Månadens fynd är av ett ganska ovanligt slag i arkeologiska sammanhang, fast å andra sidan så hittar vi ju en del ganska ovanliga saker här vid Slussen.

Det rör sig om ett så kallat strykjärnslod av järn. Lodet är knappt 10 cm långt, 6 cm brett i basen och en dryg centimeter tjockt. Det väger 3,5 hekto. En ganska så solid och kompakt järnklump alltså.

Strykjärnslod från 1700-talets andra hälft funnet vid Slussen.

Vårt fynd kommer i ett lager som vi med hjälp av mynt och kritpipor kan datera till 1700-talets andra hälft.

Ett sånt här lod användes på så sätt att det värmdes upp i en eldstad och sedan stoppades in i strykjärnets bakre del vars öppning var försedd med en stängbar lucka. Själva strykjärnet sattes alltså aldrig över elden, utan det utgjorde i princip bara ett handtagsförsett hölster som värmdes upp av lodet. Materialet i strykjärnet är nästan alltid av en legering bestående av koppar och tenn.

Strykjärnslodet stoppades in i en lucka baktill på strykjärnet.

I svenska museisamlingar finns det strykjärn från 1600-talet och framåt och de har genomgått en del förändringar över tid. 1600-talets strykjärn har en mer avrundad nos, omkring 1700 blir nosen spetsig och behåller sedan den formen. Från omkring 1800 ändras utförandet av luckan baktill på strykjärnet. Då överger man luckan som var utformad som en svängbar gångjärnsdörr och istället görs luckan höj- och sänkbar.

Här till vänster ser vi ett strykjärn från 1600-talet, i mitten ett från 1700-talet och längst till höger ett från 1800-talet.

Strykjärn användes främst till att stryka linnekläder med och sannolikt är det så att de kommer i bruk först under 1600-talet då också bruket av linne ökar.

Förra månaden berättade vi att vi höll på med en undersökning inom en mindre yta som låg i anslutning till Gustav Vasas försvarsverk som uppfördes i mitten av 1550-talet. Under april har vi fortsatt och nu också avslutat det arbetet.

Undersökningen i utkanten av den försvarsvall som Gustav Vasa lät uppföra har nu slutförts.

Många av de fynd som hittades kan vi hänföra till matlagning, här fanns nämligen en hel del matavfall i form av djurben och även en stor mängd skärvor av trasiga lergrytor. Så uppenbarligen har vi haft någon form av kök i närheten där man lagat mat åt de militärer som skulle sköta stadens försvar.

Bland alla keramikskärvor som vi hittade fanns också dessa som kommer från en stor förvaringskruka, en så kallad jydepotte som tillverkats på Jylland i Danmark.

Det här fyndet är en liten spelpjäs som antagligen är en bonde från ett schackspel. Besättningen som varit verksam på försvarsverket har uppenbarligen inte alltid varit så uppmärksam på annalkande fiender.

I anslutning till försvarsvallens östra ände kom det fram en kraftig stenrad som möjligen utgjort någon form av fundament för att hålla grusmassorna i vallen på plats.

Här ser vi stenraden som kom fram i utkanten av försvarsvallen.

Vi hittade även lämningar som var äldre än vallen. Under den fanns nämligen rester av stenläggningar i två olika nivåer och allra underst hittade vi rester av en träkonstruktion från tidigt 1500-tal. Stenläggningarna kan ha fungerat som någon form av förstärkning av strandkanten och har då också gjort det lättare att ta sig fram längs med stranden när man skulle lasta och lossa mindre båtar. Trästockarna är det enda som blivit kvar efter någon mindre bod som stått här i vattenbrynet.

Det här är en av stenläggningarna som låg i anslutning till den gamla strandkanten.

De här träresterna är antagligen allt som blivit kvar av en bod som en gång stått nere vid vattnet.

Månadens fynd har vi hämtat från Södermalmstorg. Det är en sporre av en typ som kallas piksporre. Den här hittade vi i lager som kan dateras till en period mellan cirka 1275 och 1325, mest sannolikt befinner vi oss i ett mycket tidigt 1300-tal.

Sporren är av järn och cirka 12 cm lång, skänkeln är böjd så att den kunde sitta under ankeln på den ryttare som burit sporren. I slutet av skänkeln ser vi att spännet, som användes för att låsa fast sporren med hjälp av en läderrem runt foten, sitter kvar.

Det här är en så kallad piksporre, den är funnen i kulturlager på Södermalmstorg och kan dateras till tiden strax efter år 1300.

Böjda skänklar var något man började använda på 1100-talet, den sporre som vi hittat har mycket kraftigt böjda skänklar vilket är typiskt för tiden från och med 1200-talets mitt. Själva piken är pyramidformad och utformningen av piken var också något som förändrades över tid, allt för att minska skadorna som annars kunde uppstå på hästen när ryttaren sporrade den. Piksporrar kom med start i 1200-talet att successivt ersättas av sporrar som hade en klyka med en roterande trissa istället för en pik. Vid mitten av 1300-talet dominerade trissporrarna helt.

Fynd av medeltida piksporrar är inte helt ovanliga, i Sverige finns säkert ett 50-tal sådana fynd gjorda. Ofta är de påträffade i anslutning till borgar, men de har också hittats på medeltida gårdar ute på landsbygden. Kopplingen mellan en förekomst av sporrar och krigare som ingår i en beriden här ligger nära till hands. Under 1200-talet infördes en rusttjänst som till exempel är känd i Alsnö stadga från omkring år 1280 där det omtalas att den som fullgjorde rusttjänst med en stridshäst åt kungen skulle befrias från skatt. Detta var något som gynnade stormännen och stärkte kungen som fick ett rytteri i sin tjänst. Han kunde nu också själv avgöra vilka han ville låta ingå i detta frälse och var fri att välja de som var lojala till honom utan släktskapsband.

Att vårt fynd den här månaden är från decennierna kring år 1300 är extra intressant, från den här tiden hittade vi inte bara sporrar utan också doppskor till svärdsskidor och pilspetsar. Det rör sig alltså om fynd som kan förknippas med vapen, våld och ond bråd död. Och mycket riktigt, det var en orolig tid som präglades av en våldsam och hänsynslös maktkamp mellan bröder inom kungaätten.

De kungliga brödrastriderna inleddes med att Magnus Birgersson (Ladulås) som var kung under åren 1275-90, hade tagit makten genom ett uppror där han besegrat sin bror kung Valdemar i ett militärt slag vid Hova i Västergötland.

När Magnus dog efterträddes han av sin son Birger som regerade under perioden 1290-1318. Det blev en tid som fortsatte med politiska intriger och mynnade ut i ett inbördeskrig mellan kungen och hans bröder, hertigarna Erik och Valdemar som pågick mellan åren 1306-1318.

Det blev ett inbördeskrig vars maktpolitiska förvecklingar inte gick stockholmarna förbi. År 1307 intog hertigarna och deras anhängare Stockholm och slottet efter en belägring och tio år senare, 1317, utsattes Stockholm för ytterligare en belägring då kung Birger försökte återta staden.

Med tanke på att vårt fynd den här månaden har gjorts på en plats som ligger oskyddat och i ett mycket utsatt läge inte långt utanför stadsporten, kan vi inte utesluta att det hamnat där i samband med någon av inbördeskrigets olika belägringar. På så vis kan ett enskilt fynd spegla en dramatisk tid i vår historia.

De senaste veckorna har det inte varit så mycket schaktningar som tidigare vid Slussen.  Det innebär att det arkeologiska fältarbetet har gått lite på sparlåga, vilket vi är rätt tacksamma för med tanke på den vinterkyla vi har haft. Men den arkeologiska verksamheten avstannar aldrig helt och hållet. Sedan ett par veckor tillbaka undersöker vi en mindre yta om knappt 100 kvadratmeter på södra Slussplan där ett maskinrum senare kommer byggas.

Här pågår en mindre undersökning ovanpå vad som en gång varit Gustav Vasas försvarsverk.

Här finner vi raserade lämningar efter den verksamhet som pågick här under 1500-talets andra hälft.

Undersökningsområdet ligger inom en yta som vid mitten av 1500-talet utgjorde en del av Gustav Vasas försvarsverk. Än så länge har vi inte påträffat något av försvarsanläggningen men väl en hel del sopor som slängts uppe på den. Soporna utgörs av en hel del matrester i form av ben men även av keramik och glas som gått sönder. Keramiken består huvudsakligen av trebensgrytor av rödbrännande lera, en typ av keramik vi brukar kalla för rödgods.  Keramiken och glaset som vi hittat kan vi datera till andra hälften av 1500-talet.

Bland annat hittar vi skärvor efter en stor mängd grytor och krukor av lergods.

Vad som finns längre ner återstår att se, men vi har vissa förhoppningar om att hitta rester av de medeltida aktiviteter som bör ha funnits på platsen innan Gustav Vasa byggde sitt försvarsverk.

Månadens fynd är ett stort kopparmynt, det rör sig om ett så kallat plåtmynt. Myntet är cirka 12x13 cm stort och det väger 735 gram. Det är försett med fyra hörnstämplar och en mittstämpel. I hörnstämplarna kan vi se Fredrik I:s krönta monogram FRS (en förkortning för Fredericus Rex Sveciae, som betyder Fredrik Sveriges konung) och årtalet 1723. I mittstämpeln valören 1 DALER SILFMYNT och två korslagda dalpilar. Pilarna visar oss att det präglades i Avesta. Men varför heter det silvermynt när det är av koppar? Jo därför att Sverige vid den här tiden hade så kallad silvermyntfot, vilket innebär att silver var den metall i vilket landets huvudmynt skulle präglas i. Silvermyntfot hade gällt i Sverige sedan medeltiden.

Här ser vi månadens fynd, ett stort plåtmynt i form av 1 daler silvermynt från år 1723.

Kopparmynt hade vi haft sedan 1624, då de första tillverkades i Säter i form av så kallade klippingar. Det var fyrsidiga mynt som präglades på långa bandformiga kopparplåtar som sedan klipptes upp. En starkt bidragande orsak till att man började tillverka mynt av koppar var att det rådde brist på silver i Sverige efter det att man betalat ut ett enormt stort lösen för Älvsborgs fästning till Danmark under åren 1616-19. Detta lösen uppgick till en miljon riksdaler som skulle betalas i myntat silver. Ett annat ekonomiskt, och mer taktiskt skäl, till att börja göra mynt av koppar, var att man som Europas största exportör av koppar då kunde skapa en brist på denna metall och därigenom också höja priset på den.

Här kan vi se hur en klipping såg ut. Den här är av valören 1/2 öre och präglades i Säter 1625. Vi hittade den i en metallverkstad på Stadsgården.

Plåtmynt av koppar präglades som betalningsmedel i Sverige från år 1644 fram till 1776. Tanken med dem var att få ner de höga präglingskostnaderna, men de skulle också kunna tjäna som exportvara.

År 1723 fanns plåtmynten i ytterligare tre valörer; 4 daler silvermynt (det var 23x24 cm stort, och vägde 3 kg), 2 daler silvermynt (15x16 cm, 1,5 kg) och slutligen ½ daler silvermynt (7x8 cm, ca 0,4 kg).

Hur mycket var ett sånt här mynt värt, eller rättare sagt hur mycket kunde man handla för det? Omsätter vi det i matvaror så kunde vi år 1725 fått 10 liter öl eller tre kilo gäddor för vårt mynt. Skulle vi istället vilja baka bröd så hade vi kunnat köpa 30 liter spannmål i form av råg. Hade vi däremot önskat oss en ko hade vi behövt punga ut med 10 mynt av den här typen.

Räknar vi om myntets värde till dagens penningvärde motsvarar det cirka 165 kronor.

När det här myntet präglades hade Fredrik varit kung i tre år. Det stora nordiska kriget hade just avslutats och fred hade slutits med Hannover-Preussen, Danmark-Norge och Ryssland. Landets ekonomiska och befolkningsmässiga resurser var vid det laget i det närmaste uttömda efter årtionden av krig och Sverige hade nu förlorat sin ställning som stormakt i Östersjöområdet.

Den svenska riksdagen såg nu till att minska kungamakten för att förhindra att Sverige skulle kastas ut i nya krig och statliga äventyr. Det bestämdes därför att makten hädanefter skulle ligga hos riksdagen. Vi befinner oss i inledningen av vad som historiskt kallas frihetstiden.

Månadens fynd nu i januari utgörs av det vanligaste fynden vid arkeologiska stadsundersökningar i städer. Nämligen skärvor av keramik. Föremål av keramik användes för tillagning, uppläggning, förvaring och för att äta mat på. Därför var det ingen stor överraskning för oss när det började dyka upp keramikskärvor i samband med att det grävdes ett schakt för att sätta ner en vattenpump på Stadsgården.

Här är en del av en krukmakares produktion. På bilden ses några av de kasserade felbrända trebensgrytorna som vi hittade på Stadsgården.

Det var bara det att det plötsligt kom väldigt mycket keramik inom en begränsad yta. När vi kunde studera keramiken lite närmare så kunde vi inte bara se att skärvorna till övervägande del kom från så kallade trebensgrytor av rödgods, en typ av kärl som användes att koka mat i, vi kunde även se att flera skärvor hade skador som uppkommit i samband med tillverkning. Utifrån detta kunde vi dra slutsatsen att keramiken måste komma från en krukmakares verkstad och att det var delar från misslyckade bränningar vi funnit som slängts ut vid strandkanten.

Här är ett par exempel på bränningar som gått fel. I brottytan på de båda fötterna till trebensgrytor ser man tydligt hur glasyren runnit ut i sprickor som uppstått när kärlen bränts.

Under Stockholms äldre historia var förmodligen all keramik i staden importerad, i huvudsak från Tyskland, och det är först 1479 som krukmakare omnämns i de skriftliga källorna. Under 1500-talet så sker en markant ökning av uppgifter om krukmakare. Inte sällan har krukmakarna tyska namn och det är troligt att det var inflyttade tyska krukmakare som var med och grundade de keramikverkstäder som blommade upp i Stockholm under denna tid. Flertalet krukmakare verkar ha etablerat sig längs vattnet på Norrmalms västra sida men det finns även uppgifter om krukmakare på Södermalm.  Den första krukmakaren som finns omnämnd på Södermalm hade även kopplingar till Stadsgården. Den 15 november 1557 så tvingas en krukmakare vid namn Fauctor överlämna sin tomt vid Stadsgården till staden och får i ersättning en tomt vid Fatburssjön som var en sjö som låg där Södra stationsområdet ligger idag. Under 1500-talet var det många hantverkare som var etablerade runt Fatbursjön och från 1569 så finns det även uppgifter om en gård med namnet Krukmakaregården som uppges ligga vid Repslagargatan invid sjön. När man på 1930-talet grävde i korsningen Repslagargatan – Högbergsgatan så hittade man en större mängd kakel av äldre typ, så kallade pottkakel, intill resterna av vad man antog var en brännugn i ett krukmakeri från mitten av 1500-talet.

Även i vårt avfallsmaterial från krukmakeriet vid Stadsgården kan vi se att man vid sidan av keramik tillverkat kakel.

Här ligger tre stycken skärvor av mallar för tillverkning av kakelugnskakel med blommotiv ovanpå ett halvfabrikat av ett kakel som aldrig blev färdigställt.

Tyvärr kan vi i dagsläget inte knyta keramiken till någon känd krukmakare. Keramikens utformning talar för att den kommer från en verkstad som var i drift cirka 1600-1620, det vill säga mellan 40-60 år efter att Fauctor tvingades lämna sin tomt vid Stadsgården. Förhoppningsvis kommer vi hitta mer keramikavfall från verkstaden längre fram och då berätta mer om krukmakaren vid Stadsgården och hans produktion.

En metallverkstad från tidigt 1600-tal

Under lämningarna efter ryssbodarna hittade vi delar av en metallarbetares verkstad. Här grävs golvlagret fram.

Efter att vi undersökt och dokumenterat lämningarna från de ryska handelsmännens bodar som vi berättade om i vår förra artikel fortsatte vi att gräva oss ner i jordlagren. Där påträffade vi en metallverkstad. Vi kunde se att den hade byggts om en gång inom ett kort tidsintervall. I den äldsta fasen har den sannolikt utgjorts av en timrad byggnad för att i nästa fas endast ha ett stolpburet tak utan väggar.  

Här ser vi golvet i verkstadens yngsta fas och längst fram i bild ett av de två stolphålen som burit upp taket. Stenmuren i bakgrunden är yngre och har inget med verkstaden att göra.

Intill byggnaden fanns det tjocka kollager som innehöll stora mängder hasselnötsskal, skalen användes för att få en bra och varaktig glöd. På grund av brandfaran utgjordes golven av sand och i dessa hittades små bronsklipp och blybitar vilket visar att man gjort legeringar och gjutit föremål på plats. Det fanns även en del slaggskållor och en typ av slagg som kallas för sprutslagg som uppstår när man smider järnföremål. Detta tyder på att det både gjutits och smitts föremål i verkstaden.

I verkstaden hittades små klippta bly och kopparbitar. En del av blyklippen ser vi till vänster i bild och de små kopparklippen ligger till höger. De är ett resultat av att man klippt små bitar som skulle smältas samman till en legering när olika föremål gjöts. Lägg märke till klippmärkena på den stora blybiten uppe till vänster.

Här är några slaggbitar som visar att man även ägnade sig åt järnsmide i verkstaden.

Än så länge har vi inte gjort några fynd som kan tala om vad som tillverkats i verkstaden men hela platsen är inte undersökt än så förhoppningsvis kommer vi fram till det längre fram.

Fyndet av verkstaden är ett viktigt led i gestaltningen av hur den här delen av Stadsgården utnyttjades innan de ryska handelsmännen tog området i besittning.  Från skriftliga källor vet vi att ryssarna fick tomten av staden 1638. Det kom emellertid att dröja fram till 1641 innan handelsområdet stod klart för inflyttning. Åren däremellan röjdes området av på äldre bebyggelse och förbereddes för de nya handelsbodarna. En av de verksamheter som fick stryka på foten för handelsplatsen var vår metallverkstad. Utifrån de myntfynd vi har gjort så kan vi se att verkstaden funnits en mycket kort period, sannolikt inte mer än fyra år, från 1634 till rivningen 1638 då ryssarna övertog platsen.

Vid Slussen fortsätter de arkeologiska undersökningarna oförtrutet trots att vinterkylan blivit allt påtagligare den senaste tiden.  I vår senaste artikel från Stadsgården kunde vi berätta att vi funnit en del av en rysk handelsmans byggnad från senare hälften av 1700-talet. Då hade vi också påträffat en kraftig lastkaj samt vad vi då tolkade som ett intilliggande kokhus från 1500-talet.

Tranbodar från 1500-talet!

Lastkajen och kokhuset låg i den södra delen av Stadsgårdsområdet, alldeles vid foten av Katarinaberget och dåtidens strandlinje. När vi tog bort lastkajen visade det sig att det fanns ett lika kraftigt spisfundament under kajen som i det kokhus som vi fått fram. Den nyfunna spisen visade sig vara anlagd på ett lager som tillkommit samtidigt som huset vi hittade tidigare. Det innebär alltså att de är samtida.

När vi tog bort överbyggnaden till lastkajen från sent 1500-tal så visade det sig att det fanns ett spisröse under det.

Detta fynd gjorde att vi fick tänka om vad gäller byggnadernas funktion. Det fanns naturligtvis ingen anledning till att placera två identiskt stora kokhus intill varandra.

Vi förstod då att det vi funnit faktiskt var två tranbodar, vilket i sig är sensationellt då det är första gången sådana påträffats i Stockholm. Trankokningen på Södermalm är den äldsta verksamheten i Stockholm som finns nämnda i skrift.

Här ser vi nu lämningarna efter de två tranbodarna. Spisröset till vänster var det som låg under den kaj vi tidigare berättat om. Mellan de stockar som syns mitt i bilden har gränsen mellan de två tranbodstomterna gått. Enligt skriftliga uppgifter var varje tomt var cirka 8 meter bred. På den högra tomten hade vi även lämningar efter bodens del som legat på en brygga ut i vattnet, i den delen har boden haft ett trägolv. Boden på den vänstra tomten var sämre bevarad på grund av brand, här fanns främst lämningarna efter spisen kvar och de pålar som en gång burit upp bryggan som boden stod på.

Tranbodarna, eller sälbodarna som de också kallas under medeltiden (sælbodher), omnämns första gången i ett dokument daterat den 17 juli 1305. Av dokumentet framgår att tranbodarna var en del av stadens ägor och utgjorde en del av denna. Att tranbodarna placerades utanför stadsbebyggelsen berodde på att trankokningen genererade en fruktansvärd stank som man av förklarliga skäl inte ville ha i staden. Tranet bestod av späcket från sälar som saltades och lades i trätunnor för vidare transport till trankokerierna. I tranbodarna skars späcket upp i tärningar och kokades tills tranoljan steg upp till ytan där det skummades av och hälldes över i tranfat. Den tranolja som blev resultatet av kokningen användes sedan som lysolja och till att smörja in läder.  Tranbodstomterna var långsmala, närmare 24 meter långa och 8 meter breda, och sträckte sig från land en bit ut i Saltsjön. Tomternas utformning var säkert anpassade till bodarnas utformning där de stora tunga ugnsfundamenten var anlagda på land medan resten av byggnaden stod på pålar ut i sjön vilket var praktiskt då tillgång till vatten var en förutsättning för kokningen av tranet. Vi vet att tranbodarna vid Stadsgården fanns kvar fram till 1600-talets första hälft och verksamheten pågick med andra ord under drygt 300 år.

Det här är ett utsnitt ur Vädersoltavlan från 1535 och där kan vi i bildens över högra del se tre stycken tranbodar så som konstnären då valt att avbilda dem.Det är lite fascinerande att tänka sig att konstnären då även kunnat avbilda de bodar vi nu hittat om han bara stått på en annan plats.

De tranbodar vi nu funnit är alltså från 1500-talet och verkar ha byggts upp under tidigt 1500-tal, men innan vi kan vara helt säkra på när de byggdes så får vi avvakta årsringsdateringarna på byggnadsvirke och pålar som byggnaderna vilat på. Den nyfunna boden förstördes i samband med en brand och byggdes därefter över med en kaj. Den andra boden förstördes bara delvis och byggdes därför om och fortsatte att användas även under senare delen av 1500-talet och i den hittade vi ett silvermynt daterat till år 1575.

Det här silvermyntet med valören 4 öre är präglat 1575, under den tid Johan III var regent. Det hittades i den yngre fasen av vår ena tranbod som då reparerats efter en brand.

Ryssbodar från 1700-talets första hälft

Här är byggnaden med två källarrum som kommit fram nere vid Stadsgården. Det främre rummet hade ett kullerstensgolv och det bortre ett trägolv. Vi kunde konstatera att de bortre byggts om, under trägolvet så fanns även här ett kullerstensgolv. I samband med ombyggnaden har äver tegelväggen murats upp.

Lämningarna efter den ryske handelsmannens byggnad från 1700-talets andra hälft är nu dokumenterad och borttagen. När vi tog bort husgrunden så upptäckte vi att den var byggd ovanpå resterna av en äldre byggnad under denna. Nu har vi fått fram så mycket av dessa lämningar att vi kan säga att det rör sig om minst två källarrum uppförda i sten och tegel.

Här tas stengolvet fram i den ena källaren. I bakgrunden pågår dokumentation av murverket.

Förmodligen rör det sig om delar av samma byggnad som påträffades i samband med byggandet av tunnelbanan vid Slussen 1955. Det var då rester efter källarvalv och grundmurar som kom fram cirka 35 meter öster om Stadsmuseets norra flygel, vilket sammanfaller väl med de källare vi nu funnit. Källarna har vi kunnat identifiera som en del av de ryska handelsmännens byggnader vilka uppfördes efter en omfattande brand i december 1694 då den tidigare handelsplatsen som bestod av träbyggnader brann ner till grunden. 

Karl Johans torg

För drygt ett år sedan avslutade vi våra undersökningar vid Karl Johans torg då vi bland annat fann lämningar efter Södra Slakthuset och Kvarngränd från 1700-talet. Då fick vi lov att lämna en mindre yta som vi inte fick tillgång till. Nu har vi äntligen fått lov att komma tillbaka och undersöka denna del också. Det vi nu fått fram är delar av ett sliperi som låg väster om Södra Slakthuset samt ytterligare en del av gränden. 

Redan i januari i år stötte vi på Kvarnhusgränd som fanns här på 1700-talet, nu hittar vi fortsättningen på den. I bakgrunden syns grunden till ett samtida sliperi.

Skeppsbron

På Skeppsbron följer vi provgropsgrävningar för lokalisering av gas- och vattenledningar. Provgroparna görs som en del av förberedelserna för omfattande ledningsomläggningar med start under våren 2018. Då provgroparna görs i gamla ledningsschakt är det främst i de äldre schaktväggarna som vi har förhoppningar om att kunna finna rester av äldre lämningar.

Månadens fynd den här månaden kommer från de undersökningar vi nyligen gjorde nere vid Sjöbergplan. De ser kanske inte så märkvärdiga ut, men de rymmer ändå en hel del intressant historia om vi sätter in dem i en lite bredare kontext.

Det rör sig till att börja med om en blybarr. I barren kan man kan se tydliga huggmärken. Det här har varit ett grundmaterial till att bland annat göra fönsterspröjsar av. Vid undersökningen hittade vi också en del sådana spröjsar. De här fynden kan dateras till 1500-talet. 

Till vänster i bild ser vi den del av en blybarr som hittades nere vid Sjöbergsplan och till höger har vi de blyspröjsar som också hittades där. Fynden kan dateras till 1500-talet.

Hur vanligt var det då att hus på den här tiden hade blyspröjsade glasfönster?

För att svara på den frågan kan vi ta oss en titt på fynd av fönsterglas som vi gjorde vid våra undersökningar på Södermalmstorg åren 2013-15.  Där kan vi se att bruket att förse husen med fönster av glas visserligen ökar under 1500-talet, men att det ännu inte var så vanligt.

Så här såg fördelningen av fönsterglasfynd ut över tid på Södermalmstorg. Man kan se att vi har fynd redan under 1300-talet, men i väldigt små mängder. De fynden kommer från ett mycket rikt hushåll. Under 1500-talets första hälft ökar mängderna en del, men fortfarande rör det sig om beskedliga mängder. Det är först under 1600-talet som vi ser en rejäl ökning av fönsterglas. Mängderna är angivna i antal skärvor.

Vid andra undersökningar i Stockholm, såsom i kvarteret Svalan på Norrmalm och i kvarteret Mercurius i Gamla stan, har liknande resultat kommit fram, där är det först under 1500-talets andra hälft som fönsterglas dyker upp i bostäderna. Vi får med andra ord anta att det fortfarande under 1500-talet var tämligen exklusivt att ha en bostad med glasade fönster.

Här har vi några exempel på fynd av fönsterglas från 1530 tal och 1540 tal från Södermalmstorg. Till vänster tre skärvor som hört till en rund glasruta, den kan dateras till 1530-talet. Till höger syns några skärvor som hört till en liten rektangulär ruta, den är från 1540-talet.

I dagsverken räknat hade det år 1510 tagit drygt en halv dag att tjäna ihop kostnaden för en enda glasruta. Nu räckte det ju inte med att köpa bara en enda liten glasruta för att få ett fönster, dels krävdes det fler glas, sen behövdes spröjsbly och järn och trä för stagning av fönsterramen. Dessutom skulle ju glasmästaren ha lön för att skära till och montera fönstret. Det finns beräkningar som antyder att en meterstor fönsterruta med blyspröjsat glas kostade en förmögenhet vid mitten av 1500-talet. Det var alltså en lyx att äga ett sådant fönster vid denna tid. Inte förvånande så monterades därför fönstren ned och togs med till den nya bostaden när man skulle flytta.

Ett sätt att minska kostnaden var att göra ett fönster där bara den övre delen gjordes med spröjsat glas och den nedre delen bestod av en trälucka som kunde öppnas.

Åtminstone fram till 1500-talets mitt importerades allt fönsterglas. Det köptes bland annat in från Brabant i Nederländerna som var känt för sin fina produktion. År 1556 anlades en glashytta i Stockholm av två glasarbetare från Venedig, Andrea Ninquedo och Rochius som Gustav Vasa lät kalla hit. Under 1580-talet kan man börja skönja en ökning i den inhemska glasproduktionen. I Mälardalen syns detta i att den så kallade hertig Carls hytta i Nyköping anläggs 1581 och att Bryggholmen utanför Enköping anlades 1583.

Från 1585 ser vi den första skråordningen för Stockholms glasmästare. Enligt skråordningen skulle högst sex glasmästare få ingå i skrået, varav två till största delen skulle syssla med att måla glasfönster. Det fanns också krav på att ingen skulle bli antagen i skrået utan att vara utlärd och kunna visa upp lärobrev samt att ha varit i tjänst hos mästare under ett år och då utfört ett mästerstycke som oftast bestod av lyktor, lampetter och fönster. Utbildningstiden omfattade fem år före året hos en mästare.

Här har vi en glasmästare i arbete. Så kunde det se ut i ett glasmästeri på 1500-talet. Bilden är en illustration gjord av Jost Amman år 1568.

Under 1590-talet tillkom sedan flera glasbruk. 1591 anlades till exempel Sundby utanför Almby i Närke och 1594 anlades Algö i Överselö i Södermanland.

Det skulle dröja till början av 1600-talet innan man kan säga att glasade fönster verkligen kom i bruk, vilket också framgår av fynden från Södermalmstorg. Men det gäller då endast för hus i städerna, på landsbygden skulle det dröja ända in på 1700-talets början innan allmogen försåg sina boningshus med glasfönster.

Månadens fynd av en blybarr och några fönsterspröjsar har kanske visat sig vara mer intressanta än vid en första anblick? Tillsammans med andra samtida fynd av husinredningsdetaljer så som utsirade kakelugnar och glaserade golvplattor kan vi nu börja skönja en tidigare okänd och tämligen välbeställd befolkning som levde kring Slussen under 1500-talet.