Vi befinner oss fortfarande i en period av relativ stiltje när det gäller arkeologiska fältarbeten här vid Slussen. Istället har vi tid att ägna oss åt genomgång av fyndmaterial, analyser och rapportskrivande vilket är väldigt bra och nödvändigt. Dessutom kan vi planera de arkeologiska arbeten som kommer.

En del mindre schaktningar som kräver dokumentation görs dock. Till exempel har vi följt de ledningsschakt som grävs på Mälarsidan invid Guldfjärdsplan och här har vi hittat en del snedställda pålar som sannolikt ingått i det högmedeltida försvarsverk som låg längs med den dåtida stranden. Här har vi nu kunnat ta prover på stockarna som förhoppningsvis kan ge oss årsringsdateringar som visar när virket fällts och använts i försvarsbygget.

Här nere vid Guldfjärdsplan har vi hittat pålar som ingått i vad vi tror vara ett högmedeltida försvarsverk utmed den dåtida strandlinjen.

Vi har just nu även övervakat när spetsen på den udde som en gång löpte ut i Mälaren vid Sjöbergsplan schaktades bort. Här befann vi oss i ett läge där det huvudsakligen fanns lämningar efter en industriell bebyggelse från tiden efter 1700-talet.

Det här är platsen för den udde vid Sjöbergsplan som nu schaktats bort. Eftersom marken var väldigt instabil fick arbetena ske från en pråm.

Dessutom pågår just nu en dokumentation av ledningsschakt som grävs vid Skeppsbron, där hittar vi främst utfyllnadsmassor i anslutning till 1700-talets kajfront.

Som det ser ut i dagsläget så dröjer det ytterligare en månad innan vi återigen kommer igång med några mer omfattande fältarbeten. Men då blir det nog desto mer intressant hoppas vi.

Månadens fynd från Slussen består av tre bitar av en sällsynt typ av kakelugnskakel. Det rör sig om så kallat gotiskt nischkakel och de kommer från två olika undersökningsytor invid Slussplan.

Här ser vi tre kärvor av ett så kallat nischkakel som utgör månadens fynd från Slussen...

Kaklet har ett halvcylindriskt bakstycke och en front med ett rikt dekorerat öppet masverk. Dekoren utgörs av arkitektoniska element i sengotisk stil, nära besläktad med de dekorativa utsmyckningar som man kan se i kyrkorna under senmedeltid.

Sådana kakel brukar dateras till 1400-talets första hälft och de har suttit i en kolonnlik ugnskonstruktion som stått på en fyrsidig bas av mindre kakel. Tyvärr finns det inga bevarade ugnar av den här typen men utifrån samtida avbildningar kan man rekonstruera hur de bör ha sett ut.

Gotiskt nischkakel har hittats på ytterst få platser i Stockholm. De fynd som gjorts kommer i anslutning till högreståndsmiljöer som Slottet eller Riddarhuset. Dessutom har man funnit dem på Helgeandsholmen, vid Mynttorget och på Prästgatan.

... och här ser vi en bild på fyndet av ett sengotiskt nischkakel som gjordes på Prästgatan i Gamla stan i Stockholm. Bilden är i samma skala som den på de tre skärvorna ovan.

Under den aktuella tiden tillverkades exklusiva kakel i Sachsen, Schlesien och Böhmen. Sannolikt har också nischkaklen som hittats i Stockholm importerats från något av de områdena.

De fynd vi nu gjort här vid Slussen kommer sannolikt från rivningsmassor från Gamla stan som fraktats hit och använts till utfyllnader i samband med byggandet av Gustav Vasas försvarsanläggningar i mitten av 1500-talet. En av de byggnader som då revs var Svartbrödraklostret.

  Det här är tysk en rekonstruktion av en kakelugn från 1473 med nischkakel.

Trots att det är semestertider så pågår ändå en del arkeologisk verksamhet här vid Slussen. Vi har till exempel avslutat undersökningarna i garaget invid Karl Johans torg. Tyvärr hade det blivit väldigt utschaktat där i samband med Slussenbygget på 1930-talet så det var endast några få rester av grundmurar till den bebyggelse som en gång funnits där på 1700-talet som vi nu kunde få fram och dokumentera.

Nere vid Sjöbergsplan har vi återigen hittat lämningar i anslutning till den medeltida strandlinjen, det rör sig huvudsakligen om pålar som sannolikt burit upp bryggor eller i enstaka fall kanske utgjort rester efter det medeltida försvarsverk som vi tidigare observerat. Keramikfynden som kommer i anslutning till pålarna ger oss en preliminär datering till 1300-talet. Virket kommer att skickas på dendrokronologisk datering.

Här har vi några av de skärvor från tyska stengodskrus som nu hittades vid Sjöbergsplan.

På Stadsgården pågår ett arbete med att tömma ur ett mindre schakt, så där går vi igenom de schaktmassor som tas upp. Framför allt så får vi här en god inblick i hur den valvbro som byggdes här på 1700-talet hade grundlagts. I schaktet hittar vi rejäla knuttimrade stenkistor som hjälpt till att bära upp brons tyngd.

Delar av massorna som vi går igenom på Stadsgården vattensållas också.

Det här är en blyplomb från 1739 som hittades nere på Stadsgården. Ett minne av alla de varor som en gång lastades och lossades här i området.

Här ser vi knuttimrat virke till en av de stenkistor som bar upp 1700-talets valvbro över Järngraven.

Månadens fynd gjordes hösten 2016 och det kommer från vår undersökning av en del av kvarteret Ormen.

Det rör sig om en del till en fotogenlampa, närmare bestämt dess brännare. Den här typen har en så kallad vekhiss, alltså en anordning med vilken veken kan höjas och sänkas med hjälp av en liten ratt. Veken har varit rak och platt vilket var vanligt i de lite enklare typerna av lampor.

Det här är månadens fynd. En brännare till en fotogenlampa.

Fotogenlampor började komma in i de svenska hemmen redan på 1860-talet, därefter vann de snabbt i popularitet och på 1870-talet var de den vanligaste ljuskällan i nästan alla hem. De fanns både på landsbygden och i staden, i välbärgade borgarhem och i enklare arbetarhem, de fanns också i verkstäder och på kontor.

Det här är en tabell som visar antalet omnämnanden av ordet "fotogenlampor" i svensk press under perioden 1860-1920. Vad vi ser är helt enkelt en avspegling av fotogenlampans intåg i de svenska hemmen från mitten av 1860-talet och fram till slutet av 1870-talet. Källa: KB (Kungliga bibloiteket).

Talgljusen, oljelamporna eller eldstaden var inte längre de primära ljuskällorna, dessa tillhörde nu det förflutna.

Fotogenets kemiska egenskaper och de effektiva brännarna gjorde att man nu fick ett ljusutbyte som blev större än vad som tidigare varit möjligt. Men man fick inte bara ett bättre ljus, fotogenlampan kunde också placeras var som helst i rummet, den kunde hänga i taket, sitta som en lampett på väggen eller stå på ett bord. Till dessa fördelar kom dessutom att man nu fick en lampa som var relativt brandsäker eftersom lågan skyddades av ett glasrör. En inte helt oviktig aspekt i en tid då vådeld i värsta fall kunde ödelägga en hel stadsdel.

Här ser vi en ganska typisk interiörbild från ett svenskt borgarhem i slutet av 1800-talet där en fotogenlampa står placerad på ett arbetsbord.

Fotogenlampor kunde också sitta som lampetter på en vägg. I det här fallet i ett kök.

Vårt fynd kommer som nämnts från en del av kvarteret Ormen som låg alldeles där Katarinavägen mynnar ut mot Stadsgården. Det var ett kvarter som genomgick stora sociala förändringar, från en miljö som hyste välbärgade handelsmän vid mitten av 1600-talet till en utpräglad fattigbebyggelse vid sekelskiftet 1900.

Vid den tiden då fotogenlamporna introducerades beboddes kvarteret av en socialt blandad befolkning som utgjordes av handelsmän, tjänstemän och arbetare, samt pigor och olika inneboende. Sannolikt har de alla haft lampor av olika kvalitet och utformning så det är lite vågat att försöka tolka vem som kan ha ägt den enklare lampa som vår brännare kommer ifrån. Men kanske har den stått i någon av pigornas kammare?

Fotogenlampans huvudsakliga tidevarv kom att vara fram till 1910-talet då den elektriska belysningen blev vanlig i Sverige och tog över som primär belysningskälla.

Annons för fotgenbrännare i Stockholms Dagblad 1891-12-07.

Nu befinner vi oss i en period där det inte görs speciellt mycket fältarbete. Då och då sker arbeten som kräver schaktningsövervakning, just nu i närområdet till Katarinahissen.

I anslutning till de arbeten som just nu görs invid Katarinahissen kontrollerar vi om det kommer fram några arkeologiska lämningar som ska dokumenteras.

Men att vi inte arbetar så mycket i fält innebär inte att arkeologin kring Slussen ligger för fäfot. Tvärtom så pågår ett intensivt arbete inomhus med att ta hand om det fyndmaterial som kommit fram, det ska rengöras och registreras. Dessutom så kan vi nu ägna oss åt att skriva de rapporter som undersökningarna genererar.

Det här är ett av de fynd som vi tagit hand om den senaste tiden. Det är ett textilfynd från 1600-talet som påträffades i utfyllnadsmassor på Stadsgården. Väven är drygt 30 cm bred och försedd med stadkanter, uppenbarligen har den vävts av yllegarn med tre olika färger. Vilka de ursprungliga färgerna har varit vet vi inte. Det är oss också obekant vad det är för typ av textil, alltså vad den används till. Tidigare har vi hittat så kallad packtextil, tyg som använts till att packa in varor i. Men det här har inte varit något sådant. Vi kommer att arbeta vidare med att försöka ta reda på vad det har varit.

Under resten av sommaren kommer det att göras fältarbeten i begränsad omfattning, bland annat i garageutrymmet invid Karl Johans torg som vi rapporterade om förra månaden. Vi kommer också att få tillfälle att undersöka en del muddringsmassor ifrån ett utfyllt markområde på Stadsgården.

Inte minst kommer flera av oss att få lite välförtjänt sommarsemester så att vi kan komma tillbaka med nya krafter inför höstens arbeten.

I månadens fynd för maj tar vi återigen upp en typ av fynd som vi ofta hittar. Det rör sig om kritpipor, alltså pipor av lera som formpressades för att sedan i vissa fall efterbehandlas på olika sätt. Det här var massproducerade varor och de vi hittar här är oftast tillverkade i Holland eller i Sverige. År 1747 infördes i tidens merkantilistiska anda ett importförbud på kritpipor, så från 1700-talets mitt är de pipor vi hittar uteslutande svenska. I Sverige tillverkades då årligen miljontals pipor.

De aktuella fynden kommer från vår genomgång av muddermassor som tagits upp invid Skeppsbron och de härrör från 1700-talets första hälft, alltså från tiden före importförbudet.

Det här är en liten del av alla de kritpipor vi hittat vid Skeppsbron. De har slängts bort någon gång under 1700-talets första hälft.

Det framgår tydligt av samtida prislistor från tillverkarna att piporna var av olika kvalitet och det går att i viss mån använda dem som indikatorer på social status. Till exempel varierade de i längd. De med långa smala skaft, som kunde vara drygt halvmeterlånga, gick lätt av. För att inte ha sönder pipan skulle användaren helst sitta ner när den användes. Det antas därför att långa pipor varit avsedda för en välbeställd klass som nu också valde att markera sin sociala status genom att i lugn och ro sitta ner och visa att man kunde njuta av sin rökning och det goda livet. Detta var en statusmarkering som blev tydlig redan vid 1600-talets mitt och då också började visas upp i konsten.

Här till vänster ser vi en målning av den amerikanske konstnären James Earl (1761-1796). Målningen föreställer en piprökande aristokrat, Francis Welch. Han röker i en pipa med långt skaft som dessutom har glaserat munstycke.

 Bland kritpipsfynden vill vi nu speciellt lyfta fram skaft vars mustycken är glaserade.

Det här är pipsskaft med glaserade munstycken, något som är mycket ovanligt i vårt annars rikliga material av kritpipsfynd.

Här i vårt fyndmaterial som är mycket omfattande när det gäller kritpipor är denna typ av skaft väldigt ovanliga. Glasyren gjorde att pipskaftet blev mindre varmt och att det därför var behagligare att röka pipan eftersom läpparna inte fastnade, vilket annars kunde hända. De pipor som varit glaserade på det här viset hör till en kategori som varit dyrare i inköp.

Kanske är det typiskt att vi nu finner dem just på en plats som Skeppsbron där många av de välbeställda redarfamiljerna hade sin hemvist?

Månadens genomgång handlar inte så mycket om vad vi gör just nu utan mer om vad vi nyss avslutat. Under maj så har undersökningarna av muddermassor som grävts upp vid Skeppsbron avslutats för den här gången. Som resultat har vi fått fram ett fint och representativt urval av fynd från framförallt 1700-talets första hälft. Mängden av bland annat kinesiskt porslin, fajanser och sällsynta fynd av glaserade skaft till kritpipor ger oss en inblick i den burgna miljö som rådde vid Skeppsbron vid den tiden.

Det här beslaget av tenn bär en tysk inskription "GOTT SCHVEF DIE WELT UND NOCH ER HÆLT" och ett motiv som återger en scen från Edens lustgård. Det kan dateras till 1700-talets första hälft och påträffades i muddermassorna invid Skeppsbron. Beslaget är 4,5 cm stort.

Inte så långt från muddringarna vid Skeppsbron har vi även avslutat schaktningarna längs med Slussplan där vi fick tillfälle att dokumentera en del av murarna till Södra slakthuset. Ett annat arbete som slutförts är schaktningarna för fjärrvärme på Kornhamnstorg som vi berättade om i april. Den sista delen av ledningsdragningen gick över Munkbroleden varför arbetet genomfördes nattetid för att inte störa trafiken allt för mycket. Under fyra nätter följde vi dessa schaktningar och kunde bland annat dokumentera delar av samma stenbelagda torgyta från tidigt 1600-tal som vi tidigare påträffat på Kornhamnstorg.

Bilden visar nattarbete på Munkbroleden vid Kornhamnstorg. En fördel med att arbeta natt på försommaren är nätterna har blivit förhållandevis ljusa vilket gör det lättare att se när kulturlager och stenläggningar kommer fram.

En ny undersökning kan vi dock rapportera om denna månad. Den utförs under den stående bron mellan Södermalm och Gamla stan i ett garageutrymme i den sydvästligaste delen av Karl Johans torg, direkt söder om den gamla Nils Ericson slussen från 1850-talet. Att utföra arkeologiska undersökningar inne i stående byggnadskonstruktioner är inte något vi gör så ofta men det förekommer då och då. Speciellt vid grundförstärkningar av byggnader som vilar på äldre lämningar. Våra undersökningar i garaget har knappt kommit halvvägs men det har visat sig att man har gjort ganska stora markingrepp när bron och garaget uppfördes på 1930-talet. Det innebär att de lämningar vi hittar bokstavligen blir som små öar då allt runtomkring är bortgrävt. Men genom att systematiskt dokumentera allt som kommer fram kan vi ändå pussla ihop informationen till begripliga enheter i slutänden. Hitintills har vi hittat murar från Södra Kvarnhuset och från ett av de många slipverk som fanns i Söderström på 1700-talet.

Dokumentation inne i det forna garaget av en mur som utgjort grunden till ett slipverk som uppfördes på 1700-talet.

På den här ritningen från år 1763 syns grunden till det påträffade slipverket markerat med en gul cirkel.

Månadens fynd utgörs av två skärvor från ett stengodskrus som på halsen varit dekorerat med ett motiv av ett skäggigt ansikte och på buken haft olika typer av växtmotiv. Fynden hittades på Södermalmstorg i lager som vi kan datera till perioden 1544-1554.

Till vänster i bild ser vi skärvorna av ett så kallat Bartmannkrus som hittades vid våra undersökningar på Södermalmstorg våren 2015. Överst syns reliefen av ett skäggigt ansikte och underst en skärva med en avbildning av ett rosblad. Just den här typen av växtmotiv var mycket vanliga vid mitten av 1500-talet. Till höger syns ett helt krus med samma motiv som på våra skärvor och där ser man också att rosbladen bildar en hel rosbuske.

Den här typen av kärl producerades av krukmakare i västra Rhenområdet i trakterna kring Köln. De var enormt populära under främst 1500- och 1600-talen och producerades i mycket stora upplagor som såldes och exporterades som massvara. Populäriteten och den stora spridningen avspeglas också i arkeologiska fyndmaterial då de påträffats över hela världen som spår efter handel och kolonisering.

Den främsta tillverkningsplatsen var Frechen strax väster om Köln, men de tillverkades även i Köln och i andra välkända produktionsorter som Siegburg, Langerwehe och Raeren.

Den skäggiga ansiktsdekoren har lett till att kärl av den här typen oftast kallas för Bartmannkrus, efter tyskans ”bart” som betyder skägg.

Lite beroende på storleken har de antingen använts som dryckeskärl eller som förvaringskärl för främst öl och vin, men från 1600-talet är det även känt att de använts till att transportera kvicksilver i. Ett lite mer udda användningsområde för kärlen är också känt från 1600-talet, då användes de som så kallade häxflaskor och fylldes med urin, hår och amuletter och användes för att bringa lycka till den som ägde flaskan eller för att skada ägarens fiender.

Självklart har det uppkommit många frågor kring vem den skäggige mannen kan tänkas vara men här finns tyvärr inga riktigt bra svar. Gissningarna har varierat mellan att det är vid tiden kända personer eller gudar som avporträtterats. En av personerna det spekulerats kring är hertigen av Alba som under 1500-talets andra hälft var spansk ståthållare över Nederländerna och tämligen beryktad för sina grymheter och de tunga skatter han lät ta ut av befolkningen. En annan gissning är att det är guden Oceanus ur den grekiska mytologin som avbildas. Oceanus var floden som omslöt jorden.

Under april månad så har vi fortsatt med många av de undersökningar vi skrev om under mars. Nere vid Sjöbergsplan är det för närvarande uppehåll för de arkeologiska undersökningarna. Vid Slussplan fortsätter framtagandet av murar från 1700-talets slakthus och vid Skeppsbron går vi igenom utfyllnadsmassor som dumpats vid utbyggandet av kajen vid 1700-talets mitt.

De intressantaste resultaten under månaden kan vi emellertid presentera från Kornhamnstorg där vi följt schaktningar för framdragandet av fjärrvärmeledningar. Vid schaktningarna så hittade vi bland annat rester efter två olika stenbeläggningar. Den första framkom på närmare två meters djup från dagens gatunivå och kan genom fynd av mynt dateras till 1600-talets första hälft. Den andra låg ytterligare en bit ner och kan dateras till slutet av 1500-talet. Till skillnad från de kullerstensbelagda gatornas rundade stenar bestod de här stenbeläggningarna huvudsakligen av större flata stenar.

Nästan två meter under dagens gatunivå hittade vi en del av den stenbeläggning som täckte Kornhamnstorg under första hälften av 1600-talet.

Som man kan utläsa av namnet var Kornhamnstorg ursprungligen inget torg utan en hamn och hette sedan 1400-talet Kornhamn. Till Kornhamn skeppades de två tyngsta och mest utrymmeskrävande varorna från Mälardalen - spannmål och järn. Innanför Kornhamn låg Korntorget dit varorna fördes för kontroll, vägning och vidare försäljning. Vid slutet av 1400-talet bytte torget namn till Järntorget vilket det heter än idag.

Utsnitt ur Vädersolstavlan. På det här utsnittet från Vädersolstavlan som avbildar Stockholm som det såg ut 1535 så kan man se två skepp liggande vid Kornhamn. Förmodligen var de lastade med spannmål eller järn.

I den del av schaktet som låg i Stora Nygatans förlängning ut på torget, ungefär mitt för Handelsbankens kontor, påträffade vi grunden till ett hus som var täckt av ett kraftigt brandlager. Det här är ett väldigt spännande fynd som faktiskt direkt kan förbindas med hur Stockholm ser ut idag. Den brand som ödelade huset på Kornhamnstorg kan nämligen kopplas till en brand som bröt ut den 1 september 1625 då en stor del av sydvästra delen av Gamla stan brann ner. Branden hade börjat i ett brygghus vid Munkbron och spreds sedan med vindens hjälp snabbt upp mot Västerlånggatan. När branden väl var släckt var i stort sett samtliga kvarter söder om ett område som sträckte sig från Kåkbrinken i norr till Västerlånggatan i öster brandhärjade.  Samtidigt som branden var ett hårt slag för de som drabbats gav den staden chansen att påbörja ett projekt för att modernisera staden. Ännu i början av 1600-talet såg Stockholm till stora delar ut som på medeltiden med små krokiga gator och gyttriga kvarter. På kontinenten hade man i storstäderna omdanat stadsbilden och byggt räta breda gator med kvadratiska kvarter. Sverige var vid den här tiden en Europeisk stormakt och som sådan ville man naturligtvis kunna visa upp en huvudstad som kunde mäta sig med övriga Europas städer. Så istället för att bygga upp nya hus där de nedbrunna stått beslöt man sig för att bygga efter den nya tidens ideal. Två nya huvudgator, Lilla- och Stora Nygatan, som skar genom den äldre kvartersmarken anlades och stående byggnader som stod i vägen revs. Stora Nygatan fick en bredd som vida överskred de medeltida huvudgatorna och är även den första stora raka gatan som byggdes i Stockholm. Efter att den västra delen av Gamla stan reglerats fortsatte arbetet på Norrmalm och därefter Södermalm och någon gång vid mitten av 1600-talet var man klara och hade fått den moderna stadsplan man eftersträvade.

Så genom fyndet av ett brandlager och en del av grunden till ett hus har vi möjligheten att berätta en större historia – en historia om hur Stockholms gator och kvarter byggdes om på 1600-talet med resultatet att vi fick en stadsbild som vi fortfarande känner igen och rör oss i.

Månadens fynd från Slussen handlar om pipor.

Generellt kan man se att bruket av tobak och piprökning tar fart i Sverige under 1620-talet för att sedan öka kraftigt under de följande decennierna och att äldre fynd är ganska ovanliga. Den äldsta kritpipan som hittats i Sverige är en engelsk pipa tillverkad i London omkring 1590. Den påträffades vid arkeologiska undersökningar i Norrköping.

Den typ av pipor som vi nu har valt ut till månadens fynd brukar på grund av sin ganska svulstiga dekor kallas för barockpipor. Just de här exemplaren kommer från Södermalmstorg och hör hemma i 1630-talet. Det är vid den tiden som rökning och bruket av pipor verkligen slår igenom och det avspeglas väldigt tydligt när vi studerar pipfynden från vår utgrävning. Nästan 90% av de kritpipor vi hittade på Södermalmstorg är från perioden 1630-1637.

De här piporna kallas för barockpipor och är från 1630-talet. De är tillverkade i Amsterdam i Holland. De anses vara lite exklusivare än andra typer av pipor eftersom de var lite mer komplicerade att tillverka och krävde en hel del efterbearbetning.

Eftersom det är först i början av 1700-talet som kritpipor började tillverkas i Sverige så fick piporna på 1630-talet istället importeras från Holland eller England. Av de pipor vi hittat så kommer nästan samtliga från Holland och den tillverkningsort som dominerar är Amsterdam vilket är ganska ovanligt. Normalt brukar de holländska piporna annars komma från Gouda som ligger några mil nordost om Rotterdam och var det stora europeiska centrat för kritpipstillverkning under 1600- och 1700-talen. Ett bra mått på produktionens väldiga omfattning är att det år 1730 fanns så många som 611 firmamärken anslutna till pipmakarskrået i Gouda.

Den typ av pipor vi nu visar upp är av mycket hög kvalitet och tillsammans med annat exklusivt fyndmaterial från samma tid i form av keramik och dryckesglas så finns det all anledning att misstänka det var välbärgade köpmän som bodde och uppehöll sig runt ikring Södermalmstorg. Med tanke på varifrån våra fynd kommer så var köpmännen kanske från Amsterdam, staden som var ett av Europas största handelscentra vid denna tid.