslutande ha varit tvåuddade så börjar under 1670-talet treuddade gafflar att dyka upp, men även fyruddade kommer nu in i bilden.
Gaffelns förändrade utseende sammanfaller med att även skeden ändrar form från att ha varit rund eller päronformad till att bli oval och få ett plattare och bredare skaft. Även gaffeln fick ett likadant brett och platt skaft som skeden, så det är tydligt att gaffeln och skeden nu kommit att bli ett sammanhållet par i den dåtida bordskulturen.
Det nya gaffelmodet var huvudsakligen rådande i hovmiljöer och därför tillverkades de endast i ädelmetaller och andra värdefulla material.
Att gaffeln hade så svårt att slå igenom berodde sannolikt på att den till skillnad från kniven och skeden, inte var oumbärlig. Allt man kunde spetsa på en gaffel kunde man lika gärna äta med fingrarna, och det fanns mycket riktigt en omfattande flora av böcker om bordsskick med anvisningar om vilka fingrar man skulle använda för olika maträtter när måltiden intogs.
Vårt fynd är alltså från 1700-talet och då hade gaffeln som sagt blivit allmänt accepterad och ingick som en självklar del bland de bestick som användes när måltiden skulle intas. Den vi har hittat är av järn så vi får väl förmoda att den tillhört en person ur stadens medelklass, för fortfarande tillverkades bestick av ädlare metaller för de mer välbärgade.