Månadens fynd - maj 2020
Månadens fynd kommer från en undersökning vi gjorde vid Slussplan våren 2017. Då hittade vi en mängd ostronskal i lager från mitten av 1700-talet.
Vid den tiden var ostron en uppskattad delikatess inte minst inom hovet, men även inom adeln och de mer välbeställda skikten av borgarklassen. I 1700-talets kokböcker kan vi se att ostronen spelade en viktig roll vid finare tillställningar och att de ofta åts stekta eller kanske snarare gratinerade och i form av raguer och pastejer. I ett recept från 1736 beskriver Reinerus Broocman i sin kokbok En fullständig Swensk Hus-Hålds-Bok hur tillagningen av ostron kunde gå till:
”Sedan the äro upbrutne tager man the största skalen och lägger them uti, sedan tager litet bröd, Muskotblomma och Smör, när the äro vtkokade ther med sätter man Renskt Win på elden och låter blifwa warm, när thet kokar vp, öser man ther af på them, efter hand, men achtar at the intet blifwa torra, och så länge får man ösa på them till thes the blifwa bruna kring om skalen, och tå äro the färdiga.”
En stor anledning till att ostron betraktades som exklusiva berodde på att de inte var helt lätta att få tag på utan måste importeras från havsvattnen västerut. Under 1700-talet var till exempel det nordtyska Holstein mycket berömt för sina utsökta ostron från Nordsjön.
Ostronen importerades dels som ”friska” dvs. färska och dels som insaltade. De färska ostronen lades i vattenfyllda tunnor, de andra lades in i salt, peppar och lagerblad och förpackades i mindre kaggar.
År 1725 importerades exempelvis 11 500 färska och 63,5 kaggar med saltade ostron till Stockholm.
Men vi hade även ett svenskt ostronfiske i Stigfjorden norr om Tjörn på västkusten som tagit fart redan på 1600-talet och Uddevalla var ett viktigt centrum för denna handel. Den större delen av dessa fångster gick till det svenska hovet, här fanns krav på leveranser var fjortonde dag både vår och höst.
Från västkusten transporterades de av särskilda ostronfarare som enligt gästgivareordningen 1734 hade rätt att använda gästgivareskjuts, vilket var ett privilegium som de delade med hummerfararna och de norrländska fågelbönderna. I en sådan kontext blir tydligt vad som ingick i den rike mannens måltid och den överdådiga bild som tidens konstnärer ger oss i sina stilleben träder nu fram.
Vårt fynd den här månaden utgör alltså resterna efter en del av den burgna överklassens konsumtion i 1750-talets Stockholm.
På gång i maj 2020
Så här i slutet av maj börjar vi avsluta dokumentationen av Polhems gamla sluss. Inmätningar, fasadritningar och 3D-fotograferingar är i det närmaste avklarade och det är nu dags att påbörja borttagandet av den konstruktion som stått där sedan den 2 maj 1755. Under tiden vi arbetat med vår dokumentation har vi haft en hel del besök. Tekniska museet har varit här, likaså har massmedia uppmärksammat lämningarna. Här kan ni lyssna på vad som sades i Sveriges Radios inslag i P4 Direkt. Klicka här
En del av stenmaterialet från 1700-talets sluss kommer att återanvändas i de konstnärliga gestaltningar som kommer att pryda Nya Slussen och idag var konstnärerna på besök för att bekanta sig med platsen och det material de ska arbeta med.
I övrigt har maj varit en ganska lugn månad vad beträffar fältarbete här vid Slussen, däremot har vi parallellt fortsatt med rapportarbete från våra tidigare undersökningar.
Månadens fynd - april 2020
Den här månaden utgörs vårt fynd av förkolnad säd i form av skalkorn (med den latinska artbenämningen Hordeum vulgare var. vulgare). Fyndet gjordes i ett av de hus vi undersökte på Södermalmstorg under senvåren 2015 och det kan dateras till andra hälften av 1300-talet. Då, på 1300-talet, var skalkorn det vanligaste spannmål som odlades i Sverige.
Vad som gör det här fyndet spännande är att vi kan konstatera att många av kärnorna var groddade vilket indikerar att de var avsedda för ölframställning. I det steg vi påträffade dem hade de blötlagts för att gro vilket var det första steget i mältningsprocessen.
Olaus Magnus beskriver i sin ”Historia om de nordiska folken” hur mältningsarbetet ägde rum i mitten av 1500-talet: ”Man väljer sig ett lämpligt brädgolv, långt och brett. På detta lägges ett lager korn, 10 rugier eller 30 skäppor eller mer. Kornet stänkes med vatten under idelig omrörning, varav följden blir, att det på ett dygn mjuknar och börjar svälla. Efter en andra och tredje liknande omrörning skjuter det liksom rötter och tycks gro. Kornen klumpas härvid ihop sig och visa benägenhet att genast växa samman. Då utbredes det på brädgolvet och lämnas att torka i tre dygn.”
Det var så långt vårt korn hade hunnit i processen. Därefter skulle det ha rostats för att få ”en smak likt honung”, malas och sjudas i hett vatten, silas och smaksättas med humle innan det lagrades en tid för att bli ett gott drickbart öl som uppskattades av gästerna.
Det blir spännande när de arkeologiska fynden möter de skriftliga källorna. I vårt fall kan vi konstatera att huset vi undersökte hade haft ett trägolv av plankor, de brända kornen låg utspridda på golvet över en yta på 2,5 x 6,6 meter. Kornlagret varierade i tjocklek men var i genomsnitt cirka 5 centimeter tjockt. Räknar vi ut volymen på detta så visar det sig att man befinner sig nära de 30 skäppor som Olaus Magnus anger, även om det inte är en helt lätt beräkning att göra eftersom måttenheterna varierade en del från landsdel till landsdel.
Hur det öl som skulle bryggas på vår gård vid Södermalmstorg skulle ha smaksatts vet vi inte men det mest troliga är att man tänkt sig tillsätta humle så som det omtalas hos Olaus Magnus. Under medeltiden dominerade nämligen humleöl i ett nordösteuropeiskt område med Baltikum, Polen och stora delar av norra Tyskland och östra Sverige medan porsöl dominerade i Holland, Danmark, västra Sverige och Norge. När vi kommer fram till 1500-talet (Olaus Magnus tid) så hade humleölet blivit det vanligaste även i väst.
Vårt fynd visar oss alltså att gårdens innevånare var i färd med att brygga öl men att man aldrig hann slutföra det. Varför inte? Jo, gården brann helt enkelt ner och ett fynd vi berättat om tidigare (se tidigare artikel) kanske ger oss en ledtråd till varför den brann. Det rör sig om ett mynt som hittades i raseringsmassorna efter branden. Myntet kunde dateras till Albrekt av Mecklenburgs tid som svensk kung 1364-1386 och nya specialstudier visar att vårt mynt hörde till de yngsta som Albrekt lät prägla, så sannolikt har det präglats alldeles i slutet av hans regeringstid vid mitten av 1380-talet. Men med tanke på att de politiska förhållandena i Stockholm var lite speciella i och med att stadens makthavare fortsatte att betrakta Albrekt som kung ända fram till september 1398 så kan myntet vi fann ha fortsatt att präglas i staden ända fram till dess.
Så med andra ord kan gården på Södermalmstorg ha bränts ner i samband med de stridigheter som uppstod när drottning Margaretas trupper belägrade staden. Så om gårdens innevånare hade påbörjat sin ölbryggning i september var tanken säkert att man ville ha ett gott öl till jul. Men så blev tyvärr aldrig fallet. Den storpolitiska maktkampen kom emellan.
På gång i april 2020
Nu när vårsolen har börjat lysa och temperaturen så sakteliga är på väg uppåt så koncentraras våra arkeologiska insatser till ett mörkt och dunkelt utrymme under den stående bron mellan Södermalm och Gamla stan. Platsen vi är på var tidigare Slussengaragets lokaler från 1930-talet. Men under garagets betonggolv hittar vi betydligt äldre konstruktioner.
Redan vid Stockholms tillkomst på 1200-talet var passagen mellan Mälaren och Saltsjön vid Söderström en viktig farled. I äldsta tid halades eller varpades skeppen genom strömmen vilket var ett både tidskrävande och mödosamt arbete. Passagen underlättades väsentligt på 1640-talet när stadens första sluss – Kristinaslussen – invigdes. Slussen blev en succé men ganska snart fick man problem med maskineri och slussportar som krävde ständiga reparationer. På 1720-talet var Kristinaslussen i så dåligt skick att staden insåg att den måste ersättas. En av dem som rådfrågades av stadens magistrat (styrelse) om hur man skulle gå till väga var uppfinnaren Cristopher Polhem, även kallad ”den svenska mekanikens fader”. Polhem, som då var i sextioårsåldern, svarade att det skulle ta fem år att bygga en ny sluss men att han inte kunde ta på sig att leda arbetet på grund av sin höga ålder och sviktande hälsa. Frågan stöttes och blöttes under många år och slutade till sist ändå med att Polhem upprättade ett kontrakt med staden om att bygga den nya slussen, då hade det hunnit gå tjugo år. I kontraktet skrevs det in att om Polhem själv inte kunde fullfölja projektet så skulle hans son Gabriel Polhem ta över. För att närmare kunna övervaka arbetets gång flyttade Polhem till den Dauerska malmgården som även var Carl Michael Bellmans födelsehus och låg i närheten av Maria kyrka på Södermalm.
Polhem fick aldrig se sin sluss i färdigt skick. Strax före sin död 1751 bars den då 89-årige Polhem i bärstol ner till den nya slussens botten där han som hedersbetygelse dubbades till kommendör i Nordstjärneorden. Polhemsslussen invigdes den 2 maj 1755 och var då närmare 59 meter lång, 12,5 meter bred och 3,9 meter djup. Den var i drift i nästan hundra år, fram till 1850, då den ersattes av Nils Ericsons sluss. Men den gamla slusskanalen användes som avbördningskanal för Mälaren ända fram till 1930-talet då den slutligen fylldes igen i samband med ombyggnationen av Slussenområdet.
Undersökningarna av Polhems sluss kommer fortsätta ett bra tag framöver och vi får säkert orsak att återkomma med nya spännande resultat även nästa månad.
Månadens fynd - mars 2020
Månadens fynd utgörs av en mängd takpannor som påträffades vid våra undersökningar på Södermalmstorg våren 2015.
Takpannorna låg i omfattande rivningsmassor som kom från en bebyggelse som funnits där på platsen vid 1300-talets mitt och som sedan ödelades i en brand någon gång under slutet av 1380-talet. Det rör sig om lite olika former av takpannor, dels kupade sådana som kallas munk- och nunnetegel och dels flata sådana som kallas fjälltegel. Det här var mycket ovanliga byggnadsmaterial i Stockholm vid den tiden och vid tidigare undersökningar så har de främst påträffats i klostermiljöer och i anslutning till Stockholms slott. Så våra fynd avspeglar alltså en mycket speciell och välbärgad boendemiljö här invid Södermalmstorg, det är något vi också sett genom fynd av andra exklusiva byggnadsmaterial så som golvplattor av sandsten och kalksten liksom fönsterglas som importerats från Tyskland och Frankrike.
Vad gäller yttertaken i Stockholm var de vid den här tiden annars vanligen av torv och näver, och så var det långt fram i tiden. Olaus Magnus beskrev i ”Historia om de nordiska folken” som utgavs 1555 att trähusen i Sverige täcktes med näver och fyrkantiga torvtovor som sedan besåddes med havre eller korn, så att rötterna skulle hålla torven på plats. Att så var fallet i Stockholm även under början av 1600-talet framgår av en reseskildring som den holländska ämbetsmannen Anthonis Goeteeris skrev 1616:
”staden Stockholm tog sig vid ankomsten alldeles grön ut, där den låg mot bergen, ty husen har alla avplattade tak täckta av björknäver och grönskande grästorvor på samma sätt som bondstugorna i Ryssland. Taken används till bleke, och på en del låter man getter gå och beta/…/ över taken reser sig de mestadels helt vita skorstenarna, något som på avstånd tar sig mycket egendomligt ut”.
Bilden av Stockholm med sina gröna tak och vita skorstenar kan vi förresten se redan på Vädersolstavlan år 1535. Det var inte bara trähusen som hade torvtak utan även Stockholms rådhus var täckt med torv och näver så sent som 1567.
På gång i mars 2020
De senaste veckorna har de arkeologiska insatserna varit koncentrerade till Gamla stan och ett område som sträcker sig från Kornhamnstorg till Skeppsbron. Här har man schaktat för nedläggning av nya ledningar och brunnar, ett arbete som fortfarande pågår och till stor del utförts nattetid för att trafiken i så stor utsträckning som möjligt ska kunna flyta på utan störningar. Schaktningarna har visat hur viktigt det är att följa upp även schakt som är begränsade till ytan och att även små schakt kan ge stora resultat.
Vid schaktningarna på Kornhamnstorg har vi hittat åtminstone två olika generationer av det gamla stenlagda torget och lika många nivåer av kullerstensbelagda gator. Dessa kan med hjälp av fynd som påträffades i anslutning till dem daterats till 1600- och 1700-tal.
Det som dock väckt vårt största intresse är lämningar som vi förmodar kan vara rester av Gustav Vasas försvarsanläggningar.
På Kornhamnstorg så kom det fram rester av kraftiga stenmurar som har varit minst 1,6 meter tjocka och 2 meter höga. På torget kom det också fram en timmervägg bevarad i fyra stockvarvs höjd i linje med murens sträckning. Dessutom hittade vi ytterligare en mur på 2 meters djup i närheten av mynningen till Järntorgsgatan. Den muren var uppförd i tegel och har varit minst 2 meter tjock. Så hur får vi ihop de här konstruktionerna med Vasas försvarsanläggning?
Under Gustav Vasas tid vid makten, som sträckte sig från 1520-talet fram till hans död år 1560, byggdes de sista stora försvarsverken inne i Stockholm. Invid läget för vad som idag är Slussplan lät han resa ett försvarstorn som ersättning för ett tidigare torn som rasade samman i oktober 1523. Tornet var placerat vid mynningen för Järntorgsgatan och kallades för inre Söderport. Det är med stor sannolikhet en del av detta torn som vi nu påträffat och det är i så fall första gången som fysiska lämningar av inre Söderport kunnat dokumenteras.
Från inre Söderport och vidare västerut över Kornhamnstorg byggdes en hög försvarsmur. Muren var dock inte helt sluten utan det fanns ett parti av stadsmuren vid Kornhamnstorg som var öppen. Anledningen till det var att järnet från Bergslagen som skeppades över Mälaren till Kornhamnstorg skulle kunna lastas av och föras upp till Järntorget och vägas innan det fraktades vidare för export ut i världen. En öppning i stadsmuren var naturligtvis en försvagning av försvarslinjen. För att motverka det lät Gustav Vasa under åren 1520-1523 resa ett timrat försvarstorn i anslutning till passagen genom muren. Den här typen av torn var närmast triangulära till formen och kallades för kivenäbbar.
Så med mycket stor sannolikhet är det så att den mur vi dokumenterat på ett par ställen vid Kornhamnstorg är rester av Gustav Vasas stadsmur och nya stadsport och att timmerkonstruktionen är en rest av den ovan beskrivna kivenäbben. Nu inväntar vi en analys av årsringarna på stockarna kommer avslöja om de fällts i anslutning till åren när kivenäbben byggdes, detta skulle i så fall styrka vår tolkning.
Månadens fynd - februari 2020
Månadens fynd har vi som så många gånger förut hämtat från det rika fyndmaterial som tillvaratogs vid våra arkeologiska undersökningar på Södermalmstorg. Fynden består av fyra malstenar från handkvarnar som har använts av de boende i området under 1300-talet.
Under förhistorisk tid bestod de tidigaste kvarnarna av en flat lätt skålad sten och rundad mindre sten som man krossade kornet med. Kvarnstenarna från Södermalmstorg är från så kallade vridkvarnar, en typ av roterande handkvarn som uppfanns i medelhavsområdet omkring Kristi födelse. Till Norden kom handkvarnen först under järnåldern cirka 200 e. Kr. I Snorre Sturlassons Edda från början av 1200-talet finns ett stycke som omnämner användandet av handkvarnar. I kvädet om Helge Hundingsbane så klär han sig som trälinna för att slippa undan sina fiender och går iväg för att mala:
”För hans händer
hövdes bättre
svärdets fäste
än kvarnens vev”
En handkvarn bestod av en rund överliggare och en underliggare i motsvarande storlek. Det som skulle malas stoppades in ett runt hål i överliggarens centrum, det så kallade ögat, och vreds runt med ett trähandtag som placerades i ett hål i stenens kant.
Handkvarnar kan delas in i två huvudgrupper. Den ena bestod av två rundade kvarnstenar som var ungefär lika stora. Dessa var ofta ganska grova och skrovliga med otuktade kanter. Sådana kvarnar var de största handkvarnarna och brukade ha en diameter på 40-70 centimeter. Den andra huvudgruppen hade en mindre överliggare, oftast med en diameter av 15-30 centimeter, som placerades i en underliggare som var format som ett kar. De senare malstenarna var tillverkade av yrkesmän och betydligt mer välgjorda än den första typen som oftast var hemtillverkade.
Stenmaterialet i kvarnstenarna varierade vilket vi även kan se på fynden från Södermalmstorg. Den större enklare handkvarnen var gjord av skiffer. De mindre handkvarnarna var alla av olika stenmaterial. Två av dem var tillverkade av sandsten, den ena grå, den andra röd. Den tredje kvarnstenen bestod av konglomerat, det vill säga en bergart som utgörs av hopcementerade mindre och större stenar. Redan under järnåldern fanns det stenbrott som var specialiserade på att bryta sten till kvarnar. Ett känt sådant område var Malung i Dalarna, ett annat låg i Roslags-Gävletrakten varifrån våra malstenar i sandsten kan vara hämtade.
När vi idag talar om kvarnar tänker vi ofta på malning av säd till mjöl, vilket var ett användningsområde för handkvarnarna. Men förutom säd så maldes exempelvis även gryn, malt, salt och enbär med handkvarnar.
Även sedan vattendrivna kvarnar och väderkvarnar började användas fanns många handkvarnar kvar för hemmabruk. I vissa landsbygdsområden brukades de fortfarande ett stycke in på nittonhundratalet.
På gång i februari 2020
I dagarna är det många som har väntat på att den så kallade guldbron ska anlända till Slussen från Kina. För att få utrymme att montera den 140 meter långa och 45 meter breda bron på plats stängs Stadsgårdsleden närmast Slussen av för trafik under ett par veckor. I samband med trafikavstängningen passar projekt Slussen på att göra vissa nödvändiga ledningsdragningar som skär över de avstängda vägbanorna. Då tidsfönstret är begränsat och några av ledningsomläggningarna är omfattande innebär det förlängda arbetstider som kan sträcka sig från tidig morgon till midnatt för att arbetena ska bli klara innan trafiken släpps på igen. Schaktningarna övervakas av arkeologer på plats och det vi kan förvänta oss att finna är delar av äldre kajanläggningar och rester av de magasinsbyggnader som tidigare funnits på platsen.
Månadens fynd - januari 2020
Månadens fynd gjordes vid våra undersökningar i Stadsgården här vid Slussen och det rör sig om en förgylld mässingsknapp från 1680-talet.
Knappen är enligt tidens standard tillverkad av två sfäriska halvor som lötts ihop och undertill försetts med en rund ögla. Vi vet inte var den är tillverkad men det är mycket troligt att den kommer ifrån någon så kallad gördelmakare eller gelbgjutare här i Stockholm. Det var vid mitten av 1600-talet som tillverkningen av metallknappar tog sin början i Sverige, dessförinnan importerades de. Tillverkningen skedde helt för hand.
Vid den här tiden, i slutet av 1600-talet, tillhörde knappar huvudsakligen männens klädesplagg och det var främst tämligen välbeställda personer som hade plagg med knappar.
När vi kommer in på 1700-talet så sprids användningen av knappar även bland allmogen, men det är fortfarande huvudsakligen i den manliga klädedräkten i form av rockar, västar och byxor som de påträffas. Från 1700-talets mitt så började man tillverka knapparna maskinellt vilket gjorde att priset på dem sjönk och därmed ökade också efterfrågan.
Det skulle dröja en bra bit in på 1800-talet innan även den kvinnliga klädedräkten försågs med knappar, innan dess fick plaggen snöras ihop eller så användes hyskor och hakar.
Frågan om att ha knappar i sin dräkt är mer komplicerad än man kanske först kan ana. För oss som lever på 2000-talet kan det tyckas som om det inte är så stor sak att förändra sin klädstil och att uttrycka sitt jag genom att välja ett nytt sätt att klä sig. Men på 1600- och 1700-talet var detta något man inte gjorde hur som helst. Sättet att klä sig var strikt omgärdat av en rad olika sociala regler som man inte kunde bryta mot som man ville. Vilka plagg, material och färger man fick bära reglerades genom oskrivna sociala koder, men också genom tryckta förordningar.
Hur sådana här sociala koder fungerade kan vi få en inblick genom olika skriftliga källor. Vissa koder var mycket subtila och lokalt förankrade. Exempelvis kunde en bonde i värmländska Dalby visa att han ägde ett helt hemman genom att låta sy in en röd bandremsa i axelsömmen på sin tröja.
Den sociala gemenskapen utgjorde en viktig del av den personliga identiteten, och ingen vågade frivilligt ställa sig utanför genom att bryta mot klädesreglerna. I ett bevarat sockenstämmoprotokoll från Svennevad i Närke kan vi se att upprördheten bland bönderna var mycket stor när en dräng 1697 kom i en tröja med knappar, istället för de traditionella hakarna och hyskorna.
Även en liten knapp kan alltså leda oss in en intressant historia om hur människor en gång tänkt och verkat.
På gång i januari 2020
Den här månaden har vi gjort en del mindre schaktningsövervakningar kring Kornhamnstorg och på Skeppsbron. Men det kanske mest spännande för oss är att den första volymen i vår rapportserie som redovisar de arkeologiska resultaten här ifrån Slussen nu äntligen har kommit från tryckeriet.
Rapporten är på 460 sidor och handlar om de undersökningar vi gjorde på Södermalmstorg åren 2013-2015. Det var undersökningar som på flera vis förändrade synen på Stockholms historia.
Där upptäckte vi en stadsdel från 1300-talet som kan betecknas som Stockholms äldsta förort med en bebyggelse som tidigare var mer eller mindre okänd. Faktum är att det faktiskt finns ett bevarat brev från år 1288 som omtalar en stadsdel på Södermalm som då skulle vara nyuppförd, men tolkningen av dokumentet blev omtvistat och dokumentet föll i glömska. Tack vare underökningarna kunde vi alltså visa att det faktiskt fanns en medeltida stadsdel som sedan på grund av olika politiska händelser och strategiska beslut försvann.
Under tidigt 1300-tal så bosatte sig främst hantverkare här kring Södermalmstorg, huvudsakligen har de ägnat sig åt metallhantverk. Vid mitten av 1300-talet så ändrades befolkningssammansättningen och istället kunde vi se att utländska köpmän bosatt sig i området. Sannolikt rörde det sig om tyska köpmän knutna till Hansan. Fyndmaterialet skvallrar om att dessa köpmän var tämligen förmögna, bostäderna var utrustade med kalkstensgolv och i fönstren satt färgat och bemålat fönsterglas. Bland dryckesglasen fanns emaljerade glasbägare från Venedig och i keramikmaterialet dyker det upp skärvor från persiskt område.
1500-talets bebyggelse på Södermalm har tidigare beskrivits som tämligen enkel och att dess innevånare tillhörde stadens lägre sociala skikt. Våra undersökningar visar emellertid på en helt annorlunda bild. Vi hittade handelsgårdar med stora varumagasin och med bostäder som värmdes upp med kakelugnar, fönsterglaset var importerat från norra Frankrike och golven var täckta med glaserade golvplattor. Den materiella kulturen vittnar även i övrigt om att man här levt ett gott liv.
Dessa intressanta resultat lyfts fram i den färdiga rapporten. Bebyggelsen beskrivs ingående från fas till fas med början i äldsta tid och fram till mitten av 1600-talet. Faktum är att de äldsta lämningarna efter aktiviteter på platsen kan dateras till det tidiga 1000-talet, så det är där vår berättelse tar sin början. Varje tidsperiod som behandlas inleds med en översiktlig historisk beskrivning för att vi vill hjälpa läsaren att sätta in lämningarna i ett lite större historiskt sammanhang. Bebyggelselämningarna återges i detaljerade planer och ofta också med foton. Eftersom undersökningarna genererade ett stort och intressant fyndmaterial som är mycket väl daterat så har vi velat återge detta med många fyndbilder.
Nu hoppas vi att rapporten kommer till väl användning och blir till stor nytta och glädje för andra kollegor men givetvis också för en historiskt intresserad allmänhet.
Rapporten finns digitalt för nedladdning här på Slussenportalen och den kommer också att finnas till försäljning i tryckt skick på Medeltidsmuseet.
Klicka här för att läsa rapporten (lågupplöst version).
För en högupplöst version samt bilagor klicka här.