På gång i juni 2022
Med juni månad fick vi inte bara sommarvärme här vid Slussen utan även tillfälle att undersöka ett område vid Järngraven som vi väntat på ett tag. På platsen hade det bland annat funnits en handelsbod som på 1760-talet ägdes av en madame Bergklyft. Ytan var inte stor, endast några kvadratmeter, men visade sig innehålla en massa spännande fynd. Bland annat så påträffades två myntskatter som gömts i källaren till handelsboden. Den ena bestod av sju mynt som präglats mellan 1666 och 1676. Det andra myntfyndet var närmare hundra år yngre och utgjordes av 18 mynt med dateringar mellan 1739–1762 och hade troligen gömts där av madame Bergklyft som ägde boden vid denna tid. I en gränd utanför byggnaden hittades kilovis med fiskben. Förmodligen så har gammal fisk från saluhallen Fiskarehuset, som låg bara ett stenkast därifrån, dumpats i gränden. Stanken från den ruttnande fisken kan vi bara föreställa oss.
Undersökningen på Södermalmstorg fortgår enligt planerna. Nu är vi sju meter ner under den ursprungliga torgytan där delar av 1300-talets bebyggelse nu kommer fram.
Muddringsarbetena i Söderström pågår oförtrutet hela sommaren och genererar en hel del fynd. Under den senaste tiden har vi framför allt tillvaratagit keramik, glas och skor från 1300-talet och 1500-talets andra hälft som kan berätta en hel del om stockholmarnas handel, bordskultur och skomode.
Månadens fynd - juni 2022
Månadens fynd hittades i lager som vi kan datera till 1540-talet. Det rör sig närmare bestämt om fyra björnklor.
Det var antagligen så att stockholmarna vid den här tiden inte var helt obekanta med att det fanns björnar inne i staden, men det rörde sig då inte om vilda björnar utan om björnar som hölls i fångenskap. Vid 1500-talets slut så omnämnes särskilda björnvaktare vid det svenska hovet, på 1580- och 1590-talen känner vi till en som hette Bugdan Balatzen Tatter. Namnet antyder att han var av tartariskt ursprung och kanske hade han kommit hit i samband med någon djursändning. Gåvor av björnar var inte helt ovanligt när presenter utväxlades mellan Europas olika fustehov.
Under 1500-talet var det populärt att vid de kungliga slotten hålla björnar som användes i de hetsningar eller djurfäktningar som hörde till tidens mest uppskattade nöjen. Vi känner inte till något sådant från 1500-talets Stockholm, men från Kalmar har vi 1509 en antydan om ett skådespel där en björn tydligen fått kämpa med en oxe. Andra motståndare kunde vara vildsvinsgaltar, hundar och till och med lejon, om man hade tillgång till sådana. Det hela tycks ha gått till så, att man släppte lös fyra, fem hundar mot den fastkedjade björnen. Ofta rev han sönder en eller två av plågoandarna vid första angreppet, och de övriga drog sig tillbaka. Men nya hundar släpptes fram till dess att björnen förlorade stridshumöret och i sin tur byttes ut mot en ny. Sådana festliga arrangemang var traditionsenligt knutna till kröningsfestligheterna i Uppsala, till exempel vid Erik XIV:s kröning år 1561.
Björnar cirkulerade inte bara som exklusiva furstegåvor det förekom även en viss handel med dem. Vi hör talas om export av björnar från de nordiska länderna redan under medeltiden. Bland annat kom en norsk skeppare från Bergen till Hull i England med en levande björn år 1304.
Till det danska hovets samling av djur skaffades björnarna vanligen från Norge men från år 1593 finns antecknat att man för 5 daler köpt en björn av en svensk.
I Olaus Magnus historia finns en skildring om hur det gick till att transportera björnungar till sjöss: ”Ett annat lustigt skådespel erbjuder sig, när fångade björnar forslas på ett skepp, i det att de därvid klättrar upp och ned i tacklingen och utför allehanda lekar och upptåg”.
Björnar användes inte bara i samband med grymma djurhetsningar, de kunde också hållas som sällskapsdjur i stället för hund. Hur vanligt det var ska vi kanske låta vara osagt men vi har i alla fall ett exempel från Dalarna där det berättas om Knut Persson, som under åren 1564—1569 och 1575—1580 var fogde vid Borns hyttegård i Kopparbergs län, att han hade ”en stor hemtam björn som följde honom vart han gick och lopp före honom när han kom till bys”, det vill säga till gruvstaden Falun.
Olaus Magnus beskriver och avbildar också dansande björnar, som ryssar och litauer enligt honom älskar att ”städse ha i sin närhet”. Han berättar också hur de systematiskt dresserades att lyssna till musik och till och med att avkräva åskådarna kollekt i en skål, som de bar på de främre ramarna.
Att föra omkring tama björnar tycks ha varit ganska vanligt ute i Europa under 1500-talet, något som bekräftas av många skriftliga uppgifter. Till exempel hittar vi från tyskt område spelmän med två björnar i Marburg 1511, polacker med dansande björnar i Rothenburg 1597 och samer med björnar i Kassel 1598. Vi finner dem också i Danmark under Fredrik II:s tid spelade 1572 några polacker för kungen ”med två björnar och annat spel”.
Hur har då våra björnklor hamnat där i jorden? Det mest sannolika är att de kommer från en björnfäll. Vilket i sig är väldigt intressant eftersom vi lär få utgå ifrån att björnfällar inte var något som fanns i varje hushåll. I stället rör det sig om ännu ett exempel på en lyxvara liknande flera andra i form av kakel, utsökta fönsterglas och exklusiva kärl av både glas och keramik som vi tidigare hittat i 1500-talets bebyggelserester här vid Slussen. Vi vet inte vad en björnfäll kostade på 1540-talet. Från år 1749 finns en uppgift om att en björnhud kostade 48 daler kopparmynt och omräknat i dagens penningvärde motsvarar det ungefär de 5 daler som vi vet att en björn kostade år 1593, alltså cirka 2500 kronor. För att få ihop den summan fick en vanlig arbetare jobba i 3-4 månader.
Björnfällen som våra klor tillhört har mest troligt använts som slädfäll eller sängkläde. En stor fördel med att sova på eller under en björnfäll var att ohyra inte trivdes i den.
Månadens fynd - maj 2022
Månadens fynd utgörs av ett medeltida silvermynt, en så kallad brakteat som tillhör en grupp som på vetenskaplig prosa benämns Kr H Y III e. Det innebär i det här fallet att motivet utgörs av ett krönt huvud med en treflikig krona som har en välvd bas.
Utifrån hur mynt av den här typen tidigare har påträffats i olika depåfynd (alltså tillsammans med andra mynt) så kan vi sluta oss till att det präglats någon gång mellan åren 1470 och 1500. Det är alltså under en av de perioder (1470-1497) då Sten Sture den äldre var riksföreståndare i Sverige.
Det här är en spännande period i svensk historia, en tid med omfattande politisk anarki då Sverige mellan åren 1448 och 1523 byter stadsledning inte mindre än tretton gånger. Grunden till konflikterna var en ständigt pågående maktkamp som rörde ekonomiska och materiella intressen där huvudmotståndarna ganska förenklat kan sägas vara riksrådet och kungen. Ett grundläggande tema i konflikterna mellan kungen och riksrådet var att rådet ville bevara den nordiska unionen med Danmark vilket kungen motsatte sig. Unionen gagnade nämligen riksrådets maktställning på bekostnad av kungamaktens. Den politiska anarkin gjordes än mer komplicerad då maktkampen dessutom kunde kombineras om i olika nya konstellationer allt efter den rådande politiska situationen där aktörerna kunde alliera om sig med andra stormän.
Det var i denna röra vår myntherre kom in i bilden. År 1471 tog Sten Sture den äldre över Sveriges styre och antog titeln riksföreståndare, ett ämbete som nu i princip ersatte kungens. Vägen fram till maktövertagandet inleddes av ett fältslag vid Brunkeberg i Stockholm där Sten Sture med sina allierade stormän i riksrådet och borgarna i staden samt en bondehär från Dalarna bekämpade den danske kungens (Kristian I) trupper som stöddes av en grupp stormän ur det svenska riksrådet och en bondehär från Uppland. Slaget och dess aktörer ger oss en inblick i hur komplicerad maktkampen var. Under 1480-talet utmanövrerade riksföreståndaren sina tidigare allierade för att stärka sin egen maktställning. År 1497 hade motsättningarna mellan riksrådet och Sten Sture blivit så stora att riksrådet uppmanade honom att avgå och kallade kung Hans av Danmark till sin hjälp. Den konflikten slutade med att Sten Sture besegrades i ett slag vid Rotebro och att Hans valdes till Sveriges kung 1497.
I svenska museisamlingar finns det sedan tidigare omkring 150 mynt av det här slaget.
På gång i april 2022
Under en tid har det varit paus på Södermalmstorg eftersom vi väntar på att sponten ska säkras upp med en ny nivå av hammarband. Det är en nödvändig säkerhetsåtgärd som sker i takt med att vi gräver oss allt djupare ned i schaktet. Vi har dock inte behövt vara sysslolösa under tiden utan har kunnat arbeta med andra uppgifter. Till exempel har vi haft två mindre undersökningar i gång, i Järngraven och på Stadsgården. I båda fallen rör det sig om ytor direkt intill tidigare undersökningsområden, som vi nu fått tillgång till.
I Järngraven har vi nu kunnat fortsätta med undersökningen som påbörjades i somras och undersöka den kvarvarande ytan. Här har vi nu kunnat dokumentera fortsättningen av Polhemslussen och Gröna gången, samt äldre kulturlager under den senare. Om du vill veta mer om de tidigare undersökningarna av Gröna gången så kan du läsa vidare i en av våra rapporter: Klicka här
När vi undersökte Stadsgården 2018–2019 var det en mindre del av undersökningsområdet som vi inte kunde komma åt eftersom Stadsgårdsleden gick där då. Nu efter att trafiken lagts om kunde vi gräva där också. Här kunde vi bland annat följa de medeltida kajkonstruktioner vi undersökt tidigare.
Parallellt med fältarbetet har vi även hunnit med en hel del fyndhantering. Vi har tvättat fynd och även förberett för vidare analys av våra experter. Osteologerna har börjat gå igenom och analysera benmaterialet från undersökningarna.
Följ oss gärna på våra sociala media så håller du dig uppdaterad om vad som händer här!
Månadens fynd - april 2022
Månadens fynd är ett bra exempel på de förändrade bordsvanor som ägde rum i Sverige under loppet av 1600-talet och början av 1700-talet vilket bland annat kom att märkas i hur man utformade matknivarna. I och med att gaffeln gjorde sitt intåg på matbordet i de mer förmögna hemmen så försvann också vanan att stoppa in matbitarna i munnen med fingrarna eller genom att spetsa dem på en knivspets. Därigenom behövde matknivens blad inte längre vara smalt och spetsigt, istället blev det sabelformiga bladet med uppsvängd, rundad spets populärt under 1700-talets första hälft.
Vårt fynd utgörs av ett beslag till en så kallad gästabudskniv som blev mycket populära under 1700-talet. Gästabudsknivar kallades de därför att det var knivar man tog med sig när man var bortbjuden på middag, det var nämligen väldigt ovanligt att man kunde förvänta sig att värdfolket skulle kunna förse alla sina gäster med bestick. Gästabudsknivarna var fällbara och skaften vackert dekorerade med mässingsbeslag. Att vid tiden omkring år 1700 komma till en middag med en sådan kniv och en gaffel i ett etui var också ett sätt att också markera modernitet och status. Mot århundradet slut när bruket att använda gaffel var väl etablerat i borgliga kretsar tog man gärna med sig sina bestick på resor och vid värdshusbesök.
Vårt fynd är av mässing och har sin ena ände utformad som ett stiliserat djurhuvud, sannolikt rör det sig om ett drakhuvud. Det finns omkring ett nittiotal gästabudsknivar av liknande slag i de svenska museisamlingarna och ofta har beslagen där just en utformning med ett stiliserat drakhuvud.
Många av de gästabudsknivar som finns i de svenska samlingarna tros vara tillverkade här i landet, sannolikt i Hälsingland eller Dalarna. Annars fanns också en stor tillverkning i Solingen i Tyskland och i engelska Sheffield.
Bruket att ha med sin egna matkniv dog i Sverige ut under 1800-talets första hälft och därmed försvann också gästabudsknivarna.
Vill du veta mer om gafflar så har vi tidigare skrivit om dem här på Slussenportalen, se vår artikel från augusti 2019: Klicka här
Månadens fynd - mars 2022
Vid en första anblick skulle man kanske kunna tro att månadens fynd är ett mynt men det är det inte. Det är en så kallad räknepenning och den är präglad i mässing.
Räknepenningar användes när man gjorde matematiska uträkningar enligt en princip som kallades för att ”räkna på linjen”. Det innebar i princip att man lade ut räknepenningarna som markörer på ett räknebräde som var försett med horisontella linjer som nedifrån och upp betecknade ental, tiotal, hundratal och tusental.
På ett räknebräde kunde man på olika sätt utföra addition, subtraktion, multiplikation och division. De som utförde den här typen av uträkningar kallades för abacister – jämför ordet abakus som betyder räkneram.
De äldsta bevarade räknepenningarna kommer från Frankrike och kan dateras till första hälften av 1200-talet. Därifrån spred sig bruket till Nederländerna, England och Tyskland. I Frankrike kallades räknepenningarna för jeton, i Nederländerna legpenning, i England counter och i Tyskland vanligen för Rechenpfennig.
De första franska räknepenningarna användes inom hovförvaltningen men kom snart i bruk bland adeln och under 1300-talet även inom städernas förvaltningar och bland köpmännen.
Den räknepenning vi nu presenterar är från Tyskland och präglad i Nürnberg. I tyska stater och städer hade räknepenningar börjat användas i början av 1400-talet. Den äldsta kända med årtal präglades i Würzburg 1458. Vid mitten av 1500-talet koncentrerades tillverkningen av räkepenningar till Nürnberg och härifrån exporterades de i stora mängder till de flesta länder under 1500- och 1600-talen. Vårt fynd präglades i en verkstad som tillhörde mästaren Conrad Lauffer. Han kom från en känd tillverkarsläkt och var verksam mellan åren 1637-1668.
Det motiv vi kan ana på framsidan är ett porträtt av Ludvig XIII som var kung av Frankrike mellan 1610-1643. Runt porträttet löper en text: R, LVDOVIC XIII D G FR ET NAVAR REX.
På baksidan syns kung Ludvigs heraldiska vapen och en textslinga: CONRADT LAVFER RECHEPFENNM.
Eftersom den här räknepenningen inte har präglats med något årtal så kan vi inte datera den exakt men den bör ha tillverkats mellan 1637 och 1643. Alltså någon gång efter det att Conrad Lauffer börjat sin verksamhet och fram till dess att Ludvig XIII upphörde att regera.
Månadens fynd - februari 2022
Månadens fynd är en del av en dryckeskanna som tillverkats i Raeren. Det är en plats som ligger i östra Belgien på gränsen mot Tyskland nära Aachen, där Karl den Store hade sitt palats många hundra år tidigare.
Under andra hälften av 1500-talet utvecklade krukmakarna i Raeren en ny form på sina dryckeskannor. Då fick kannorna ett cylindriskt mittparti där man infogade en dekorativ fris i stället för de medaljonger eller heraldiska vapen som man gjort tidigare. De här friserna användes till att återge hela berättelser med hjälp av text och bild. Berättelserna kunde vara av världslig karaktär och avbilda kända scener ur grekisk eller romersk mytologi. Det finns även exempel på politisk propaganda där kända europeiska furstar avbildas.
Den skärva vi nu hittat har en fris som avbildar ett religiöst motiv som var mycket populärt under 1500-talet, berättelsen om Susanna i badet som hämtats från Daniels bok i Gamla testamentet.
Berättelsen är sedelärande, den återger hur Susanna en dag när hon badar i sin trädgård utsätts för en komplott av två äldre män. Dessa hotar med att anklaga henne för äktenskapsbrott om hon inte går med på att ha sex med dem, ett brott som kunde leda till dödsstraff. Susanna vägrar och räddas från sitt grymma öde av den unge profeten Daniel som avslöjar männens falska historia och på så vis återupprättar Susannas goda rykte.
Syftet med de här bildberättelserna var att roa den som drack ur en sådan kanna. Uppenbarligen fungerade det väl för den här typen av Raerenkannor blev mycket populära.
För oss arkeologer är sådana kannor också populära, för de är oftast också försedda med ett daterande årtal som hjälper oss att tidsbestämma de lager vi gräver ut. På vår skärva kan vi utläsa årtalet 1584.
På gång i januari 2022
Sedan drygt en månad är vi i gång med att undersöka en del av Södermalmstorg som gränsar mot den forna vallgraven; här går idag tunnelbanans gröna och röda linje mellan Slussen och Gamla stan. Vi är nu nere på 1700-talet och undersöker delar av Klotgränd och Brunnsbacken samt lämningarna efter de 1700-talsbyggnader som bland annat hyste kafé Klotet och restaurang Pelikan. Mer om denna undersökning finns att läsa på Arkeologikonsults Facebooksida och Instagramkonto.
Vid sidan av de omfattande undersökningarna på Södermalmstorg sker det arkeologiska insatser på flera andra områden inom Slussenprojektet. Mellan de forna slusskanalerna muddras det för fullt. I samband med detta så undersöker vi utvalda delar av massorna. Hitintills har vi tillvaratagit stora mängder fynd, framförallt från 1700-talet men även en del 1500-tals och 1600-tals fynd. Fynden domineras av keramik och glas som en gång kastats som sopor, men vi finner även en hel del kritpipor. Att det genom alla tider varit populärt att fiska vid Slussen illustreras tydligt av alla förlorade metkrokar som vi påträffar.
I samband med att kajerna längs Munkbroleden byggs om har vi även fått tillfälle att dokumentera delar av en tidigare kaj från 1800-talets mitt.
Månadens fynd - januari 2022
Månadens fynd består av ett antal kakelfragment som en gång tillhört en mycket exklusiv kakelugn. Kaklen har haft dekorativa växtmotiv som målats med kraftiga gröna, blå och gula färger. Färgerna är så kallade starkeldsfärger vilket innebär att det rör sig om färgämnen i form av metalloxider som kunde målas direkt på den obrända glasyren och som tålde att brännas samtidigt med denna.
Den här typen av kakel blev moderna vid 1700-talets mitt och förekom nästan uteslutande i mycket förmögna hem, vilket innebär att vi här har ytterligare materiella belägg för det ekonomiska välstånd som då fanns här vid Slussen.
Fyndet gjordes när vi undersökte lämningarna efter de hus som en gång stått i kvarteret Ormen 18. Fragmenten kommer troligen från en och samma kakelugn och kan mycket väl kan ha stått i segelmakaren Fredrik Stangenbergs fastighet.
Kakel av den här typen tillhörde som sagt det mer exklusiva som fanns, det vanliga under 1700-talet var annars kakelugnar med släta grönglaserade kakel. De tycks ha utgjort något av en standardugn och det är den typ av kakel som vi oftast hittar när vi undersöker lämningar från tidsperioden här i kring. Vi kan också se sådana kakelugnar omnämnas i brandförsäkringshandlingarna från 1760- och 1780-talen för de fastigheter vi undersökt.
Månadens fynd - december 2021
I den här månadens fynd lyfter vi fram ett föremål som ger oss en liten inblick i handlarnas vardagsliv bland salubodarna nere vid Slussplan vid mitten av 1800-talet. Under de långa arbetsdagarna fanns det säkert stunder då man ville koppla av en stund och mötas under vänskapliga former i någon av kollegornas bod. Då passade det kanske bra att samlas kring ett parti domino.
Fyndet vi visar upp är alltså en dominobricka som tappats bort någon gång under 1850-talet, den hittades i ett avfallslager i anslutning till en av de många salubodarna.
Vår spelbricka är gjord av ben eller horn och den verkar vara handgjord eftersom den är lite skev och inte helt rektangulär, man kan också se att punktcirklarna för talen är något asymetriskt placerade. Att den är handgjord talar för att den sannolikt tillverkats tidigt under 1800-talet eller möjligen under sent 1700-tal för annars borde den varit maskintillverkad. Brickan är 1,4 x 3,1 centimeter stor.
Det äldsta omnämnandet av dominospel finns i en kinesisk text där det beskrivs hur dominobrickor och tärningar såldes i staden Wulin (Hangzhou) redan under kejsaren Xiaozong av Songs regim åren 1162-1189. Det var dock först vid mitten av 1700-talet som spelet fick sitt genomslag i Europa och då främst i Italien, därifrån spred det sig sedan under 1800-talet vidare till först Frankrike och sedan till England och därefter vidare till andra länder runt om i världen.