På gång i maj 2018
Slussens alla slussar.
Den första slussen mellan Saltsjön och Mälaren byggdes 1642 och kallades drottning Kristinas sluss. Den nuvarande uppfördes på 1930-talet i samband med ombyggnationen av Slussen och heter Karl Johans sluss. Däremellan har det funnits ytterligare två slussar, Polhems sluss från 1700-talet som i sin tur ersattes av Nils Ericsons sluss vid 1800-talets mitt.
Vid den arkeologiska undersökning vi nyligen har avslutat på Slussplan har vi påträffat de östligaste delarna av den ursprungliga Polhemsslussen. Det vi fick fram var delar av en fint stenlagd slusskaj och en del av kanalens stödmur.
Redan år 1724 så var den första slussen, drottning Kristinas sluss, i det närmaste uttjänt. Inte nog med att stora reparationer på konstruktionen behövdes, man önskade även göra den djupare så att större fartyg skulle kunna passera. Staden bestämde sig därför för att bygga en helt ny sluss på samma plats som den gamla. Man frågade då Christopher Polhem om han var villig att konstruera den nya slussen. Polhem som då var 63 år tackade nej då han menade att han var för gammal. Åren gick och 1730 vände man sig åter till Polhem som ansågs vara den ende som kunde ro projektet i hamn. Det skulle dock dröja ända fram till 1744 innan en då 84-årig Polhem skrev på kontraktet och byggnationen kunde starta. Vid några tillfällen under byggandets gång bars den åldrige Polhem ner till byggarbetsplatsen i bärstol från sitt hem på Hornsgatan. Christopher Polhem fick aldrig se den färdiga slusskonstruktionen utan avled 1751, fyra år innan den invigdes i maj 1755. Då hade den närmare 45 meter långa och 9,5 meter breda slussen kostat 386 000 daler silvermynt att bygga, vilket var nästan fyra gånger mer än den budgeterade summan. Polhems sluss var i drift i nästan hundra år. På 1850-talet ersattes den av Nils Ericsons sluss som byggdes längre norrut mot Gamla stan. Den gamla slussrännan behölls emellertid och användes ett tag som fisksump i en basarbyggnad som byggdes över rännan. Det var först i samband med byggnationen av Slussen på 1930-talet som Polhems sluss fylldes upp med jordmassor och helt togs ur bruk.
Pallisaden växer
Något vi nästan börjat vänja oss vid är att det så gott som alltid dyker upp något överraskande och oväntat när vi sätter spaden i jorden. Så var det även den här gången. Längst ner i gropen, strax över grundvattennivå, så kom det fram en pallisadliknande konstruktion som liknade den pallisad vi fann på Sjöbergsplan i november förra året (se tidigare artikel På gång i november).
Det rörde sig om tätt lagda stockar som var snedställda i vinkel ut mot dåtidens vattenyta. Tidigare hade vi en hypotes om att det varit en upprättstående pallisad som fallit omkull, men nu talar allt mer för att den sneda vinkel den hade när vi fann den är den ursprungliga. Stockarna i konstruktionen måste ha varit längre och med stor sannolikhet spetsiga ut mot vattnet, på det sättet har pallisaden utgjort ett effektivt hinder mot angripare som velat angöra stranden från sjösidan.
Pallisaden har troligen uppförts på 1300-talet och skyddat det näs som på den tiden sköt ut i Söderström mot Gamla stan. För en sådan datering talar inte bara den årsringsdatering (dendrokronologiska analys) vi gjort på konstruktionen vi undersökte på Sjöbergsplan utan även åldern på den keramik vi hittat i anslutning till palissaden.
Månadens fynd - april 2018
Månadens fynd är av ett ganska ovanligt slag i arkeologiska sammanhang, fast å andra sidan så hittar vi ju en del ganska ovanliga saker här vid Slussen.
Det rör sig om ett så kallat strykjärnslod av järn. Lodet är knappt 10 cm långt, 6 cm brett i basen och en dryg centimeter tjockt. Det väger 3,5 hekto. En ganska så solid och kompakt järnklump alltså.
Vårt fynd kommer i ett lager som vi med hjälp av mynt och kritpipor kan datera till 1700-talets andra hälft.
Ett sånt här lod användes på så sätt att det värmdes upp i en eldstad och sedan stoppades in i strykjärnets bakre del vars öppning var försedd med en stängbar lucka. Själva strykjärnet sattes alltså aldrig över elden, utan det utgjorde i princip bara ett handtagsförsett hölster som värmdes upp av lodet. Materialet i strykjärnet är nästan alltid av en legering bestående av koppar och tenn.
I svenska museisamlingar finns det strykjärn från 1600-talet och framåt och de har genomgått en del förändringar över tid. 1600-talets strykjärn har en mer avrundad nos, omkring 1700 blir nosen spetsig och behåller sedan den formen. Från omkring 1800 ändras utförandet av luckan baktill på strykjärnet. Då överger man luckan som var utformad som en svängbar gångjärnsdörr och istället görs luckan höj- och sänkbar.
Strykjärn användes främst till att stryka linnekläder med och sannolikt är det så att de kommer i bruk först under 1600-talet då också bruket av linne ökar.
På gång i april 2018
Förra månaden berättade vi att vi höll på med en undersökning inom en mindre yta som låg i anslutning till Gustav Vasas försvarsverk som uppfördes i mitten av 1550-talet. Under april har vi fortsatt och nu också avslutat det arbetet.
Många av de fynd som hittades kan vi hänföra till matlagning, här fanns nämligen en hel del matavfall i form av djurben och även en stor mängd skärvor av trasiga lergrytor. Så uppenbarligen har vi haft någon form av kök i närheten där man lagat mat åt de militärer som skulle sköta stadens försvar.
I anslutning till försvarsvallens östra ände kom det fram en kraftig stenrad som möjligen utgjort någon form av fundament för att hålla grusmassorna i vallen på plats.
Vi hittade även lämningar som var äldre än vallen. Under den fanns nämligen rester av stenläggningar i två olika nivåer och allra underst hittade vi rester av en träkonstruktion från tidigt 1500-tal. Stenläggningarna kan ha fungerat som någon form av förstärkning av strandkanten och har då också gjort det lättare att ta sig fram längs med stranden när man skulle lasta och lossa mindre båtar. Trästockarna är det enda som blivit kvar efter någon mindre bod som stått här i vattenbrynet.
Månadens fynd - mars 2018
Månadens fynd har vi hämtat från Södermalmstorg. Det är en sporre av en typ som kallas piksporre. Den här hittade vi i lager som kan dateras till en period mellan cirka 1275 och 1325, mest sannolikt befinner vi oss i ett mycket tidigt 1300-tal.
Sporren är av järn och cirka 12 cm lång, skänkeln är böjd så att den kunde sitta under ankeln på den ryttare som burit sporren. I slutet av skänkeln ser vi att spännet, som användes för att låsa fast sporren med hjälp av en läderrem runt foten, sitter kvar.
Böjda skänklar var något man började använda på 1100-talet, den sporre som vi hittat har mycket kraftigt böjda skänklar vilket är typiskt för tiden från och med 1200-talets mitt. Själva piken är pyramidformad och utformningen av piken var också något som förändrades över tid, allt för att minska skadorna som annars kunde uppstå på hästen när ryttaren sporrade den. Piksporrar kom med start i 1200-talet att successivt ersättas av sporrar som hade en klyka med en roterande trissa istället för en pik. Vid mitten av 1300-talet dominerade trissporrarna helt.
Fynd av medeltida piksporrar är inte helt ovanliga, i Sverige finns säkert ett 50-tal sådana fynd gjorda. Ofta är de påträffade i anslutning till borgar, men de har också hittats på medeltida gårdar ute på landsbygden. Kopplingen mellan en förekomst av sporrar och krigare som ingår i en beriden här ligger nära till hands. Under 1200-talet infördes en rusttjänst som till exempel är känd i Alsnö stadga från omkring år 1280 där det omtalas att den som fullgjorde rusttjänst med en stridshäst åt kungen skulle befrias från skatt. Detta var något som gynnade stormännen och stärkte kungen som fick ett rytteri i sin tjänst. Han kunde nu också själv avgöra vilka han ville låta ingå i detta frälse och var fri att välja de som var lojala till honom utan släktskapsband.
Att vårt fynd den här månaden är från decennierna kring år 1300 är extra intressant, från den här tiden hittade vi inte bara sporrar utan också doppskor till svärdsskidor och pilspetsar. Det rör sig alltså om fynd som kan förknippas med vapen, våld och ond bråd död. Och mycket riktigt, det var en orolig tid som präglades av en våldsam och hänsynslös maktkamp mellan bröder inom kungaätten.
De kungliga brödrastriderna inleddes med att Magnus Birgersson (Ladulås) som var kung under åren 1275-90, hade tagit makten genom ett uppror där han besegrat sin bror kung Valdemar i ett militärt slag vid Hova i Västergötland.
När Magnus dog efterträddes han av sin son Birger som regerade under perioden 1290-1318. Det blev en tid som fortsatte med politiska intriger och mynnade ut i ett inbördeskrig mellan kungen och hans bröder, hertigarna Erik och Valdemar som pågick mellan åren 1306-1318.
Det blev ett inbördeskrig vars maktpolitiska förvecklingar inte gick stockholmarna förbi. År 1307 intog hertigarna och deras anhängare Stockholm och slottet efter en belägring och tio år senare, 1317, utsattes Stockholm för ytterligare en belägring då kung Birger försökte återta staden.
Med tanke på att vårt fynd den här månaden har gjorts på en plats som ligger oskyddat och i ett mycket utsatt läge inte långt utanför stadsporten, kan vi inte utesluta att det hamnat där i samband med någon av inbördeskrigets olika belägringar. På så vis kan ett enskilt fynd spegla en dramatisk tid i vår historia.
På gång i mars 2018
De senaste veckorna har det inte varit så mycket schaktningar som tidigare vid Slussen. Det innebär att det arkeologiska fältarbetet har gått lite på sparlåga, vilket vi är rätt tacksamma för med tanke på den vinterkyla vi har haft. Men den arkeologiska verksamheten avstannar aldrig helt och hållet. Sedan ett par veckor tillbaka undersöker vi en mindre yta om knappt 100 kvadratmeter på södra Slussplan där ett maskinrum senare kommer byggas.
Undersökningsområdet ligger inom en yta som vid mitten av 1500-talet utgjorde en del av Gustav Vasas försvarsverk. Än så länge har vi inte påträffat något av försvarsanläggningen men väl en hel del sopor som slängts uppe på den. Soporna utgörs av en hel del matrester i form av ben men även av keramik och glas som gått sönder. Keramiken består huvudsakligen av trebensgrytor av rödbrännande lera, en typ av keramik vi brukar kalla för rödgods. Keramiken och glaset som vi hittat kan vi datera till andra hälften av 1500-talet.
Vad som finns längre ner återstår att se, men vi har vissa förhoppningar om att hitta rester av de medeltida aktiviteter som bör ha funnits på platsen innan Gustav Vasa byggde sitt försvarsverk.
Månadens fynd - februari 2018
Månadens fynd är ett stort kopparmynt, det rör sig om ett så kallat plåtmynt. Myntet är cirka 12x13 cm stort och det väger 735 gram. Det är försett med fyra hörnstämplar och en mittstämpel. I hörnstämplarna kan vi se Fredrik I:s krönta monogram FRS (en förkortning för Fredericus Rex Sveciae, som betyder Fredrik Sveriges konung) och årtalet 1723. I mittstämpeln valören 1 DALER SILFMYNT och två korslagda dalpilar. Pilarna visar oss att det präglades i Avesta. Men varför heter det silvermynt när det är av koppar? Jo därför att Sverige vid den här tiden hade så kallad silvermyntfot, vilket innebär att silver var den metall i vilket landets huvudmynt skulle präglas i. Silvermyntfot hade gällt i Sverige sedan medeltiden.
Kopparmynt hade vi haft sedan 1624, då de första tillverkades i Säter i form av så kallade klippingar. Det var fyrsidiga mynt som präglades på långa bandformiga kopparplåtar som sedan klipptes upp. En starkt bidragande orsak till att man började tillverka mynt av koppar var att det rådde brist på silver i Sverige efter det att man betalat ut ett enormt stort lösen för Älvsborgs fästning till Danmark under åren 1616-19. Detta lösen uppgick till en miljon riksdaler som skulle betalas i myntat silver. Ett annat ekonomiskt, och mer taktiskt skäl, till att börja göra mynt av koppar, var att man som Europas största exportör av koppar då kunde skapa en brist på denna metall och därigenom också höja priset på den.
Plåtmynt av koppar präglades som betalningsmedel i Sverige från år 1644 fram till 1776. Tanken med dem var att få ner de höga präglingskostnaderna, men de skulle också kunna tjäna som exportvara.
År 1723 fanns plåtmynten i ytterligare tre valörer; 4 daler silvermynt (det var 23x24 cm stort, och vägde 3 kg), 2 daler silvermynt (15x16 cm, 1,5 kg) och slutligen ½ daler silvermynt (7x8 cm, ca 0,4 kg).
Hur mycket var ett sånt här mynt värt, eller rättare sagt hur mycket kunde man handla för det? Omsätter vi det i matvaror så kunde vi år 1725 fått 10 liter öl eller tre kilo gäddor för vårt mynt. Skulle vi istället vilja baka bröd så hade vi kunnat köpa 30 liter spannmål i form av råg. Hade vi däremot önskat oss en ko hade vi behövt punga ut med 10 mynt av den här typen.
Räknar vi om myntets värde till dagens penningvärde motsvarar det cirka 165 kronor.
När det här myntet präglades hade Fredrik varit kung i tre år. Det stora nordiska kriget hade just avslutats och fred hade slutits med Hannover-Preussen, Danmark-Norge och Ryssland. Landets ekonomiska och befolkningsmässiga resurser var vid det laget i det närmaste uttömda efter årtionden av krig och Sverige hade nu förlorat sin ställning som stormakt i Östersjöområdet.
Den svenska riksdagen såg nu till att minska kungamakten för att förhindra att Sverige skulle kastas ut i nya krig och statliga äventyr. Det bestämdes därför att makten hädanefter skulle ligga hos riksdagen. Vi befinner oss i inledningen av vad som historiskt kallas frihetstiden.
Månadens fynd - januari 2018
Månadens fynd nu i januari utgörs av det vanligaste fynden vid arkeologiska stadsundersökningar i städer. Nämligen skärvor av keramik. Föremål av keramik användes för tillagning, uppläggning, förvaring och för att äta mat på. Därför var det ingen stor överraskning för oss när det började dyka upp keramikskärvor i samband med att det grävdes ett schakt för att sätta ner en vattenpump på Stadsgården.
Det var bara det att det plötsligt kom väldigt mycket keramik inom en begränsad yta. När vi kunde studera keramiken lite närmare så kunde vi inte bara se att skärvorna till övervägande del kom från så kallade trebensgrytor av rödgods, en typ av kärl som användes att koka mat i, vi kunde även se att flera skärvor hade skador som uppkommit i samband med tillverkning. Utifrån detta kunde vi dra slutsatsen att keramiken måste komma från en krukmakares verkstad och att det var delar från misslyckade bränningar vi funnit som slängts ut vid strandkanten.
Under Stockholms äldre historia var förmodligen all keramik i staden importerad, i huvudsak från Tyskland, och det är först 1479 som krukmakare omnämns i de skriftliga källorna. Under 1500-talet så sker en markant ökning av uppgifter om krukmakare. Inte sällan har krukmakarna tyska namn och det är troligt att det var inflyttade tyska krukmakare som var med och grundade de keramikverkstäder som blommade upp i Stockholm under denna tid. Flertalet krukmakare verkar ha etablerat sig längs vattnet på Norrmalms västra sida men det finns även uppgifter om krukmakare på Södermalm. Den första krukmakaren som finns omnämnd på Södermalm hade även kopplingar till Stadsgården. Den 15 november 1557 så tvingas en krukmakare vid namn Fauctor överlämna sin tomt vid Stadsgården till staden och får i ersättning en tomt vid Fatburssjön som var en sjö som låg där Södra stationsområdet ligger idag. Under 1500-talet var det många hantverkare som var etablerade runt Fatbursjön och från 1569 så finns det även uppgifter om en gård med namnet Krukmakaregården som uppges ligga vid Repslagargatan invid sjön. När man på 1930-talet grävde i korsningen Repslagargatan – Högbergsgatan så hittade man en större mängd kakel av äldre typ, så kallade pottkakel, intill resterna av vad man antog var en brännugn i ett krukmakeri från mitten av 1500-talet.
Även i vårt avfallsmaterial från krukmakeriet vid Stadsgården kan vi se att man vid sidan av keramik tillverkat kakel.
Tyvärr kan vi i dagsläget inte knyta keramiken till någon känd krukmakare. Keramikens utformning talar för att den kommer från en verkstad som var i drift cirka 1600-1620, det vill säga mellan 40-60 år efter att Fauctor tvingades lämna sin tomt vid Stadsgården. Förhoppningsvis kommer vi hitta mer keramikavfall från verkstaden längre fram och då berätta mer om krukmakaren vid Stadsgården och hans produktion.
En metallarbetares verkstad från tidigt 1600-tal har hittats på Stadsgården
En metallverkstad från tidigt 1600-tal
Efter att vi undersökt och dokumenterat lämningarna från de ryska handelsmännens bodar som vi berättade om i vår förra artikel fortsatte vi att gräva oss ner i jordlagren. Där påträffade vi en metallverkstad. Vi kunde se att den hade byggts om en gång inom ett kort tidsintervall. I den äldsta fasen har den sannolikt utgjorts av en timrad byggnad för att i nästa fas endast ha ett stolpburet tak utan väggar.
Intill byggnaden fanns det tjocka kollager som innehöll stora mängder hasselnötsskal, skalen användes för att få en bra och varaktig glöd. På grund av brandfaran utgjordes golven av sand och i dessa hittades små bronsklipp och blybitar vilket visar att man gjort legeringar och gjutit föremål på plats. Det fanns även en del slaggskållor och en typ av slagg som kallas för sprutslagg som uppstår när man smider järnföremål. Detta tyder på att det både gjutits och smitts föremål i verkstaden.
Än så länge har vi inte gjort några fynd som kan tala om vad som tillverkats i verkstaden men hela platsen är inte undersökt än så förhoppningsvis kommer vi fram till det längre fram.
Fyndet av verkstaden är ett viktigt led i gestaltningen av hur den här delen av Stadsgården utnyttjades innan de ryska handelsmännen tog området i besittning. Från skriftliga källor vet vi att ryssarna fick tomten av staden 1638. Det kom emellertid att dröja fram till 1641 innan handelsområdet stod klart för inflyttning. Åren däremellan röjdes området av på äldre bebyggelse och förbereddes för de nya handelsbodarna. En av de verksamheter som fick stryka på foten för handelsplatsen var vår metallverkstad. Utifrån de myntfynd vi har gjort så kan vi se att verkstaden funnits en mycket kort period, sannolikt inte mer än fyra år, från 1634 till rivningen 1638 då ryssarna övertog platsen.
På Stadsgården har vi hittat två tranbodar
Vid Slussen fortsätter de arkeologiska undersökningarna oförtrutet trots att vinterkylan blivit allt påtagligare den senaste tiden. I vår senaste artikel från Stadsgården kunde vi berätta att vi funnit en del av en rysk handelsmans byggnad från senare hälften av 1700-talet. Då hade vi också påträffat en kraftig lastkaj samt vad vi då tolkade som ett intilliggande kokhus från 1500-talet.
Tranbodar från 1500-talet!
Lastkajen och kokhuset låg i den södra delen av Stadsgårdsområdet, alldeles vid foten av Katarinaberget och dåtidens strandlinje. När vi tog bort lastkajen visade det sig att det fanns ett lika kraftigt spisfundament under kajen som i det kokhus som vi fått fram. Den nyfunna spisen visade sig vara anlagd på ett lager som tillkommit samtidigt som huset vi hittade tidigare. Det innebär alltså att de är samtida.
Detta fynd gjorde att vi fick tänka om vad gäller byggnadernas funktion. Det fanns naturligtvis ingen anledning till att placera två identiskt stora kokhus intill varandra.
Vi förstod då att det vi funnit faktiskt var två tranbodar, vilket i sig är sensationellt då det är första gången sådana påträffats i Stockholm. Trankokningen på Södermalm är den äldsta verksamheten i Stockholm som finns nämnda i skrift.
Tranbodarna, eller sälbodarna som de också kallas under medeltiden (sælbodher), omnämns första gången i ett dokument daterat den 17 juli 1305. Av dokumentet framgår att tranbodarna var en del av stadens ägor och utgjorde en del av denna. Att tranbodarna placerades utanför stadsbebyggelsen berodde på att trankokningen genererade en fruktansvärd stank som man av förklarliga skäl inte ville ha i staden. Tranet bestod av späcket från sälar som saltades och lades i trätunnor för vidare transport till trankokerierna. I tranbodarna skars späcket upp i tärningar och kokades tills tranoljan steg upp till ytan där det skummades av och hälldes över i tranfat. Den tranolja som blev resultatet av kokningen användes sedan som lysolja och till att smörja in läder. Tranbodstomterna var långsmala, närmare 24 meter långa och 8 meter breda, och sträckte sig från land en bit ut i Saltsjön. Tomternas utformning var säkert anpassade till bodarnas utformning där de stora tunga ugnsfundamenten var anlagda på land medan resten av byggnaden stod på pålar ut i sjön vilket var praktiskt då tillgång till vatten var en förutsättning för kokningen av tranet. Vi vet att tranbodarna vid Stadsgården fanns kvar fram till 1600-talets första hälft och verksamheten pågick med andra ord under drygt 300 år.
De tranbodar vi nu funnit är alltså från 1500-talet och verkar ha byggts upp under tidigt 1500-tal, men innan vi kan vara helt säkra på när de byggdes så får vi avvakta årsringsdateringarna på byggnadsvirke och pålar som byggnaderna vilat på. Den nyfunna boden förstördes i samband med en brand och byggdes därefter över med en kaj. Den andra boden förstördes bara delvis och byggdes därför om och fortsatte att användas även under senare delen av 1500-talet och i den hittade vi ett silvermynt daterat till år 1575.
Ryssbodar från 1700-talets första hälft
Lämningarna efter den ryske handelsmannens byggnad från 1700-talets andra hälft är nu dokumenterad och borttagen. När vi tog bort husgrunden så upptäckte vi att den var byggd ovanpå resterna av en äldre byggnad under denna. Nu har vi fått fram så mycket av dessa lämningar att vi kan säga att det rör sig om minst två källarrum uppförda i sten och tegel.
Förmodligen rör det sig om delar av samma byggnad som påträffades i samband med byggandet av tunnelbanan vid Slussen 1955. Det var då rester efter källarvalv och grundmurar som kom fram cirka 35 meter öster om Stadsmuseets norra flygel, vilket sammanfaller väl med de källare vi nu funnit. Källarna har vi kunnat identifiera som en del av de ryska handelsmännens byggnader vilka uppfördes efter en omfattande brand i december 1694 då den tidigare handelsplatsen som bestod av träbyggnader brann ner till grunden.
På gång i december
Karl Johans torg
För drygt ett år sedan avslutade vi våra undersökningar vid Karl Johans torg då vi bland annat fann lämningar efter Södra Slakthuset och Kvarngränd från 1700-talet. Då fick vi lov att lämna en mindre yta som vi inte fick tillgång till. Nu har vi äntligen fått lov att komma tillbaka och undersöka denna del också. Det vi nu fått fram är delar av ett sliperi som låg väster om Södra Slakthuset samt ytterligare en del av gränden.
Skeppsbron
På Skeppsbron följer vi provgropsgrävningar för lokalisering av gas- och vattenledningar. Provgroparna görs som en del av förberedelserna för omfattande ledningsomläggningar med start under våren 2018. Då provgroparna görs i gamla ledningsschakt är det främst i de äldre schaktväggarna som vi har förhoppningar om att kunna finna rester av äldre lämningar.