På gång i mars 2019
Mars månad går mot sitt slut och vi kan se tillbaka på en relativt lugn period för oss arkeologer. Vi har fortsatt följt schaktningarna på Skeppsbron där vi hittat en hel del intressanta föremål. Det mesta kan dateras till 1700-talets mitt då det gjordes intensiva utfyllningar längs kajerna, men vi har även funnit många fynd från 1600-talets stockholmare.
Det pågår även schaktningar på Slussplan och Sjöbergsplan som vi bevakar. Vid Slussplan har vi dokumenterat murar och andra byggnadsrester som hört till Södra Slaktarehuset. Det första slakthuset vid Söderström etablerades på 1600-talet men behövde byggas om ett flertal gånger på grund av de dåliga grundförhållandena. Slakthuset och alla andra byggnader i detta område revs när Karl Johan-slussen byggdes vid 1800-talets mitt. De södra delarna av slakthuset undersökte vi under 2017 och nu kan vi komplettera dessa resultat med de nya murarna vi fått fram.
I dagarna har vi också börjat schakta på Sjöbergsplan. Området är väl synligt för alla som väljer den västra gångbanan mellan Slussen och Gamla stan och även för dem som kommer med tunnelbanan norrifrån. På Sjöbergsplan har vi tidigare undersökt lämningar från olika tidsperioder, bland annat efter Södra bryggeriet som bedrev verksamhet här under 1600- och 1700-talet. Just nu har vi stött på lämningar efter en mindre kanal som kan knytas till 1600-talet och den verksamhet som då pågick i den så kallade Järngraven med allt det stångjärn som skulle exporteras från bruksorterna i Bergslagen.
För den som är intresserad av att läsa mer om de tidigare undersökningarna av Södra Slaktarehuset och Sjöbergsplan så hittar ni artiklarna här på Slussenportalen. Enklaste sättet att finna dem är att i sökfältet skriva in Karl Johans torg eller Sjöbergsplan för att hitta artiklarna om de lämningar vi tidigare funnit där.
Månadens fynd - februari 2019
Den här månadens fynd är inte ett utan flera och samtliga kommer från vår undersökning vid Södermalmstorg. Det är intressanta fynd därför att de utgör spår efter de första stadsborna på Södermalm. Tidsmässigt handlar det om slutet av 1200-talet och några decennier in på 1300-talet.
Vi kan utifrån de aktuella fynden se att dessa nyinflyttade stadsbor har ägnat sig åt metallhantverk. Vid undersökningen hittade vi en del av en verkstad med smidesavfall i form av metallklipp, kol, glödskal och slagg. Metallurgiska analyser som gjordes på ett urval av slaggen visade att det rörde sig om typiska smidesslagger.
Här fanns också några föremål som utgjort en del av smedernas redskapsbestånd. Till exempel ett kraftigt städ som bör ha varit fäst i någon typ av arbetsbänk, ett par punsar och en stamp. Stampens anslagsyta är utkragad efter flitigt användande. Den motstående stampsidan är flat men på grund av kraftig korrosion är ytskiktet på stampen förstörd. En närmast triangulär försänkning kan skönjas på stampens centrala del men motivet är inte tillräckligt tydlig för att visa vad som präglats. En rimlig gissning är kanske att man här präglat någon form av dräktbeslag.
Bland andra fynd som kom fram fanns fem stycken ämnesjärn, så kallade osmundar. Dessa utgjorde en viktig del av den svenska järnproduktionen från och med 1200-talet fram till 1600-talet då de ersattes av stångjärn. Osmundar kunde ha olika form men vid export skulle de ha en enhetlig vikt på omkring 1/24 lispund vilket motsvarar ca 280 gram.
De osmundar som vi hittade har dock inte varit avsedda att gå på export. Deras metallografiska sammansättning tyder på att de med största sannolikhet istället utgjort råvara för bland annat den spik som smiddes i smedjan.
Att det var hantverkare som först bosatte sig här vid Södermalmstorg följer ett bekant mönster utifrån Europa. I städerna på kontinenten var det inte ovanligt att dessa växte till med förstäder där just hantverkarna då var de första att bosätta sig. Så småningom införlivades förstäderna med själva staden och omslöts av en nybyggd stadsmur och andra stadsbor flyttade också in i området. På så sätt växte städerna i närapå årsringformiga mönster ut i det omgivande landskapet.
I Sverige har medeltida förstäder hittills varit ett okänt fenomen. Men nu kan vi alltså konstatera att en sådan funnits här i Stockholm. Dateringen till tiden strax innan år 1300 är intressant, för det tycks som att själva Stadsholmen då har blivit fullbebyggd och att det inte längre fanns plats för någon bebyggelseexpansion på ön i strömmen. Nu blev man tvungen att söka sig utanför stadsmuren. Det är skriftligen omvittnat att Stockholm var den stad som växte snabbast av alla städer i riket under 1200-talets andra hälft. Månadens fynd länkar alltså in Stockholm i en europeisk urbaniseringsprocess.
På gång i februari 2019
Nu är vi inne i slutet av februari och våren känns i luften. Det utomhusarbete som utförs går betydligt lättare än bara för några veckor sedan. Inte bara det att yttertemperaturen är högre, ljuset är på väg tillbaka, vilket underlättar en hel del när vi ska försöka se vad som kommer i schakten.
Under februari har vi övervakat schaktningar på Skeppsbron där ledningar som kommer från Saltsjön ska anslutas till Gamla stan. Den senaste tiden har schaktningarna gjorts inom en yta som ligger mellan 1700-talets kaj och 1800-talets som ligger en bit längre ut. Mycket är bortschaktat sedan tidigare men under grundvattennivån kommer det upp en hel del fynd från 1700-talets utfyllningar. Under ledning av stadsarkitekten Johan Eberhard Carlberg gjordes en rejäl upprustning av Skeppsbron med början på 1730-talet. Den tidigare oregelbundna träkajen skulle bort och ersättas av fin stenkaj med räta linjer. För att detta skulle kunna genomföras behövdes en stor mängd utfyllningsmaterial. För detta ändamål hade Carlberg utvecklat en ny metod där sopor och byggnadsmaterial från privata tomter blandades upp med sand och grus för att sedan tippas ner i vattnet längs Skeppsbron på bestämda platser.
Vad som då följde med i massorna får vi nu se nästan 300 år senare då delar av dem schaktas upp. Det vi hittar är en hel del flaskor, keramik, kritpipor, kakel från kakelugnar, rester av gamla skor och annat som kasserats. Det finns enstaka 1500- och 1600-tals fynd i massorna men den övervägande delen är från 1700-talets början och berättar en del om den materiella kulturen i Gamla stan vid denna tid.
Månadens fynd - januari 2019
Månadens fynd utgörs av några vackra fajansskärvor som har sitt ursprung i Italien. De kommer närmare bestämt från en mycket berömd produktionsort som heter Montelupo. Där strax utanför Florens gjordes keramik av mycket hög klass som sedan fann sin avsättning hos de välbärgade florentinska borgarna. Kärlen gick också på export över hela Europa och fann även sin väg över till de europeiska kolonierna i Amerika och Asien.
De fynd som vi hittade på Södermalmstorg kommer från en skål med fot som varit dekorerad med flerfärgad tennglasyr, på italienska kallades sådana skålar för ”tazza”, skärvorna kan dateras till en period mellan 1625 och 1637. Dekoren utgörs av löv och slingrande bladverk målat i blått, grönt, gult och lila.
Som ett exempel på hur stor spridningen av keramik från Montelupo hade kan nämnas att skärvor av liknande kärl hittats vid arkeologiska undersökningar i Jamestown i Virginia. Jamestown var den första permanenta engelska bosättningen i Nordamerika. Staden grundades 1607 och fick sitt namn efter kung James I.
I Stockholm lär dessa skålar ha varit exklusiv keramik som man med stolthet visat upp för nyfikna och imponerade gäster.
På gång i januari 2019
Efter välförtjänta ledigheter över jul och nyår är vi åter igång med vårt arbete här vid Slussen. Just nu sker det mesta av arbetet inomhus där vi arbetar med att ta hand om de fynd och den dokumentation vi gjorde vid undersökningarna på Stadsgården i slutet av förra året.
Men en del utomhusarbete gör vi också. Det rör sig då om mindre schaktningsövervakningar, dels på Skeppsbron och dels på Katarinavägen. Än så länge har inte schaktningarna på Skeppsbron inte lett till några arkeologiska fynd. Uppe på Katarinavägen har vi däremot gjort några fynd, framförallt hittar vi där en liten sträcka av dess föregångare, Glasbruksgatan.
Av fynden som kommer i anslutning till den så rör det sig om den stenlagda gata som då fanns här på 1700-talet.
Namnet Glasbruksgatan är känt från 1674 och det glasbruk som syftas till är det som Melker Jung anlade här i området 1653. Under 1700-talet, alltså den tid som vi kan datera vår lämning till, så kallades gatan Stora Glasbruksgatan. Detta till skillnad mot Lilla Glasbruksgatan som vi idag känner som Klevgränd.
Den gata som vi nu hittat var länge den bästa farbara vägen om man från innerstaden skulle nå de östra delarna av Södermalm.
Månadens fynd - december 2018
Månadens fynd måste självklart utgöras av de kanonkulor som vi alldeles nyligen hittat här vid Stadsgården.
I skrivande stund har vi inte hunnit gå igenom dem alla, men totalt är det mellan 250-300 stycken. De är av varierande storlek, det tycks röra sig om mellan 5-7 olika storlekar och de har tillhört lite olika europeiska kallibersystem. Här verkar finnas sådana av både tysk och fransk typ. Sannolikt har våra större kulor som motsvarade 20 skålpund (lite drygt åtta kilo) avfyrats med en mynningsladdad kanon av en typ som kallades för en ½-kartog.
Tidigare hade kanoner av olika typer huvudsakligen gjutits i brons men från och med 1620-talet ökade tillverkningen av järnkanoner markant. Tillverkningen ägde främst rum i Bergslagen och vid järnbruken i Södermanland och i norra Uppland.
Några viktiga anledningar till den kraftiga tillverkningsökningen var att kronan behövde få tillgång till artillerivapen som skulle brukas av den svenska armén i 30-åriga kriget, men också att en stor mängd gick på export till andra europeiska länder – sannolikt för att brukas i samma krig. En av de stora vapenfabrikörerna och finansiärerna var Louis de Geer. Många av vapnen gjöts vid hans bruk i Finspång men också vid andra kända bruksorter såsom Nävekvarn och Forsmark. Det var inte bara de Geer utan även andra nederländska bruksägarsläkter som till exempel de Besche som var inblandade i och hade privilegier på denna lukrativa industri.
Självklart var det inte bara kanoner som gjöts vid dessa bruk utan även kanonkulorna, eller loden som ammunitionen då kallades. De runda massiva järnkulor som vi hittat var den absolut vanligaste typen av ammunition. Ur skriftliga uppgifter kan vi till exempel se att i Stockholms vapenförråd fanns det år 1631 inte mindre än 34 497 sådana kanonkulor. Det återstår med andra ord ytterligare några fynd innan vi kommit upp i de mängderna.
Fynden av kanonkulorna, liksom granater och kanoner som vi gjort är ett resultat av att de dumpats i den gamla vallgraven utanför den yttre Söderport som Gustav Vasa lät anlägga kring år 1550. Denna befästningsanläggning hade hundra år senare spelat ut sin roll då Stockholms försvar flyttats längre ut. Sista gången den kom i bruk var i samband med tronstriderna mellan Gustav Vasas söner år 1568, då belägrade hertigarna Johan och Karl staden under september månad innan borgarna gav upp och lät upprorsmännen komma in. Men därefter kom befästningen aldrig mer till användning, 1619 lät man mura igen kanonportarna i rondellen och verksamheten i området ficka annan karaktär, 1662 flyttades stadens järnvåg hit och 1698 revs porttornet och delar av rondellen. Nu hade denna plats istället blivit rikets centrum för järnexport.
På gång i december 2018
Nu i december har vi fortsatt i samma område som vi rapporterade om i november, och vi har huvudsakligen inriktat oss på att få undersökningen av 1700-talets valvbro helt framtagen och färdigdokumenterad.
Något som slagit oss här är att man uppenbarligen redan i ett tidigt skede haft stora problem med att de uppbyggda konstruktionerna satt sig eftersom de ligger på utfylld mark. Vi har till exempel sett att man tvingats lägga in nya golv i kontorsutrymmena under valvbron så att man skulle kunna fortsätta använda dem. Nu i undersökningarnas slutskede var det också tydligt att de stora stenlagda ytorna i anslutning till bron satt sig så mycket att de faktiskt låg under dagens vattenyta. De här sättningarna har inträffat trots att man redan vid byggnationen i mitten av 1700-talet försökt stärka grunderna med rustbäddar och pålar. Men eftersom utfyllnadsmassorna till mycket stor del bestod av organiskt material så har det inte hjälpt.
För de undersökningar som kommer lite längre fram i tid så är det viktigt för oss att vi nu har kunnat lokalisera var strandkanten har gått. Nu har vi hittat grunderna till 1600-talets kajanläggning och även bitvis kunnat se var 1300-talets strandzon låg. Så framöver vet vi nu att vi kommer att ha fast ursprunglig mark under en stor del av de ytor som senare ska undersökas, vilket är viktigt för vår planering. Där finns alltså chans att hitta medeltida stadslämningar och kanske även spår efter enstaka vikingatida aktiviteter.
Nu har vi lämnat utomhusarbetet och tagit oss in i kontorsvärmen, åtminstone för några veckor framåt.
Vi vill passa på att önska alla en God Jul och ett bra avslut på det här året. Väl mött i januari 2019 igen.
Månadens fynd - november 2018
Månadens fynd är något som förbryllat oss länge. Vi hittade det när vi gjorde vår undersökning på Södermalmstorg våren 2014. Egentligen rör det sig om tre fynd som alla är helt identiska i sin utformning. De påträffades i lager som vi daterar till en tid mellan 1275 och 1350. Det rör sig om tre likartade järnbleck där det från mittpartiet går ut två likarmade band.
Vad var det för föremål vi hittat?
Efter en del sökande såg vi att det fanns ett likadant bleck från en undersökning som gjorts här i Stockholm tidigare, det var daterat till 1250-1270. Där hade det tolkats vara ett åderlåtningsjärn. Men i så fall skulle det vara en typ av åderlåtningsjärn som aldrig skådats tidigare så den tolkningen kändes inte helt korrekt.
Så plötsligt hittade en kollega från Medeltidsmuseet efter idogt sökande på nätet en öppning för en helt annan tolkning där dessa föremål istället kunde kopplas till medeltida fartyg. Den öppningen visade sig vara mycket lyckad, för efter mer efterforskningar i litteratur så kan vi nu slå fast att det istället rör det sig om en typ av föremål som hör samman med de hanseatiska koggarna.
Det rör sig alltså om en sorts klammer som förekom i koggar under medeltiden för att hålla drevningen på plats mellan borden. Inom nederländskt och tyskt område där de förekommer i stort antal kallas de för sintel.
Den äldsta typen av sintel uppträder vid mitten av 1200-talet och de förekommer sedan fram till 1500-talets mitt. Enligt beräkningar som gjorts visar det sig att det för en enda kogg kunde behövas så många som 15 000-16 000 sintels.
Trots att det här alltså borde vara ett vanligt fynd att hitta så finns det inte många referenser till tidigare fynd av sintels från svenskt område. En del har dock påträffats på Gotland, huvudsakligen i anslutning till Visby.
I Holland har det upprättats en typologi av de här föremålen och våra fynd motsvarar närmast en typ som kallas D2 och kan dateras till cirka 1300-1375. Det är en dateringsram som faller väl in med dateringen av våra lager. Närheten till den smedja som fanns i den södra delen av området vid denna tid öppnar för möjligheten att de tillverkats där. Även om vi inte funnit några belägg för att sintels använts i svenskbyggda skepp så har det säkert funnits behov av möjlighet till reparation och underhåll av de hanseatiska koggarna som angjorde Stockholm.
Utifrån skriftliga källor vet vi att staden hade en skeppsgård på Stadsgården 1448. Under 1300-talet anlades ett omfattande gatunät vid Södermalmstorg med bland annat en bred allmänningsväg som ledde ner mot Stadsgården. Behovet av en så pass stor kommunikationsled för transporter av människor och materiel vid denna tid tyder på en omfattande verksamhet vid Stadsgården och kanske är det så att skeppsgården anlades redan på 1300-talet.
På gång i november 2018
Nu under november har det varit en intensiv tid med arkeologiska undersökningar som är i full gång i norra delen av Stadsgårdenområdet.
Här visste vi att vi skulle träffa på anläggningar från 1600- och 1700-talen. Frågan, som så ofta här vid Slussen, var bara hur mycket av lämningarna som fanns bevarat. Det vi förväntade oss hitta var fortsättningen på Nedre Järnbron, den valvbro som byggdes i mitten av 1700-talet i samband med att området här danades om då Christoffer Polhems sluss anlades. Bron utgjorde en förbindelselänk som sträckte sig öster om den nyanlagda slussen från Södermalm och norrut upp mot Stadsholmen utmed Saltsjösidan. Den här bron har vi stött på tidigare, dels fick vi tillfälle att dokumentera den norra delen i maj 2017 (Läs här) och nu i somras kom den södra delen fram i samband med vår undersökning av det kokhus som en gång legat här på Stadsgården (Läs här).
Järnbron hette den därför att den sträckte sig över den så kallade Järngraven som utgjorde det område där all handel med stångjärn bedrevs. Här lastades järnet om och vägdes på sin väg från Bergslagen för vidare export ut i Europa. Från 1662, då Stockholms järnvåg flyttades hit från Järntorget, och drygt tvåhundra år framöver utgjorde Järngraven navet för all handel med svenskt järn.
I och emellan fundamenten till bron fanns det inbyggda utrymmen för förvaring och även för kontorsverksamhet. Det vi hittar är bland annat rester efter sådana kontor.
Ett intressant fynd vi nu gjort är två stångjärn som av någon anledning lämnats kvar på platsen när verksamheten 1865 flyttades över till Djurgården. De stångjärn vi hittat är omkring tre meter långa. Med tanke på det värde de betingade så är det märkligt att de lämnats kvar. Men, troligen kan det röra sig om utsorterat järn. Vid järnvågen fanns nämligen kontrollanter som kallades järnvräkare som hade till uppgift att kontrollera järnets kvalité innan det fick exporteras. Det här fyndet kan hur som helst ses som en symbol för svensk handel och svensk industriutveckling.
Stångjärnet hade 1604 blivit det enda järn som fick exporteras. Handeln med dessa varor stod för en betydande del av landets inkomster. På 1640-talet uppgick Sveriges export av stångjärn till cirka 11 000 ton årligen. Femtio år senare hade exporten ökat till cirka 27 000 ton per år och på 1740-talet till 40 000 ton.
Bakom introduktionen av stångjärn låg bergsmän från Vallonien och Holland som redan i slutet av 1500-talet värvats till Sverige för att driva kronans järnbruk och vapensmedjor. En mycket viktig finansiell aktör i det sammanhanget var den holländske finansmannen Louis de Geer som lånade ut enorma penningsummor till den svenska staten. Som ett led i att kunna sköta sina affärer här i Sverige lät han på 1640-talet köpa in en fastighet på Götgatan och anlägga sitt palats där. Det är med andra ord ingen tvekan om att Slussenområdet på många sätt var en central punkt i stormaktstidens samhälle.
Andra spännande fynd som kommer fram nu härrör från tiden innan området blev centrum för svensk järnhandel. Dels gör vi fynd i det som från mitten på 1500-talet och under ungefär en hundraårsperiod framöver var vallgraven till den nya försvarsanläggning som Gustav Vasa lät anlägga med start i juni år 1544. Förutom vallgraven byggdes ett nytt porttorn, en rondell med kanongluggar och en vall som sträckte sig från Mälarsidan fram till porten och sedan vidare hela vägen över till Saltsjön. Från porten ledde en väg norrut fram till den medeltida Yttre Söderport.
Det här omfattande försvarsverket kom emellertid att spela ut sin roll och på 1630-talet inleddes ett rivande av Stockholms stadsmurar och porttorn. Nya försvarsverk hade istället uppförts på avstånd från staden, vid Danvikstull och Skanstull. 1698 revs de sista kvarstående resterna efter rondellen och porttornet, och man lät då också frakta bort vallen.
Fynden vi gör är helt klart knutna till den avmilitarisering av Slussenområdet som skedde under 1600-talet. Nere i den gamla vallgraven hittar vi mängder av kanonkulor, hittills mer än 200 stycken. Här finns också bomber och handgranater, samt delar av minst 7 kanoner. Kanonkulorna är av olika storlekar och har ursprungligen vägt mellan 2 och 20 skålpund, alltså cirka 0,85 till 8,5 kilo.
Men vi hittar även äldre konstruktioner och föremål. Uppenbarligen befinner vi oss också i vad som tidigare varit en strandzon, här finner vi snedställda träpålar och det ligger keramik som slängts i vattnet någon gång under 1300-talet. Det är intressant för nu kan vi på allvar dels få en bild av det medeltida försvaret av Södermalmsnäsets stränder och börja ringa in det område som en gång täcktes av en högmedeltida stadsdel. En stadsdel som sedan fick stryka på foten för att stärka upp Stockholms försvar.
Månadens fynd - oktober 2018
Den här månaden ska vi titta närmare på ett fynd som gjordes redan 2014 men som kom att framstå i lite ny dager så sent som i förra veckan. Vi håller nu på att avsluta vår rapport om de undersökningar vi gjorde på Södermalmstorg under åren 2013-2015. I samband med detta rapportarbete skulle vi nu fotografera ett urval av de cirka 12500 keramikskärvor vi påträffade vid utgrävningarna.
Månadens fynd är alltså en av dessa skärvor. Det rör sig om en del av en så kallad jydepotte.
En jydepotte är en gryta av oglaserad lera som vanligtvis står på tre ben och i mynningen är försedd med två stadiga hankar. Förleden jyde- visar på att kärlet är tillverkat på Jylland i Danmark och efterleden potte- visar att det rör sig om en gryta.
Den här typen av keramik börjar sparsamt dyka upp i de arkeologiska fynden i danska städer på 1420-talet, de blir sedan allt vanligare under loppet av 1500-talet. Kärltypen har sedan funnits ända fram till 1900-talet.
De tillverkades lokalt på den jylländska landsbygden av bondebefolkningen, möjligen som ett slags bisyssla för att stärka upp en sviktande ekonomi. Kärlen är helt formade för hand utan användning av drejskiva och de brändes utan syretillförsel vilket resulterat i att de blev mörkt grå eller nästan svarta. Utifrån etnologiska källor vet vi att det var kvinnorna på gårdarna som stod för tillverkningen.
Det var inte bara grytor som tillverkades utan även kannor och skålar, men de fynd vi oftast stöter på här i Stockholm är ändå grytor.
Vår skärva påträffades i ett sammanhang som daterar den till sent 1400-tal och vi vet att den definitivt har hamnat på Södermalmstorg senast någon gång under 1500-talets första fjärdedel. Den täcktes nämligen av ett hus vars byggnadsvirke fälldes vintern 1523/1524, året efter att Gustav Vasa tågat in i Stockholm.
När vi i torsdags skulle fotografera den så gjorde vi en upptäckt. På skärvans insida hade den kvinna som tillverkat grytan tryckt in sin tumme och lämnat ett avtryck. Det blev alltså som en hälsning till framtiden och något för oss att upptäcka 500 år senare. Med månadens fynd vill vi nu vidarebefordra denna hälsning till er!