Månadens fynd 28 januari 2019

Månadens fynd - januari 2019

Månadens fynd utgörs av några vackra fajansskärvor som har sitt ursprung i Italien. De kommer närmare bestämt från en mycket berömd produktionsort som heter Montelupo. Där strax utanför Florens gjordes keramik av mycket hög klass som sedan fann sin avsättning hos de välbärgade florentinska borgarna. Kärlen gick också på export över hela Europa och fann även sin väg över till de europeiska kolonierna i Amerika och Asien.

Månadens fynd januari 2019Månadens fynd utgörs av dessa fyra keramikskärvor som kommer från en fajansskål, en så kallad "tezza". Den tillverkades i Montelupo utanför Florens under tidigt 1600-tal.

 

De fynd som vi hittade på Södermalmstorg kommer från en skål med fot som varit dekorerad med flerfärgad tennglasyr, på italienska kallades sådana skålar för ”tazza”, skärvorna kan dateras till en period mellan 1625 och 1637. Dekoren utgörs av löv och slingrande bladverk målat i blått, grönt, gult och lila.

Som ett exempel på hur stor spridningen av keramik från Montelupo hade kan nämnas att skärvor av liknande kärl hittats vid arkeologiska undersökningar i Jamestown i Virginia. Jamestown var den första permanenta engelska bosättningen i Nordamerika. Staden grundades 1607 och fick sitt namn efter kung James I.

I Stockholm lär dessa skålar ha varit exklusiv keramik som man med stolthet visat upp för nyfikna och imponerade gäster.

 

 

 

 

Katarinavägen 25 januari 2019

På gång i januari 2019

Efter välförtjänta ledigheter över jul och nyår är vi åter igång med vårt arbete här vid Slussen. Just nu sker det mesta av arbetet inomhus där vi arbetar med att ta hand om de fynd och den dokumentation vi gjorde vid undersökningarna på Stadsgården i slutet av förra året.

Arbetsbild 1 72dpi 900 600 IMG 2826Fyra meter under Katarinavägens yta hitta vi nu dess äldre föregångare.

 

Arbetsbild 2 72dpi 900 600 IMG 2841Även om det är vinter och iskallt så ska lämningarna vi hittar mätas in, så det är bara att etablera totalstationen och sätta igång.

 

Men en del utomhusarbete gör vi också. Det rör sig då om mindre schaktningsövervakningar, dels på Skeppsbron och dels på Katarinavägen. Än så länge har inte schaktningarna på Skeppsbron inte lett till några arkeologiska fynd. Uppe på Katarinavägen har vi däremot gjort några fynd, framförallt hittar vi där en liten sträcka av dess föregångare, Glasbruksgatan.

Glasbruksgatan 72dpi 900 600 IMG 2910Här djupt under dagens Katarinaväg ser vi Glasbruksgatans stenlagda yta så som den såg ut på 1700-talet.

 

Av fynden som kommer i anslutning till den så rör det sig om den stenlagda gata som då fanns här på 1700-talet.

Kritpipor Katarinavägen 72dpi 900 600En del av fynden hjälper oss att datera den påträffade gatan. Det här är delar av kritpipor från 1700-talet. 

 

Namnet Glasbruksgatan är känt från 1674 och det glasbruk som syftas till är det som Melker Jung anlade här i området 1653. Under 1700-talet, alltså den tid som vi kan datera vår lämning till, så kallades gatan Stora Glasbruksgatan. Detta till skillnad mot Lilla Glasbruksgatan som vi idag känner som Klevgränd.

Den gata som vi nu hittat var länge den bästa farbara vägen om man från innerstaden skulle nå de östra delarna av Södermalm.

Stora Glasbruksgatan 1902 72dpi 900Så här såg Glasbruksgatan ut 1902 och det är ungefär på den här platsen vi just nu gör vår schaktkontroll. Mitt i bildens nederkant möttes Stora och Lilla Glasbruksgatan. Långt i bakgrunden kan vi ana Katarinahissens gångbro.

 

 

 

 

 

 

 

Månadens fynd 19 december 2018

Månadens fynd - december 2018

Månadens fynd måste självklart utgöras av de kanonkulor som vi alldeles nyligen hittat här vid Stadsgården.

I skrivande stund har vi inte hunnit gå igenom dem alla, men totalt är det mellan 250-300 stycken. De är av varierande storlek, det tycks röra sig om mellan 5-7 olika storlekar och de har tillhört lite olika europeiska kallibersystem. Här verkar finnas sådana av både tysk och fransk typ. Sannolikt har våra större kulor som motsvarade 20 skålpund (lite drygt åtta kilo) avfyrats med en mynningsladdad kanon av en typ som kallades för en ½-kartog.

1/2 kartogDet här är en kanon av den typ som benämndes en 1/2 kartog. Den är från 1616 och vägde drygt 2000 kilo.

 

Tidigare hade kanoner av olika typer huvudsakligen gjutits i brons men från och med 1620-talet ökade tillverkningen av järnkanoner markant. Tillverkningen ägde främst rum i Bergslagen och vid järnbruken i Södermanland och i norra Uppland.

Några viktiga anledningar till den kraftiga tillverkningsökningen var att kronan behövde få tillgång till artillerivapen som skulle brukas av den svenska armén i 30-åriga kriget, men också att en stor mängd gick på export till andra europeiska länder – sannolikt för att brukas i samma krig. En av de stora vapenfabrikörerna och finansiärerna var Louis de Geer. Många av vapnen gjöts vid hans bruk i Finspång men också vid andra kända bruksorter såsom Nävekvarn och Forsmark. Det var inte bara de Geer utan även andra nederländska bruksägarsläkter som till exempel de Besche som var inblandade i och hade privilegier på denna lukrativa industri.

KanonkulorDe kanonkulor vi hittar är av olika kaliber och hittills tycks det som att vi har kanske så många som 7 olika storlekar.

 

Självklart var det inte bara kanoner som gjöts vid dessa bruk utan även kanonkulorna, eller loden som ammunitionen då kallades. De runda massiva järnkulor som vi hittat var den absolut vanligaste typen av ammunition. Ur skriftliga uppgifter kan vi till exempel se att i Stockholms vapenförråd fanns det år 1631 inte mindre än 34 497 sådana kanonkulor. Det återstår med andra ord ytterligare några fynd innan vi kommit upp i de mängderna.

Fynden av kanonkulorna, liksom granater och kanoner som vi gjort är ett resultat av att de dumpats i den gamla vallgraven utanför den yttre Söderport som Gustav Vasa lät anlägga kring år 1550. Denna befästningsanläggning hade hundra år senare spelat ut sin roll då Stockholms försvar flyttats längre ut. Sista gången den kom i bruk var i samband med tronstriderna mellan Gustav Vasas söner år 1568, då belägrade hertigarna Johan och Karl staden under september månad innan borgarna gav upp och lät upprorsmännen komma in. Men därefter kom befästningen aldrig mer till användning, 1619 lät man mura igen kanonportarna i rondellen och verksamheten i området ficka annan karaktär, 1662 flyttades stadens järnvåg hit och 1698 revs porttornet och delar av rondellen. Nu hade denna plats istället blivit rikets centrum för järnexport.

 

 

 

 

Stadsgården 19 december 2018

På gång i december 2018

Nu i december har vi fortsatt i samma område som vi rapporterade om i november, och vi har huvudsakligen inriktat oss på att få undersökningen av 1700-talets valvbro helt framtagen och färdigdokumenterad.

Arbetsbild 2 Här grävs en större stenläggning i anslutning till 1700-talets valvbro fram.

 

Valvbron 1Här har vi tagit fram de resterande delarna av valvbron och dokumenterat den med hjälp av bilder tagna med drönare och även med hjälp av laserskanning. Till höger i bild skymtar en kraftig rustbädd av trästockar under brofundamentet.

Något som slagit oss här är att man uppenbarligen redan i ett tidigt skede haft stora problem med att de uppbyggda konstruktionerna satt sig eftersom de ligger på utfylld mark. Vi har till exempel sett att man tvingats lägga in nya golv i kontorsutrymmena under valvbron så att man skulle kunna fortsätta använda dem. Nu i undersökningarnas slutskede var det också tydligt att de stora stenlagda ytorna i anslutning till bron satt sig så mycket att de faktiskt låg under dagens vattenyta. De här sättningarna har inträffat trots att man redan vid byggnationen i mitten av 1700-talet försökt stärka grunderna med rustbäddar och pålar. Men eftersom utfyllnadsmassorna till mycket stor del bestod av organiskt material så har det inte hjälpt.

Översikt 2 Vattenspegeln i förgrunden visar att sättningarna i området har gjort att 1700-talets stenläggningar i dag ligger lägre än grundvattenytan.

 

För de undersökningar som kommer lite längre fram i tid så är det viktigt för oss att vi nu har kunnat lokalisera var strandkanten har gått. Nu har vi hittat grunderna till 1600-talets kajanläggning och även bitvis kunnat se var 1300-talets strandzon låg. Så framöver vet vi nu att vi kommer att ha fast ursprunglig mark under en stor del av de ytor som senare ska undersökas, vilket är viktigt för vår planering. Där finns alltså chans att hitta medeltida stadslämningar och kanske även spår efter enstaka vikingatida aktiviteter.

KajfundamentDet här är en del av grundläggningarna till 1600-talets kaj som då fanns här på Stadsgården.

 

Nu har vi lämnat utomhusarbetet och tagit oss in i kontorsvärmen, åtminstone för några veckor framåt.

Vi vill passa på att önska alla en God Jul och ett bra avslut på det här året. Väl mött i januari 2019 igen.

 

 

 

 

Månadens fynd 29 november 2018

Månadens fynd - november 2018

Månadens fynd är något som förbryllat oss länge. Vi hittade det när vi gjorde vår undersökning på Södermalmstorg våren 2014. Egentligen rör det sig om tre fynd som alla är helt identiska i sin utformning. De påträffades i lager som vi daterar till en tid mellan 1275 och 1350. Det rör sig om tre likartade järnbleck där det från mittpartiet går ut två likarmade band.

Månadens fyndDet här är månadens fynd. Vad kan det vara? Läs vidare och få reda på det...

 

Vad var det för föremål vi hittat?

Efter en del sökande såg vi att det fanns ett likadant bleck från en undersökning som gjorts här i Stockholm tidigare, det var daterat till 1250-1270. Där hade det tolkats vara ett åderlåtningsjärn. Men i så fall skulle det vara en typ av åderlåtningsjärn som aldrig skådats tidigare så den tolkningen kändes inte helt korrekt.

Så plötsligt hittade en kollega från Medeltidsmuseet efter idogt sökande på nätet en öppning för en helt annan tolkning där dessa föremål istället kunde kopplas till medeltida fartyg. Den öppningen visade sig vara mycket lyckad, för efter mer efterforskningar i litteratur så kan vi nu slå fast att det istället rör det sig om en typ av föremål som hör samman med de hanseatiska koggarna.

SintelsHär ser man hur sådana här sintels satt fästa på insidan av bordläggningen på en kogg.Det rör sig alltså om en sorts klammer som förekom i koggar under medeltiden för att hålla drevningen på plats mellan borden. Inom nederländskt och tyskt område där de förekommer i stort antal kallas de för sintel.

 

Den äldsta typen av sintel uppträder vid mitten av 1200-talet och de förekommer sedan fram till 1500-talets mitt. Enligt beräkningar som gjorts visar det sig att det för en enda kogg kunde behövas så många som 15 000-16 000 sintels.

Trots att det här alltså borde vara ett vanligt fynd att hitta så finns det inte många referenser till tidigare fynd av sintels från svenskt område. En del har dock påträffats på Gotland, huvudsakligen i anslutning till Visby.

I Holland har det upprättats en typologi av de här föremålen och våra fynd motsvarar närmast en typ som kallas D2 och kan dateras till cirka 1300-1375. Det är en dateringsram som faller väl in med dateringen av våra lager. Närheten till den smedja som fanns i den södra delen av området vid denna tid öppnar för möjligheten att de tillverkats där. Även om vi inte funnit några belägg för att sintels använts i svenskbyggda skepp så har det säkert funnits behov av möjlighet till reparation och underhåll av de hanseatiska koggarna som angjorde Stockholm.

 

Stralsund stadssigill 1329Här ser vi Stralsunds stadssigill från 1329 med avbildningen av en kogg. Kanske har en kogg från Stralsund även angjort hamnen här nere i Stadsgården?

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

Utifrån skriftliga källor vet vi att staden hade en skeppsgård på Stadsgården 1448. Under 1300-talet anlades ett omfattande gatunät vid Södermalmstorg med bland annat en bred allmänningsväg som ledde ner mot Stadsgården. Behovet av en så pass stor kommunikationsled för transporter av människor och materiel vid denna tid tyder på en omfattande verksamhet vid Stadsgården och kanske är det så att skeppsgården anlades redan på 1300-talet.

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

Stadsgården 28 november 2018

På gång i november 2018

Nu under november har det varit en intensiv tid med arkeologiska undersökningar som är i full gång i norra delen av Stadsgårdenområdet.

De pågående undersökningarna i StadsgårdenområdetCentralt i bilden syns det område där undersökningarna i Stadsgårdenområdet just nu äger rum.

 

Här visste vi att vi skulle träffa på anläggningar från 1600- och 1700-talen. Frågan, som så ofta här vid Slussen, var bara hur mycket av lämningarna som fanns bevarat. Det vi förväntade oss hitta var fortsättningen på Nedre Järnbron, den valvbro som byggdes i mitten av 1700-talet i samband med att området här danades om då Christoffer Polhems sluss anlades. Bron utgjorde en förbindelselänk som sträckte sig öster om den nyanlagda slussen från Södermalm och norrut upp mot Stadsholmen utmed Saltsjösidan. Den här bron har vi stött på tidigare, dels fick vi tillfälle att dokumentera den norra delen i maj 2017 (Läs här) och nu i somras kom den södra delen fram i samband med vår undersökning av det kokhus som en gång legat här på Stadsgården (Läs här).

Järnbron hette den därför att den sträckte sig över den så kallade Järngraven som utgjorde det område där all handel med stångjärn bedrevs. Här lastades järnet om och vägdes på sin väg från Bergslagen för vidare export ut i Europa. Från 1662, då Stockholms järnvåg flyttades hit från Järntorget, och drygt tvåhundra år framöver utgjorde Järngraven navet för all handel med svenskt järn.

I och emellan fundamenten till bron fanns det inbyggda utrymmen för förvaring och även för kontorsverksamhet. Det vi hittar är bland annat rester efter sådana kontor.

Carlberg 1753 fundament till nya bron och Brolins karta 1771På de här bilderna syns de delar av den omtalade valvbron som vi just nu kan undersöka markerade med röd färg. Till vänster i ett utsnitt av en stadskarta från 1771 och till höger i en ritning gjord av stadsarkitekten Johan Eberhard Carlberg år 1753.

 

1750 ca Carlberg Passagebrons valv med träportarDet här är en fasadritning av valvbron från cirka 1750 där brons valv och utrymmen med träportar syns.

 

Översikt arbetsbildSå här ser våra lämningar från 1700-talet ut på lite närmare håll. De är också uppblandade med konstruktionsdelar från 1930-talet.

 

Arbetsbild kontoret grävs fram Här tas ett av kontoren under valvbron fram.

 

Ett intressant fynd vi nu gjort är två stångjärn som av någon anledning lämnats kvar på platsen när verksamheten 1865 flyttades över till Djurgården. De stångjärn vi hittat är omkring tre meter långa. Med tanke på det värde de betingade så är det märkligt att de lämnats kvar. Men, troligen kan det röra sig om utsorterat järn. Vid järnvågen fanns nämligen kontrollanter som kallades järnvräkare som hade till uppgift att kontrollera järnets kvalité innan det fick exporteras. Det här fyndet kan hur som helst ses som en symbol för svensk handel och svensk industriutveckling.

StångjärnDet här är två kvarlämnade eller kasserade stångjärn som vi hittade i Järngraven. De är cirka tre meter långa.

 

Slussen Järnvågen Järngraven Julin 1820I en målad skildring av verksamheten som bedrevs i Järngraven under tidigt 1800-tal ser vi mängder av stångjärn som är uppställda och redo för export. Mitt i bild kommer en arbetare bärandes på stångjärn som tycks ha samma dimensioner som de vi nu hittat.

 

Stångjärnet hade 1604 blivit det enda järn som fick exporteras. Handeln med dessa varor stod för en betydande del av landets inkomster. På 1640-talet uppgick Sveriges export av stångjärn till cirka 11 000 ton årligen. Femtio år senare hade exporten ökat till cirka 27 000 ton per år och på 1740-talet till 40 000 ton. 

Bakom introduktionen av stångjärn låg bergsmän från Vallonien och Holland som redan i slutet av 1500-talet värvats till Sverige för att driva kronans järnbruk och vapensmedjor. En mycket viktig finansiell aktör i det sammanhanget var den holländske finansmannen Louis de Geer som lånade ut enorma penningsummor till den svenska staten. Som ett led i att kunna sköta sina affärer här i Sverige lät han på 1640-talet köpa in en fastighet på Götgatan och anlägga sitt palats där.  Det är med andra ord ingen tvekan om att Slussenområdet på många sätt var en central punkt i stormaktstidens samhälle.

Andra spännande fynd som kommer fram nu härrör från tiden innan området blev centrum för svensk järnhandel. Dels gör vi fynd i det som från mitten på 1500-talet och under ungefär en hundraårsperiod framöver var vallgraven till den nya försvarsanläggning som Gustav Vasa lät anlägga med start i juni år 1544.  Förutom vallgraven byggdes ett nytt porttorn, en rondell med kanongluggar och en vall som sträckte sig från Mälarsidan fram till porten och sedan vidare hela vägen över till Saltsjön. Från porten ledde en väg norrut fram till den medeltida Yttre Söderport.

Det här omfattande försvarsverket kom emellertid att spela ut sin roll och på 1630-talet inleddes ett rivande av Stockholms stadsmurar och porttorn. Nya försvarsverk hade istället uppförts på avstånd från staden, vid Danvikstull och Skanstull. 1698 revs de sista kvarstående resterna efter rondellen och porttornet, och man lät då också frakta bort vallen.

Fynden vi gör är helt klart knutna till den avmilitarisering av Slussenområdet som skedde under 1600-talet. Nere i den gamla vallgraven hittar vi mängder av kanonkulor, hittills mer än 200 stycken. Här finns också bomber och handgranater, samt delar av minst 7 kanoner. Kanonkulorna är av olika storlekar och har ursprungligen vägt mellan 2 och 20 skålpund, alltså cirka 0,85 till 8,5 kilo.

kanonkulor grävs framDet är inte varje dag man får chansen att hitta sådana mängder av kanonkulor.

 

KanonkulorDet här är bara en liten bråkdel av alla de kanonkulor som nu hittats i den gamla vallgraven. Kulorna finns i flera storlekar.

 

KanonDet här är en av de kanoner vi hittat, den är lite drygt 40 cm lång.

 

Men vi hittar även äldre konstruktioner och föremål. Uppenbarligen befinner vi oss också i vad som tidigare varit en strandzon, här finner vi snedställda träpålar och det ligger keramik som slängts i vattnet någon gång under 1300-talet. Det är intressant för nu kan vi på allvar dels få en bild av det medeltida försvaret av Södermalmsnäsets stränder och börja ringa in det område som en gång täcktes av en högmedeltida stadsdel. En stadsdel som sedan fick stryka på foten för att stärka upp Stockholms försvar.

1300 talskeramikEtt urval av den keramik som slängts ut i den högmedeltida strandzonen vid Stadsgården. Huvudsakligen rör det sig om skärvor av tyska stengodskrus. Men här finns även inslag av grytor av svartbränt lergods.

 

 

 

 

 

 

Månadens fynd 29 oktober 2018

Månadens fynd - oktober 2018

Den här månaden ska vi titta närmare på ett fynd som gjordes redan 2014 men som kom att framstå i lite ny dager så sent som i förra veckan. Vi håller nu på att avsluta vår rapport om de undersökningar vi gjorde på Södermalmstorg under åren 2013-2015. I samband med detta rapportarbete skulle vi nu fotografera ett urval av de cirka 12500 keramikskärvor vi påträffade vid utgrävningarna.

Månadens fynd är alltså en av dessa skärvor. Det rör sig om en del av en så kallad jydepotte.

Jydepotte från kv. Mercurius. 72dpi 450Den här jydepotten hittade vi i kvarteret Mercurius i Gamla stan 2012. Det är den mest kompletta som hittats i Stockholm.En jydepotte är en gryta av oglaserad lera som vanligtvis står på tre ben och i mynningen är försedd med två stadiga hankar. Förleden jyde- visar på att kärlet är tillverkat på Jylland i Danmark och efterleden potte- visar att det rör sig om en gryta.

Den här typen av keramik börjar sparsamt dyka upp i de arkeologiska fynden i danska städer på 1420-talet, de blir sedan allt vanligare under loppet av 1500-talet. Kärltypen har sedan funnits ända fram till 1900-talet.

De tillverkades lokalt på den jylländska landsbygden av bondebefolkningen, möjligen som ett slags bisyssla för att stärka upp en sviktande ekonomi. Kärlen är helt formade för hand utan användning av drejskiva och de brändes utan syretillförsel vilket resulterat i att de blev mörkt grå eller nästan svarta. Utifrån etnologiska källor vet vi att det var kvinnorna på gårdarna som stod för tillverkningen.

Det var inte bara grytor som tillverkades utan även kannor och skålar, men de fynd vi oftast stöter på här i Stockholm är ändå grytor.

Vår skärva påträffades i ett sammanhang som daterar den till sent 1400-tal och vi vet att den definitivt har hamnat på Södermalmstorg senast någon gång under 1500-talets första fjärdedel. Den täcktes nämligen av ett hus vars byggnadsvirke fälldes vintern 1523/1524, året efter att Gustav Vasa tågat in i Stockholm.

 

Skärva från en jydepotte detalj med fingeravtryck. Södermalmstorg. 72dpi 450 nyTill vänster i bilden ser ni det tumavtryck som en jylländsk kvinna lämnade efter sig för mer än 500 år sedan.När vi i torsdags skulle fotografera den så gjorde vi en upptäckt. På skärvans insida hade den kvinna som tillverkat grytan tryckt in sin tumme och lämnat ett avtryck. Det blev alltså som en hälsning till framtiden  och något för oss att upptäcka 500 år senare. Med månadens fynd vill vi nu vidarebefordra denna hälsning till er!

 

 

 

 

 

 

 

 

 

Stadsgården 26 oktober 2018

På gång i oktober 2018

Inte mycket har hänt sedan vi berättade om vad vi gjorde i september. Det är fortfarande mindre schaktningar som pågår på Skeppsbron och Sjöbergsplan. Men lika hastigt som vintern är på gång så närmar sig våra stora undersökningar i den norra delen av Stadsgården. Ja faktum är att vi redan har tjuvstartat lite.

Valvbron 019 72dpi 900 600Just nu börjar lämningar efter en valvbro från 1700-talet komma fram.

 

Vi har börjat schakta en del i anslutning till det område där vi hoppades hitta fortsättningen på den valvbro som uppfördes i mitten av 1700-talet och som vi tidigare undersökt delar utav. Redan första dagarna så framkom en del av valvbrons grundmur och rester av en kullerstensbelagd gata.

GataEn del av en kullerstensbelagd gata invid valvbron.

Inom kort kommer vi även börja undersöka ett område väster om valvbron och då får vi svar på om det finns bevarade delar av den äldre valvgraven och den järnhantering som skedde där under 1600- och 1700-talen.

 

 

 

Månadens fynd 28 september 2018

Månadens fynd - september 2018

Månadens fynd hittade vi i anslutning till Parmmätarhuset som vi nyligen berättade om här på Slussenportalen.

Det fynd vi nu ska titta närmare på är en vinhandelspollett från 1890. Den typen av polletter användes huvudsakligen under perioden 1870 - 1900.

VinflaskaVinflaska från 1800-talet, funnen i Parmmätarhuset här på Stadsgården.Ända sedan medeltiden har det bedrivits handel med och utskänkning av vin i Stockholm och den verksamheten fick då endast skötas av stadens gästgivare. 1635 bildades ett vinskänkargille som var fristående från gästgiveriverksamhet. Vinskänkarna hade rättighet att importera och saluföra vin, både till utskänkning och avhämtning. 1702 bildade en sammanslutning av vinskänkar den så kallade Vinskänkssocieteten som fanns fram till 1846 när skråväsendet försvann. Det var då beteckningen "vinhandlare" istället började komma i bruk för de som sysslade med vinförsäljning.

Fortfarande vid slutet av 1890-talet var det många vinhandlare som följde ett äldre vinhandlarmönster där försäljningen ägde rum i själva lagerkällaren. Dit ner kom kunderna och diskuterade sina beställningar med lagermästaren och fick råd om vilka viner som var bra.

Till en vinfirma hörde en butik, ett kontor, ett lager, en arbetskällare för dryckeshantering och ett magasin för oförtullade varor. En vinhandel hade många anställda. Där fanns kontorister och kassörskor. l lagret fanns förutom lagerchefen också biträden som tappade, etiketterade, korkade och kapsylerade flaskorna. Man hade också anställda som sköljde flaskorna.

Buteljernas utformning skiftade från vinhandel till vinhandel och att tillverka nya för de som sålts var en kostsam affär därför var det viktigt för alla vinhandlare att försöka få tillbaka sina egna tombuteljer. Ett bra sätt var då att locka kunderna att komma tillbaka med de tomma buteljerna genom att erbjuda en pantning. Av den orsaken lät många handlare tillverka pantpolletter av metall eller papper.

Det är alltså här vår pollett kommer in i bilden.

 

 

 

 

 

När tombuteljer lämnades in till vinhandelns butik fick kunden en eller flera polletter som bevis på att han hade pantat sina flaskor. Polletterna kunde användas vid nästa besök i vinhandeln och polletternas värde drogs då av på priset. Ofta behövdes polletter i olika valörer på grund av att buteljerna hade olika värde beroende på storlek och färg.

Den pollett vi hittat har tillverkats för vinhandlaren Anshelm Berg & Kompani och hade ett värde av 6 öre. Utifrån samtida prislistor kan vi få fram att det motsvarade vad man fick i pant för en halvbutelj. Den här firman hade en av sina butiker på Götgatan 26, vilket ju inte är särskilt långt ifrån platsen där vi hittade polletten.

 

 

Vinhandelspollett 6 öre 1890. Berg CoMånadens fynd är en vinhandelspollett från 1890. Den är tillverkad åt vinhandeln Anshelm Berg & Co. och var värd 6 öre.

 

 

Annons i DN 1886 05 29 Här är en annons för vår vinfirma i Dagens Nyheter från den 29 maj 1886. Vi är inte helt säkra på att den typen av text skulle vara så gångbar idag.

 

Vårt fynd visar oss att återvinning inte är något nytt fenomen, även på 1800-talet gällde det att ta tillvara och återanvända, om inte annat så av ekonomiska lönsamhetsskäl för vinhandlaren. Det var emellertid inte alla flaskor som gav pant. För champagne- och likörflaskor fick man ingenting. I det arkeologiska materialet kan vi också se att slöseriet med glas varit ganska omfattande i de kvarter vi undersöker. Krossade flaskor är vanliga fynd.

Vinflaskor kv OrmenLångt ifrån alla flaskor återvanns genom pantning. Det här fyndet av krossade flaskor gjorde vi i kvarteret Ormen, bara hundra meter ifrån vår pantpollett.

 

 

 

 

 

Stadsgården 24 september 2018

På gång i september 2018

Efter några hektiska sommarmånader har vi nu varit inne i en lite lugnare period vilket har varit välbehövligt då det är många fynd och en omfattande dokumentation som behöver tas om hand. Det arkeologiska fältarbetet vid Slussen avstannar dock aldrig helt och hållet. För närvarande så övervakar vi schaktningar vid Guldfjärdsplan, Skeppsbron och på Katarinavägen, schakt som hitintills inte givit några resultat i form av arkeologiska lämningar.

Även på Stadsgården har schaktningarna fortsatt, fast i betydligt mindre omfattning än i somras. De tidigare förhoppningarna vi hade om att hitta lämningar av den passagebro som uppfördes av stadsingeniören Johan Eberhard Carlberg åren 1750-1753 har infriats. Bron uppfördes bland annat för att underlätta passagen förbi Järngraven. I Järngraven omlastades, vägdes och kvalitetsgranskades det järn som transporterades med båtar från Bergslagen över Mälaren för att vid Slussen omlastas till skepp på Saltsjösidan och vidare export söderut. Bron var konstruerad som en valvbro och i flera av brons fundament och valv byggdes kontor och andra utrymmen för Järnvågens drift.  De delar vi hitintills fått fram och dokumenterat är ganska små och fragmenterade men visade sig höra till två olika lokaler i bron. När schaktningarna senare under hösten fortsätter längre åt norr så har vi stora förhoppningar på att hitta ytterligare lämningar av bron.

Del av Carlbergs valvbro IMG 2447 72dpi 900 600Så här såg de fragmentariska resterna av ingeniör Carlbergs valvbro från 1750-talet ut.

 

Närmare Katarinahissen så har vi påträffat en kraftig stenmur som visat sig vara av lite yngre datum. Det rör sig om en uppkörningsramp av kraftig gråsten som förband Stadsgården med östra Slussgatan. I ett utlåtande från Stockholms stads Berednings-Utskott från 1865 finns ett förslag av stadsarkitekten L. Hedin om att utvidga östra Slussgatan ner mot järnvågen, ett arbetsföretag som beräknades kosta 20 000 riksdaler, vilket motsvarar cirka 1,3 miljoner kronor i dagens penningvärde. Rampen revs sedan i samband med den senaste ombyggnationen av Slussen på 1930-talet.

ArbetsbildHär dokumenteras den del av uppkörningsrampen som vi nyligen hittade. Hitsidan av muren är den som också syns på vykortet nedan.

 

Stödmur till passagebron 72dpi 900 600På en karta från tiden kring sekelskiftet år 1900 har vi med rött lagt in de inmätningar av uppkörningsrampen som vi gjorde i fält. Nedanför rampens murrester syns den gamla Katarinahissen och i bildens vänstra hörn ser vi den byggnad som idag är Stadsmuseet.

 

Vykort Katarinahissen 1902 07 21. Foto. A. Blomberg 72dpi 900 v2På det här handkolorerade vykortet från 1902 avtecknar sig uppkörningsrampen från Stadsgården mot östra Slussgatan tydligt framför Katarinahissen.

 

 

 

 

 

 

 

 

Arkeologikonsult

Arkeologikonsult kommer fortlöpande att genomföra de arkeologiska undersökningarna i Slussenområdet under hela byggnationstiden. Det kommer att dyka upp många intressanta fynd och lämningar från olika epoker så fortsätt gärna följa vårt arbete här på Slussenportalen.

Kontakt

Telefon: 08-590 840 41

Epost: Den här e-postadressen skyddas mot spambots. Du måste tillåta JavaScript för att se den.

Web: www.arkeologikonsult.se