Månadens fynd kommer den här gången från de undersökningar vi gjorde i kvarteret Ormen 2016. Det är ett kvarter som ligger inklämt alldeles invid Katarinabergets fot och bitvis har klättrat upp för dess norra brant.

Fyndet utgörs av två stycken så kallade bergskilar. De är av järn och har använts till att spräcka berg och bryta ner det efter att det hettats upp med eld och blivit sprött.

Det här är de två kilarna av järn som vi hittade i en bergsskreva på Katarinaberget bakom de hus som byggdes här på 1650-talet. Kilarna är cirka 24 cm långa.

Bebyggelsen i kvarteret Ormen började växa fram i mitten av 1600-talet. Så fick till exempel handelsmannen Olof Jonsson, som bedrev en mycket lukrativ handel med salt, 1646 en bekräftelse av staden på en tomt som låg på ”berget sunnan om ryssebodarna, mellan Jakob Feiss hus och Carl Hansson rådmans tomt”. Där lät han tillsammans med sin hustru Karin Olofsdotter Geting uppföra tre stenhus varav åtminstone ett sannolikt stod färdigt 1656.

Det tog alltså tio år från det att Olof och Karin fick sin tomt till dess att deras vackra stenhus stod färdigt. Vi vet utifrån klagomål i skriftliga källor att det var ett förfärligt slit med att spräcka berg i samband med byggnationen och att alla problem med berget gjorde att bygget drog ut på tiden.

Här ser vi en del av Katarinaberget frilagt efter det att vi undersökt, dokumenterat och tagit bort de hus som en gång stått på platsen. Det är lätt att ana hur brant berget varit och man kan förstå att det var problematiskt att bygga upp husen här. Det var en knepig tomt som Olof Jonsson fick tillgång till år 1646. I en av skrevorna hittade vi de båda bergskilarna.

Vid våra undersökningar kunde vi på flera ställen se hur man behövt anpassa husens olika rum så att de passade in med bergets former. Något annat som också var synbart, var det vatten som på sina ställen sipprade ner längs berget och som måste ha orsakat omfattande fuktproblem i husen.

Man var tvungna att anpassa husen till berget i samband med byggnationen. Här var det tydligt att man format ett av rummens golv så att det passade in i bergsformationen sedan berget tillmakats med eld.

Vi kan mycket väl se våra bergskilar som en symbol för arbetarnas hårda slit med att bygga upp en scen där dåtidens välbärgade elit kunde visa upp sin förmögenhet och sociala ställning i form av praktfulla bostadshus. För vad som hände på 1650-talet var att en rik handelmannaklass och borgarklass började etablerade sig i området kring Södermalmstorg. Förutom Olof Jonsson så bosatte sig även Jacob Feiss som var direktör för Skeppskompaniet, rådmannen Carl Hansson och häradshövdingen Carl Gustaf Gyllencreutz i de nyetablerade kvarteren där vi gjort våra undersökningar. Inte långt härifrån lät också ännu mäktigare män såsom greven Magnus Gabriel de la Gardie och en av dåtidens rikaste män, Louis De Geer uppföra sina palats.

Nu närmar sig året sitt slut och vi är inne i december månad. Vi har tidigare sagt att det inte är några omfattande aktiviteter utomhus, mest ägnar vi oss åt olika former av rapportarbete. Trots det så sker det då och då schaktningsarbeten här vid Slussen som kräver vår närvaro. Nyligen så grävdes till exempel några schakt i Klevgränd, den gata som löper utmed Katarinaberget parallellt med och ovanför Katarinavägen. Namnet Klevgränd är belagt sedan 1648 och förleden ”klev” innebär att det rör sig om en gränd som stiger brant uppför ett berg. Den del av Klevgränd vi befunnit oss i hette fram till 1969 Lilla Glasbruksgatan.

På den här utsnittet av en karta från 1885 har vi med rött markerat in platsen för den schaktningsövervakning som nyss gjorts. Till vänster i markeringen syns det hus till vilken grundmurarna hört och till höger kan man ana den stödmur som funnits mellan de båda Glasbruksgatorna.

I samband med schaktningarna kom det dels fram några mindre grundmurar till ett hus som stått på platsen sedan 1700-talet och dels en mycket kraftig mur som fungerat som stödmur i den branta sluttningen mellan dagens Klevgränd och den gata som idag heter Glasbruksgatan och löper upp från Katarinavägen.

Det här är den källarvägg av sten som hört till fastigheten Lilla Glasbruksgatan 23. Det är alltså en rest av gavelpartiet till huset som syns på kartan ovan.

Centralt i bild ser vi gaveln på huset Glasbruksgatan 23 som det såg ut någon gång mellan åren 1885 1920. Hustaken till höger i bild låter oss ana den kraftiga sluttning utför berget ner mot Katarinavägen.

Det här är den kraftiga stödmur som åtskilde Lilla och Stora Glasbruksgatorna där de möttes.

Det glasbruk som figurerar i de olika gatunamnen här i området, Lilla Glasbruksgatan-Stora Glasbruksgatan-Glasbruksgatan, är Melchior Jungs glasbruk som anlades här 1652 och sedan var i drift till 1678.

Månadens fynd kommer den här gången från tre olika platser runt ikring Slussen men har trots de olika fyndställena något gemensamt. De har alla en gång suttit på böcker. Det rör sig alltså om bokspännen, de är inte helt enkla att datera men med största sannolikhet är de utifrån fyndomständigheterna och andra liknande fynd att döma medeltida, kanske från 1400-talet eller från tidigt 1500-tal.

Här är våra tre bokspännen. De är 2 centimeter breda, det översta är cirka 6 centimeter långt, det mellersta 4 cm och det understa 5 cm. Det är på det mellersta spännet som inskriften Aue M återfinns.

Spännena är ca två centimeter breda och längderna varierar mellan fyra och sex centimeter. Alla är av koppar och det ena glänser nästan som vore det av guld. Det guldglänsande spännet är försett med en latinsk inskrift som är mycket tunt ristad och svårtydd. Texten kan med viss möda utläsas som ”Aue M”, vilket betyder Ave Maria. Det utgör inledningen till den katolska bönen Ave, María, gratia plena… (Hell Dig, Maria, full av nåd…) som skildrar ögonblicket då ärkeängeln Gabriel överlämnar budskapet till Maria att hon ska föda Guds son, Jesus Kristus.

I den här scenen som konstnären Fra Angelico målade på 1430-talet skildras jungfru Marias bebådelse, alltså det tillfälle då ärkeängeln Gabriel överlämnar budskapet till Maria att hon ska föda Guds son, Jesus Kristus.

Det är en inskrift som passar mycket bra eftersom det finns all anledning att misstänka att våra fynd kommer från katolska böcker som avsiktligt förstördes under 1500-talet och istället fick en profan användning sedan reformationen genomförts.

Den här boken är från 1492 och på den kan vi se hur beslagen sitter monterade. Boken finns i Michigan State University Library.

På 1500-talet var det Kammaren som höll ordning på Sveriges finanser, den bestod av en räntekammare som hade hand om pengarna och en räknekammare som kontrollerade räkenskaperna. Kungens fogdar ute i landet tog upp skatt i varor och pengar och levererade pengarna till räntekammaren. Varje fogde förde räkenskaper över de skatter som togs upp och skulle årligen resa till räknekammaren på Stockholms slott för att få dem godkända.

Till fogdarnas räkenskaper behövdes pärmar och dessa gjordes av pergament från de böcker som togs i beslag från klostren och kyrkorna. Böckerna sprättades isär och sidorna skarvades sedan ihop till pärmar av lämplig storlek.

Böckerna som stympades i räknekammaren kom från klostrens och kyrkornas bibliotek. Vanligast var mässböcker (missale) och sångböcker (graduale) men det kunde även röra sig om helgonkalendrar, den katolska kyrkans lagsamlingar eller också kunde böckerna behandla sådant som teologi, filosofi och naturvetenskap.

Det åtråvärda pergamentet användes inte bara till pärmar, det kunde också användas för att tillverka bälgar till orglar eller även till att laga sadlar med.

Våra fynd den här månaden kan alltså ses som en återspegling av 1500-talets religiösa och kulturella omvälvningar och av den framväxande statsmaktens växande byråkrati.

Nu i november har vi kommit in i en period då det inte händer så mycket ute i fält. Visserligen fortsätter byggnationen här vid Slussen men det utförs inga schaktningsarbeten som innebär att vi behöver vara på plats för att dokumentera arkeologiska lämningar som då skulle kunna komma fram.

Råkallt gråväder över Slussen. Nu i november har vi gått in i period då det råder lite stiltje på den fältarkeologiska fronten.

Det kommer att dröja till månadsskiftet mars/april 2020 innan vi är i fält igen, då är vi tillbaka i Slussengaraget där vi höll hus tidigare i höst.

Istället får vi nu tid att sitta ner och bearbeta den dokumentation vi hittills har gjort och att skriva de rapporter som så småningom ska komma ut i tryck. Det är ett arbete som inte syns så mycket utåt men som kommer att ge oss ny kunskap att bygga vidare på i de kommande fältarbetena och i våra framtida analyser av folklivet och bebyggelseutvecklingen i Slussenområdet.

Nu har vi istället tid att sitta ner och bearbeta all den dokumentation vi tidigare gjort i fält. Så även om det råder stiltje utomhus så pågår ett intensivt arbete inomhus med rapportskrivning.

Den 26 oktober 1905 upplöstes unionen mellan Sverige och Norge efter hårda förhandlingar. Sverige hade då varit i union med Norge sedan 1814. Av en händelse så hittade vi just i dagarna en del av en porslinskopp med en tryckt dekor med den flagga som användes under unionstiden.

Det här är månadens fynd. En porslinskopp som tillverkats för Stockholms sjömanshem.

Fyndet gjordes vid våra pågående undersökningar i det gamla Slussengaraget, under bron intill Sjöbergsplan.  Unionsflaggorna är lätta att känna igen då de har unionsmärket i flaggans övre vänstra fält. Märket är en kombination av de båda ländernas flaggor och kallades i folkmun för sillsalladen, vilken var en populär rätt på smörgåsborden vid den här tiden.  Flaggornas färger på koppen har klarat sig ganska bra men om man tittar noggrant så kan man se konturerna av ytterligare motiv av ett ankare mellan flaggorna och ovanför dem texten ”STOCKHOLMS SJÖMANSHEM”.

Livssituationen var för många sjömän erkänt svår under 1800-talets senare del med en utbredd alkoholism vilket inte underlättades av att hamnarna var fulla av krogar med förhållandevis billig alkohol. För att erbjuda ett alternativ bildades år 1879 Kristna Sjömannaföreningen i Stockholm av ett antal sjökaptener.  Några år senare bytte man namn till Stockholms Sjömansmissionsförening och höll bland annat predikningar i sjömanskapellet som låg vid Tyska Brunn i Gamla stan. Man hyrde även lokaler i Stadsgården där man drev matservering och hade fem enklare logementsrum.

Bilden är från en underhållning som hölls för sjömän på Stockholms Sjömanshem år 1901. Foto: Digitala Stadsmuseet, dokument ID: SSMC002161.

Allt förändrades den 21 januari 1890 då Kung Oscar II kom på ett oannonserat besök till Sjömanshemmet för att med egna ögon se hur verksamheten bedrevs. Besöket utmynnade i att kungen donerade 6000 kronor till ett nytt sjömanshem och att stiftelsen Stockholms Sjömanshem grundades. För donationen köptes det så kallade Fengerska huset på Peter Myndes backe 3. Byggnaden som ursprungligen restes på 1600-talet renoverades grundligt och fick då sitt nuvarande utseende med en ny fasad i tegel och ett torn med fartygsmast i nordöstra hörnet av taket, en välkänd syn för alla som passerar förbi Slussen.

Byggnaden som en gång inhyste Stockholms sjömanshem utgör en välkänd siluett för de många stockholmare som dagligen passerar Slussen.

Interiör från ett spartanskt inrett sovrum i Stockholms Sjömanshem. Bilden är antagligen tagen på 1950-talet. Foto: Karl Heinz Hernried, Sjöhistoriska museet, Identifikationsnummer: Fo107555AB, Digitalt museum.

Invigningen av det nya Sjömanshemmet förrättades av Oscar II den 5 oktober 1891 och det är till detta tillfälle som vi tror att kopparna med unionsflaggorna tillverkades. Verksamheten bedrevs sedan i lokalerna fram till 1964 då Stockholms Sjömanshem flyttade till det nybyggda Stockholms Sjöfartshotell på Katarinavägen.

Vi har sedan senast fortsatt våra arbeten i Slussengaraget.

Här grävs murlämningar fram i Slussengaraget med hjälp av handkraft och en liten grävmaskin.

Där har det kommit fram rester av murar i natursten. Så långt vi kan se just nu så rör det sig om murar som tillkommit i tre olika etapper. Den yngsta muren är av murbruket att döma från 1800-talet och därunder finns två murar som har ett bruk som ser ut att vara medeltida. Vi kan se att dessa murar har tillkommit vid två olika tillfällen där en L-formad del med slät innersida bildat en del av ett rum som sammanfogats med en äldre mur.

Till höger i bild ses de L-formade murar med en slät insida som utgjort en del av ett rum och till vänster den äldre muren med vilken rummet fogats samman. Troligen är dessa lämningar medeltida och har hört hemma i 1400-talet.

Det murbruk som använts är som sagt av en typ som tycks vara medeltida, men det är inte alls möjligt att datera närmare. Ser vi till vilken nivå vi befinner oss på så ligger dessa äldre murar på cirka 2 meter över havet, det innebär att vi är i höjd med strandlinjen omkring år 1400. Det gör att det skulle kunna vara fullt möjligt att det vi hittat är fragmentariska rester efter den medeltida Yttre Söderport som omnämns i skrift år 1435. Men det ska vi kanske ta med en nypa salt än så länge. Förhoppningsvis kommer fler lämningar så småning om fram som kan hjälpa oss vidare med tolkningarna av dessa fynd. Helt klart är dock att murarna är väldigt skadade och till stor del nedrivna och borttagna. I anslutning till dem kommer främst fynd från 1700-talet, men här finns även någon enstaka medeltida keramikskärva.

Nere vid Sjöbergsplan har vi följt en mindre schaktning tvärs över trafikleden på Södermälarstrand och där har vi så som tidigare kunnat konstatera att det funnits en medeltida bebyggelse i området. Där hittade vi nu en del organiskt material i form av fragment från svarvade och laggade träkärl samt läder från vantar och skor. Bland fynden fanns också medeltida skärvor av stengodskärl och ett handtag till en dryckeskanna av glaserat lergods.

Här ser vi en del av de fynd som alldeles nyss gjorts vid Sjöbergsplan. Det är skärvor av medeltida keramik. Uppe till vänster ett handtag till en glaserad lergodskanna från sent 1200-tal, de övriga bitarna kommer från tyska dryckeskrus av stengods.

Det fynd vi valt att lyfta fram denna månad är av lite annorlunda typ, det är ett avtryck av en sko.

Någon har trampat med sin skobeklädda fot i en tegelsten som legat på tork och ännu inte stelnat i sin form.

Så här ser vårt skoavtryck ut.

Att hitta tegelstenar med avtryck är inte så ovanligt, men det brukar då nästan alltid röra sig om avtryck från olika djur. Grisar och katter verkar ofta ha rört sig inne på tegelbruken och då också råkat lämna sina spår till eftervärlden. Däremot har åtminstone inte vi tidigare stött på ett avtryck av den här typen, så därför är det extra spännande att få visa upp det.

Skoavtrycket har en längd på lite drygt 20 centimeter så det är alltså ganska litet, och det är egentligen ganska svårt att säga något konkret om det vad gäller typ av sko eller skons datering.

Tyvärr har vi inga andra fynd i anslutning till vår tegelsten som kan hjälpa oss med dateringen.

Vi kan dock utan tvekan konstatera att skon som satt sitt avtryck i tegelstenen haft en rejäl klack.

Klackar på skor uppträder i Sverige först under tidigt 1600-tal. I Livrustkammaren i Stockholm finns till exempel en manssko med klack som är från tiden omkring 1610 och från Vasaskeppet som förliste år 1628 finns också mansskor med klack. Den höga typ av klack som vi ser i vårt avtryck förekommer med säkerhet bland de skofynd som gjorts på regalskeppet Kronan som förliste 1676.

I skomakarprislistor från Köpenhamn 1605 och Malmö 1615 omtalas skor med klackar eller ”affsat” som den egentliga termen lydde på 1600-talet. Första gången ordet ”klack” förekommer i betydelsen skoklack är år 1688.

Avtrycket tyder på att det rör sig om en enkellästad känga med klack. Den breda sulan ger skon ett ganska grovt intryck så man får kanske tänka sig att det var någon av brukets arbetare som satt sin fot i den blöta leran. De skor som användes i de högre stånden var betydligt mer smäckra.

Den korta längden tyder på att det rör sig om en sko som burits av någon yngre person. Kanske en lärling som ville göra avtryck?

Om vi avslutningsvis ska våga oss på en datering så får den bli ganska vid, den höga och grova klacken passar in någonstans mellan 1670 och 1800.

Här ser vi ett ett exempel på ett par skor från perioden 1725-1740 som kan ge oss en aning om hur skon som satt sitt avtryck i tegelstenen kan ha sett ut. Möjligen är dock de här skorna av ett lite elegantare slag, men den rejäla klacken känns igen.

Nu har vi så smått kommit igång med en undersökning i en del av ett utrymme som tidigare utgjorde det så kallade Slussengaraget.

Under bron där trafiken flyter fram mot Gamla stan håller vi nu på med en arkeologisk undersökning.

Där kommer vi under vintern och våren att dokumentera arkeologiska lämningar från mitten av 1800-talet och bakåt i tid. Hur gamla lämningar vi ska hitta vet vi inte med säkerhet, eftersom det som vanligt är oklart vad som försvunnit under de olika perioder av ombyggnation som ägt rum här vid Slussen. Förhoppningsvis kan vi hitta bebyggelselämningar som sträcker sig tillbaka till sent 1300-tal eller tidigt 1400-tal. Det vi hoppas mest på är att hitta grunderna till en av Stockholms medeltida stadsportar, Yttre Söderport som omnämns i skriftliga källor år 1435. I så fall har vi en stor chans att fastställa när porttornet byggdes.

En lämning vi vet att vi kommer att stöta på är den sluss som Christopher Polhem konstruerade och som sedan invigdes 1755.

Vad som kommit fram i dagsläget är en stenläggning och en grund till en mur från 1800-talets mitt, dessa lämningar har hört samman med det som en gång var Karl Johans torg.

Under golvet till vad som tidigare var Slussengaraget har vi just nu hittat ett fundament till en mur och en stenlagd gångväg som löpt utmed en kaj längs Mälarens vatten mellan Slussen och Gamla stan.

Till vänster på det här kolorerade vykortet kan vi se den stenlagda gångvägen och vi kan ana fundamentet till den mur som burit upp gångbanan där fotgängarna tar sig fram mellan Gamla stan och Slussen.

Månadens fynd kommer ifrån ett område vi undersökte våren 2017. Undersökningsområdet låg norr om och i förlängningen av den gamla Polhemsslussen. Det var en plats som utnyttjades intensivt under 1700-talet och åtminstone första hälften av 1800-talet. Här låg då ett stort fiskarehus och i vattnet alldeles intill låg södra fiskarehamnen. Här fanns också en marknadsgata kantad av salubodar där det såldes grönsaker, så det var en plats med livlig kommers och ett centrum för stockholmarnas matinköp.

Det fynd vi nu valt att presentera har en koppling till dessa matinköp, det rör sig nämligen om ett bestick i form av en matgaffel. Fyndet kan dateras till 1700-talet.

Det här är månadens fynd, en gaffel från 1700-talet. Den är 18 cm lång och smidd av järn, handtaget är av trä.

Gaffeln som ätredskap har egentligen ingen lång historia i Europa. Det är först omkring år 1700 som den får någon större spridning på matborden. Innan dess är det huvudsakligen i hovmiljöer som vi möter dem, och även då endast sporadiskt.

En tidig avbildning av gafflar som sannolikt använts till att äta med återfinns på bordet i två bankettscener i det medeltida manuskriptet Hortus Deliciarum som tillkom mellan åren 1167-1185.

Gafflar använda som ätredskap återfinns under medeltiden annars endast vid enstaka tillfällen i kungliga inventarielistor. Till exempel omnämns i en inventarielista från hovet i Aragon år 1423 en treuddad gaffel för uppskärning och en tvåuddad för servering, ”med vilken man också kan äta”.

Under 1500-talet börjar gafflar dyka upp lite mer frekvent i högre ståndsmiljöer i Italien, men fortfarande hade gaffeln svårt att slå igenom som ätredskap. Av kyrkans män ansågs den rent av vara ett syndigt redskap, en djävulens klo, som inte skulle få förekomma på ett kristet bord.

Så ansåg till exempel den nederländske teologen Erasmus av Rotterdam 1530 att ”vad som serveras ska hållas med tre fingrar eller ätas med hjälp av bröd”.

Här ser vi en bordsscen där den schweiziske landsfogden Hans Conrad Bodmer och hans familj avbildas i samband med en måltid. Målningen är från år 1643 och här framgår tydligt att dukningen huvudsakligen gjorts utan gafflar. Hade upplösningen på bilden varit lite högre hade vi dock kunnat se att några av familjemedlemmarna längst upp till vänster vid bordet fått gafflar. Men än har gaffeln som ätredskap alltså inte slagit igenom. Inte ens i en social miljö som denna.

Det skulle dröja till 1600-talet innan gaffeln blev mer accepterad som ätredskap, som tidigare till att börja med i förnäma kretsar. I samband med att matgafflarna blivit accepterade på middagsborden så ändrar de utseende. Från att uteslutande ha varit tvåuddade så börjar under 1670-talet treuddade gafflar att dyka upp, men även fyruddade kommer nu in i bilden.

Gaffelns förändrade utseende sammanfaller med att även skeden ändrar form från att ha varit rund eller päronformad till att bli oval och få ett plattare och bredare skaft. Även gaffeln fick ett likadant brett och platt skaft som skeden, så det är tydligt att gaffeln och skeden nu kommit att bli ett sammanhållet par i den dåtida bordskulturen.

Det nya gaffelmodet var huvudsakligen rådande i hovmiljöer och därför tillverkades de endast i ädelmetaller och andra värdefulla material.

Att gaffeln hade så svårt att slå igenom berodde sannolikt på att den till skillnad från kniven och skeden, inte var oumbärlig. Allt man kunde spetsa på en gaffel kunde man lika gärna äta med fingrarna, och det fanns mycket riktigt en omfattande flora av böcker om bordsskick med anvisningar om vilka fingrar man skulle använda för olika maträtter när måltiden intogs.

Vårt fynd är alltså från 1700-talet och då hade gaffeln som sagt blivit allmänt accepterad och ingick som en självklar del bland de bestick som användes när måltiden skulle intas. Den vi har hittat är av järn så vi får väl förmoda att den tillhört en person ur stadens medelklass, för fortfarande tillverkades bestick av ädlare metaller för de mer välbärgade.

Vi befinner oss fortfarande i en period av relativ stiltje när det gäller arkeologiska fältarbeten här vid Slussen. Istället har vi tid att ägna oss åt genomgång av fyndmaterial, analyser och rapportskrivande vilket är väldigt bra och nödvändigt. Dessutom kan vi planera de arkeologiska arbeten som kommer.

En del mindre schaktningar som kräver dokumentation görs dock. Till exempel har vi följt de ledningsschakt som grävs på Mälarsidan invid Guldfjärdsplan och här har vi hittat en del snedställda pålar som sannolikt ingått i det högmedeltida försvarsverk som låg längs med den dåtida stranden. Här har vi nu kunnat ta prover på stockarna som förhoppningsvis kan ge oss årsringsdateringar som visar när virket fällts och använts i försvarsbygget.

Här nere vid Guldfjärdsplan har vi hittat pålar som ingått i vad vi tror vara ett högmedeltida försvarsverk utmed den dåtida strandlinjen.

Vi har just nu även övervakat när spetsen på den udde som en gång löpte ut i Mälaren vid Sjöbergsplan schaktades bort. Här befann vi oss i ett läge där det huvudsakligen fanns lämningar efter en industriell bebyggelse från tiden efter 1700-talet.

Det här är platsen för den udde vid Sjöbergsplan som nu schaktats bort. Eftersom marken var väldigt instabil fick arbetena ske från en pråm.

Dessutom pågår just nu en dokumentation av ledningsschakt som grävs vid Skeppsbron, där hittar vi främst utfyllnadsmassor i anslutning till 1700-talets kajfront.

Som det ser ut i dagsläget så dröjer det ytterligare en månad innan vi återigen kommer igång med några mer omfattande fältarbeten. Men då blir det nog desto mer intressant hoppas vi.