I månadens fynd för maj tar vi återigen upp en typ av fynd som vi ofta hittar. Det rör sig om kritpipor, alltså pipor av lera som formpressades för att sedan i vissa fall efterbehandlas på olika sätt. Det här var massproducerade varor och de vi hittar här är oftast tillverkade i Holland eller i Sverige. År 1747 infördes i tidens merkantilistiska anda ett importförbud på kritpipor, så från 1700-talets mitt är de pipor vi hittar uteslutande svenska. I Sverige tillverkades då årligen miljontals pipor.

De aktuella fynden kommer från vår genomgång av muddermassor som tagits upp invid Skeppsbron och de härrör från 1700-talets första hälft, alltså från tiden före importförbudet.

Det här är en liten del av alla de kritpipor vi hittat vid Skeppsbron. De har slängts bort någon gång under 1700-talets första hälft.

Det framgår tydligt av samtida prislistor från tillverkarna att piporna var av olika kvalitet och det går att i viss mån använda dem som indikatorer på social status. Till exempel varierade de i längd. De med långa smala skaft, som kunde vara drygt halvmeterlånga, gick lätt av. För att inte ha sönder pipan skulle användaren helst sitta ner när den användes. Det antas därför att långa pipor varit avsedda för en välbeställd klass som nu också valde att markera sin sociala status genom att i lugn och ro sitta ner och visa att man kunde njuta av sin rökning och det goda livet. Detta var en statusmarkering som blev tydlig redan vid 1600-talets mitt och då också började visas upp i konsten.

Här till vänster ser vi en målning av den amerikanske konstnären James Earl (1761-1796). Målningen föreställer en piprökande aristokrat, Francis Welch. Han röker i en pipa med långt skaft som dessutom har glaserat munstycke.

 Bland kritpipsfynden vill vi nu speciellt lyfta fram skaft vars mustycken är glaserade.

Det här är pipsskaft med glaserade munstycken, något som är mycket ovanligt i vårt annars rikliga material av kritpipsfynd.

Här i vårt fyndmaterial som är mycket omfattande när det gäller kritpipor är denna typ av skaft väldigt ovanliga. Glasyren gjorde att pipskaftet blev mindre varmt och att det därför var behagligare att röka pipan eftersom läpparna inte fastnade, vilket annars kunde hända. De pipor som varit glaserade på det här viset hör till en kategori som varit dyrare i inköp.

Kanske är det typiskt att vi nu finner dem just på en plats som Skeppsbron där många av de välbeställda redarfamiljerna hade sin hemvist?