På gång i februari 2019
Nu är vi inne i slutet av februari och våren känns i luften. Det utomhusarbete som utförs går betydligt lättare än bara för några veckor sedan. Inte bara det att yttertemperaturen är högre, ljuset är på väg tillbaka, vilket underlättar en hel del när vi ska försöka se vad som kommer i schakten.
Under februari har vi övervakat schaktningar på Skeppsbron där ledningar som kommer från Saltsjön ska anslutas till Gamla stan. Den senaste tiden har schaktningarna gjorts inom en yta som ligger mellan 1700-talets kaj och 1800-talets som ligger en bit längre ut. Mycket är bortschaktat sedan tidigare men under grundvattennivån kommer det upp en hel del fynd från 1700-talets utfyllningar. Under ledning av stadsarkitekten Johan Eberhard Carlberg gjordes en rejäl upprustning av Skeppsbron med början på 1730-talet. Den tidigare oregelbundna träkajen skulle bort och ersättas av fin stenkaj med räta linjer. För att detta skulle kunna genomföras behövdes en stor mängd utfyllningsmaterial. För detta ändamål hade Carlberg utvecklat en ny metod där sopor och byggnadsmaterial från privata tomter blandades upp med sand och grus för att sedan tippas ner i vattnet längs Skeppsbron på bestämda platser.
Vad som då följde med i massorna får vi nu se nästan 300 år senare då delar av dem schaktas upp. Det vi hittar är en hel del flaskor, keramik, kritpipor, kakel från kakelugnar, rester av gamla skor och annat som kasserats. Det finns enstaka 1500- och 1600-tals fynd i massorna men den övervägande delen är från 1700-talets början och berättar en del om den materiella kulturen i Gamla stan vid denna tid.
På gång i januari 2019
Efter välförtjänta ledigheter över jul och nyår är vi åter igång med vårt arbete här vid Slussen. Just nu sker det mesta av arbetet inomhus där vi arbetar med att ta hand om de fynd och den dokumentation vi gjorde vid undersökningarna på Stadsgården i slutet av förra året.
Men en del utomhusarbete gör vi också. Det rör sig då om mindre schaktningsövervakningar, dels på Skeppsbron och dels på Katarinavägen. Än så länge har inte schaktningarna på Skeppsbron inte lett till några arkeologiska fynd. Uppe på Katarinavägen har vi däremot gjort några fynd, framförallt hittar vi där en liten sträcka av dess föregångare, Glasbruksgatan.
Av fynden som kommer i anslutning till den så rör det sig om den stenlagda gata som då fanns här på 1700-talet.
Namnet Glasbruksgatan är känt från 1674 och det glasbruk som syftas till är det som Melker Jung anlade här i området 1653. Under 1700-talet, alltså den tid som vi kan datera vår lämning till, så kallades gatan Stora Glasbruksgatan. Detta till skillnad mot Lilla Glasbruksgatan som vi idag känner som Klevgränd.
Den gata som vi nu hittat var länge den bästa farbara vägen om man från innerstaden skulle nå de östra delarna av Södermalm.
På gång i december 2018
Nu i december har vi fortsatt i samma område som vi rapporterade om i november, och vi har huvudsakligen inriktat oss på att få undersökningen av 1700-talets valvbro helt framtagen och färdigdokumenterad.
Något som slagit oss här är att man uppenbarligen redan i ett tidigt skede haft stora problem med att de uppbyggda konstruktionerna satt sig eftersom de ligger på utfylld mark. Vi har till exempel sett att man tvingats lägga in nya golv i kontorsutrymmena under valvbron så att man skulle kunna fortsätta använda dem. Nu i undersökningarnas slutskede var det också tydligt att de stora stenlagda ytorna i anslutning till bron satt sig så mycket att de faktiskt låg under dagens vattenyta. De här sättningarna har inträffat trots att man redan vid byggnationen i mitten av 1700-talet försökt stärka grunderna med rustbäddar och pålar. Men eftersom utfyllnadsmassorna till mycket stor del bestod av organiskt material så har det inte hjälpt.
För de undersökningar som kommer lite längre fram i tid så är det viktigt för oss att vi nu har kunnat lokalisera var strandkanten har gått. Nu har vi hittat grunderna till 1600-talets kajanläggning och även bitvis kunnat se var 1300-talets strandzon låg. Så framöver vet vi nu att vi kommer att ha fast ursprunglig mark under en stor del av de ytor som senare ska undersökas, vilket är viktigt för vår planering. Där finns alltså chans att hitta medeltida stadslämningar och kanske även spår efter enstaka vikingatida aktiviteter.
Nu har vi lämnat utomhusarbetet och tagit oss in i kontorsvärmen, åtminstone för några veckor framåt.
Vi vill passa på att önska alla en God Jul och ett bra avslut på det här året. Väl mött i januari 2019 igen.
På gång i november 2018
Nu under november har det varit en intensiv tid med arkeologiska undersökningar som är i full gång i norra delen av Stadsgårdenområdet.
Här visste vi att vi skulle träffa på anläggningar från 1600- och 1700-talen. Frågan, som så ofta här vid Slussen, var bara hur mycket av lämningarna som fanns bevarat. Det vi förväntade oss hitta var fortsättningen på Nedre Järnbron, den valvbro som byggdes i mitten av 1700-talet i samband med att området här danades om då Christoffer Polhems sluss anlades. Bron utgjorde en förbindelselänk som sträckte sig öster om den nyanlagda slussen från Södermalm och norrut upp mot Stadsholmen utmed Saltsjösidan. Den här bron har vi stött på tidigare, dels fick vi tillfälle att dokumentera den norra delen i maj 2017 (Läs här) och nu i somras kom den södra delen fram i samband med vår undersökning av det kokhus som en gång legat här på Stadsgården (Läs här).
Järnbron hette den därför att den sträckte sig över den så kallade Järngraven som utgjorde det område där all handel med stångjärn bedrevs. Här lastades järnet om och vägdes på sin väg från Bergslagen för vidare export ut i Europa. Från 1662, då Stockholms järnvåg flyttades hit från Järntorget, och drygt tvåhundra år framöver utgjorde Järngraven navet för all handel med svenskt järn.
I och emellan fundamenten till bron fanns det inbyggda utrymmen för förvaring och även för kontorsverksamhet. Det vi hittar är bland annat rester efter sådana kontor.
Ett intressant fynd vi nu gjort är två stångjärn som av någon anledning lämnats kvar på platsen när verksamheten 1865 flyttades över till Djurgården. De stångjärn vi hittat är omkring tre meter långa. Med tanke på det värde de betingade så är det märkligt att de lämnats kvar. Men, troligen kan det röra sig om utsorterat järn. Vid järnvågen fanns nämligen kontrollanter som kallades järnvräkare som hade till uppgift att kontrollera järnets kvalité innan det fick exporteras. Det här fyndet kan hur som helst ses som en symbol för svensk handel och svensk industriutveckling.
Stångjärnet hade 1604 blivit det enda järn som fick exporteras. Handeln med dessa varor stod för en betydande del av landets inkomster. På 1640-talet uppgick Sveriges export av stångjärn till cirka 11 000 ton årligen. Femtio år senare hade exporten ökat till cirka 27 000 ton per år och på 1740-talet till 40 000 ton.
Bakom introduktionen av stångjärn låg bergsmän från Vallonien och Holland som redan i slutet av 1500-talet värvats till Sverige för att driva kronans järnbruk och vapensmedjor. En mycket viktig finansiell aktör i det sammanhanget var den holländske finansmannen Louis de Geer som lånade ut enorma penningsummor till den svenska staten. Som ett led i att kunna sköta sina affärer här i Sverige lät han på 1640-talet köpa in en fastighet på Götgatan och anlägga sitt palats där. Det är med andra ord ingen tvekan om att Slussenområdet på många sätt var en central punkt i stormaktstidens samhälle.
Andra spännande fynd som kommer fram nu härrör från tiden innan området blev centrum för svensk järnhandel. Dels gör vi fynd i det som från mitten på 1500-talet och under ungefär en hundraårsperiod framöver var vallgraven till den nya försvarsanläggning som Gustav Vasa lät anlägga med start i juni år 1544. Förutom vallgraven byggdes ett nytt porttorn, en rondell med kanongluggar och en vall som sträckte sig från Mälarsidan fram till porten och sedan vidare hela vägen över till Saltsjön. Från porten ledde en väg norrut fram till den medeltida Yttre Söderport.
Det här omfattande försvarsverket kom emellertid att spela ut sin roll och på 1630-talet inleddes ett rivande av Stockholms stadsmurar och porttorn. Nya försvarsverk hade istället uppförts på avstånd från staden, vid Danvikstull och Skanstull. 1698 revs de sista kvarstående resterna efter rondellen och porttornet, och man lät då också frakta bort vallen.
Fynden vi gör är helt klart knutna till den avmilitarisering av Slussenområdet som skedde under 1600-talet. Nere i den gamla vallgraven hittar vi mängder av kanonkulor, hittills mer än 200 stycken. Här finns också bomber och handgranater, samt delar av minst 7 kanoner. Kanonkulorna är av olika storlekar och har ursprungligen vägt mellan 2 och 20 skålpund, alltså cirka 0,85 till 8,5 kilo.
Men vi hittar även äldre konstruktioner och föremål. Uppenbarligen befinner vi oss också i vad som tidigare varit en strandzon, här finner vi snedställda träpålar och det ligger keramik som slängts i vattnet någon gång under 1300-talet. Det är intressant för nu kan vi på allvar dels få en bild av det medeltida försvaret av Södermalmsnäsets stränder och börja ringa in det område som en gång täcktes av en högmedeltida stadsdel. En stadsdel som sedan fick stryka på foten för att stärka upp Stockholms försvar.
På gång i oktober 2018
Inte mycket har hänt sedan vi berättade om vad vi gjorde i september. Det är fortfarande mindre schaktningar som pågår på Skeppsbron och Sjöbergsplan. Men lika hastigt som vintern är på gång så närmar sig våra stora undersökningar i den norra delen av Stadsgården. Ja faktum är att vi redan har tjuvstartat lite.
Vi har börjat schakta en del i anslutning till det område där vi hoppades hitta fortsättningen på den valvbro som uppfördes i mitten av 1700-talet och som vi tidigare undersökt delar utav. Redan första dagarna så framkom en del av valvbrons grundmur och rester av en kullerstensbelagd gata.
Inom kort kommer vi även börja undersöka ett område väster om valvbron och då får vi svar på om det finns bevarade delar av den äldre valvgraven och den järnhantering som skedde där under 1600- och 1700-talen.
På gång i september 2018
Efter några hektiska sommarmånader har vi nu varit inne i en lite lugnare period vilket har varit välbehövligt då det är många fynd och en omfattande dokumentation som behöver tas om hand. Det arkeologiska fältarbetet vid Slussen avstannar dock aldrig helt och hållet. För närvarande så övervakar vi schaktningar vid Guldfjärdsplan, Skeppsbron och på Katarinavägen, schakt som hitintills inte givit några resultat i form av arkeologiska lämningar.
Även på Stadsgården har schaktningarna fortsatt, fast i betydligt mindre omfattning än i somras. De tidigare förhoppningarna vi hade om att hitta lämningar av den passagebro som uppfördes av stadsingeniören Johan Eberhard Carlberg åren 1750-1753 har infriats. Bron uppfördes bland annat för att underlätta passagen förbi Järngraven. I Järngraven omlastades, vägdes och kvalitetsgranskades det järn som transporterades med båtar från Bergslagen över Mälaren för att vid Slussen omlastas till skepp på Saltsjösidan och vidare export söderut. Bron var konstruerad som en valvbro och i flera av brons fundament och valv byggdes kontor och andra utrymmen för Järnvågens drift. De delar vi hitintills fått fram och dokumenterat är ganska små och fragmenterade men visade sig höra till två olika lokaler i bron. När schaktningarna senare under hösten fortsätter längre åt norr så har vi stora förhoppningar på att hitta ytterligare lämningar av bron.
Närmare Katarinahissen så har vi påträffat en kraftig stenmur som visat sig vara av lite yngre datum. Det rör sig om en uppkörningsramp av kraftig gråsten som förband Stadsgården med östra Slussgatan. I ett utlåtande från Stockholms stads Berednings-Utskott från 1865 finns ett förslag av stadsarkitekten L. Hedin om att utvidga östra Slussgatan ner mot järnvågen, ett arbetsföretag som beräknades kosta 20 000 riksdaler, vilket motsvarar cirka 1,3 miljoner kronor i dagens penningvärde. Rampen revs sedan i samband med den senaste ombyggnationen av Slussen på 1930-talet.
På gång i augusti 2018
Det mesta av sommarens sista heta veckor har vi använt till att undersöka ytterligare lämningar från de verksamheter som bedrevs i Stadsgårdsområdet under sent 1500-tal och under 1700-talet.
I direkt anslutning till de tranbodar vi tidigare undersökt fann vi ytterligare en och en halv bod vilket betyder att vi nu fått fram sammanlagt tre tranbodar som legat på rad. Dessa var i drift under senare hälften av 1500-talet och var sannolikt de sista tranbodarna som fanns i den inre delen av Stadsgården. Här hittade vi också ytterligare en lastkaj som var konstruerad på samma vis som den vi undersökte i vintras. Den tidigare lastkajen kan vi datera till 1612-1613 men vi har anledning att tro att den vi nu har undersökt är något litet äldre, ett antagande som bland annat bygger på fyndet av en textilplomb från 1580-talet som vi snart kommer berätta mer om här på Slussenportalen.
Under juli så gick den mesta tiden åt att ta fram och dokumentera kokhuset från 1700-talet. Nu i augusti så fick vi tillgång till ytor lite längre söderut på Stadsgården där vi påträffade fler 1700-tals byggnader, nämligen ett våghus och parmmätarhus som vi tidigare bara undersökt mindre delar av (se artikel den 7 december 2017). Våghuset uppfördes 1759 och var uppdelat i två separata delar, en våg för de ryska köpmännens varor som såldes i Ryssgården och en för de varor som allmogen förde in med båt. Även vid detta tillfälle så framkom begränsade delar av våghuset, det rör sig om ytterligare delar av grundsyllarna vilket betyder att hela överbyggnaden grävts bort vid något tidigare tillfälle.
Av parmmätarhuset återstod däremot betydligt mer. Där fick vi tillfälle att dokumentera ett intakt källarrum med anslutande källartrapp. Parmmätarna var som vi tidigare berättat en yrkesgrupp som hade till uppgift att mäta upp det hö som togs in till staden. Uppmätningen gjordes i en stor trälåda, en så kallad parm som kunde ha olika storlek i skilda städer, i Stockholm hade den en volym på knappt 18 kubikmeter. På kontinenten finns uppgifter om parmmätare redan under 1200-talet medan de i Stockholm finns belagda först från 1661. Vid mitten av 1800-talet så frångår man bruket att mäta hö och börjar i stället att väga det. Den nya inkomstkällan för parmmätarna blev då att mäta ved efter samma princip som tidigare gällde för hö. Så sent som vid sekelskiftet 1900 fanns det ett femtiotal parmmätare i Stockholm vilka som traditionen föreskrev leddes av en ålderman, de sista parmmätarna försvann ytterligare ett par decennier senare.
I parmmätarhusets källargolv så fann vi två nedgrävda förvaringsutrymmen. Det ena utgjordes av en mindre trätunna som grävts ner precis vid ingången till källaren och det andra bestod av ett större kvadratisk kar som även bar tydliga spår av att ha haft ett fällbart lock. Vi fann inga fynd i dem som kan berätta om vad de använts till men med stor sannolikhet har de använts för att hålla dryck och matvaror kylda för längre hållbarhet. Något förbryllande så påträffade vi även en stor mängd glas i källaren, både från vinflaskor och dryckesglas. I samband med att järnvägens Södra och Norra stambanor länkades samman med den så kallade Sammanbindningsbanan så revs både våghuset och parmmätarhuset. Sammanbindningsbanan invigdes 1871. I en notis i Aftonbladet 1868 så framgår det att kostnaden för att uppföra de rivna byggnaderna på annan plats beräknades uppgå till 10 000 kronor.
Härnäst kommer vi att börja undersöka en yta i den norra delen av Stadsgården och hoppas där bland annat på att finna grunden till den valvbro som på 1700-talet ledde ner till Slussen.
På gång i juli 2018
Nu har vi äntligen fått tillgång till ett område inom Stadsgården som vi sett fram emot att få undersöka. Redan i början av april hade vi fått en första inblick i vad som väntade oss här. Det rör sig om ett kokhus som vi observerat i de äldre kartorna och i en del gamla målningar. Då i april kunde vi se att det fanns meterhöga murar bevarade av huset.
För en vecka sedan kunde vi börja ta fram kokhuset med hjälp av maskin och det kunde snabbt konstateras att lämningarna verkligen var välbevarade, ja så välbevarade ett rivet hus nu kan vara. Det vi hittar är ju egentligen bara den del av huset som legat under den dåtida marknivån.
Köket har varit nergrävt i marken på samma vis som en källare. Golvet är av kullersten och ligger ungefär en meter under vad som då var markytan. Väggarna är murade av tegel och längs med dem finns en meterbred bänk på vilken spisarna stått. På en av bänkarna stod till och med en kittel kvar. Totalt hittar vi fem spisar i köket. På golvet ligger en del avfall kvar där vi kan se spår efter den mat som lagats. Bland annat hittar vi fiskrester.
Man har kommit in i köket genom att gå ner för en trappa från en stenlagd gårdsplan. I dörröppningen sitter gångjärnen kvar så vi kan se att det varit en så kallad dubbeldörr som suttit där.
Vad är det då för ett kök och varför har det legat ett kök nere i hamnen? Jo, det var så att när fartygen kom in i hamn så var de på grund av brandfaran förbjudna att ha eld ombord, därför lät staden bygga kök i hamnarna så att besättningarna kunde laga sin mat där istället. Just det här köket är enligt skriftliga källor byggt någon gång mellan åren 1750–1753 vilket är samtidigt som Polhems sluss byggdes. Det slussbygget innebar en rejäl förändring av stadslandskapet i vårt område. Det kokhus vi undersöker hängde tätt samman med och var delvis ihopbyggt med Östra Slussgatan som nu också anlades.
År 1840 upphörde förbudet att ha eld ombord på fartygen så då kom kokhusen att spela ut sin roll. Vårt kokhus revs 1870 i samband med att Slussenområdet återigen genomgick en nydaning då Nils Ericsons sluss byggdes och Östra Slussgatan förnyades.
På gång i maj 2018
Slussens alla slussar.
Den första slussen mellan Saltsjön och Mälaren byggdes 1642 och kallades drottning Kristinas sluss. Den nuvarande uppfördes på 1930-talet i samband med ombyggnationen av Slussen och heter Karl Johans sluss. Däremellan har det funnits ytterligare två slussar, Polhems sluss från 1700-talet som i sin tur ersattes av Nils Ericsons sluss vid 1800-talets mitt.
Vid den arkeologiska undersökning vi nyligen har avslutat på Slussplan har vi påträffat de östligaste delarna av den ursprungliga Polhemsslussen. Det vi fick fram var delar av en fint stenlagd slusskaj och en del av kanalens stödmur.
Redan år 1724 så var den första slussen, drottning Kristinas sluss, i det närmaste uttjänt. Inte nog med att stora reparationer på konstruktionen behövdes, man önskade även göra den djupare så att större fartyg skulle kunna passera. Staden bestämde sig därför för att bygga en helt ny sluss på samma plats som den gamla. Man frågade då Christopher Polhem om han var villig att konstruera den nya slussen. Polhem som då var 63 år tackade nej då han menade att han var för gammal. Åren gick och 1730 vände man sig åter till Polhem som ansågs vara den ende som kunde ro projektet i hamn. Det skulle dock dröja ända fram till 1744 innan en då 84-årig Polhem skrev på kontraktet och byggnationen kunde starta. Vid några tillfällen under byggandets gång bars den åldrige Polhem ner till byggarbetsplatsen i bärstol från sitt hem på Hornsgatan. Christopher Polhem fick aldrig se den färdiga slusskonstruktionen utan avled 1751, fyra år innan den invigdes i maj 1755. Då hade den närmare 45 meter långa och 9,5 meter breda slussen kostat 386 000 daler silvermynt att bygga, vilket var nästan fyra gånger mer än den budgeterade summan. Polhems sluss var i drift i nästan hundra år. På 1850-talet ersattes den av Nils Ericsons sluss som byggdes längre norrut mot Gamla stan. Den gamla slussrännan behölls emellertid och användes ett tag som fisksump i en basarbyggnad som byggdes över rännan. Det var först i samband med byggnationen av Slussen på 1930-talet som Polhems sluss fylldes upp med jordmassor och helt togs ur bruk.
Pallisaden växer
Något vi nästan börjat vänja oss vid är att det så gott som alltid dyker upp något överraskande och oväntat när vi sätter spaden i jorden. Så var det även den här gången. Längst ner i gropen, strax över grundvattennivå, så kom det fram en pallisadliknande konstruktion som liknade den pallisad vi fann på Sjöbergsplan i november förra året (se tidigare artikel På gång i november).
Det rörde sig om tätt lagda stockar som var snedställda i vinkel ut mot dåtidens vattenyta. Tidigare hade vi en hypotes om att det varit en upprättstående pallisad som fallit omkull, men nu talar allt mer för att den sneda vinkel den hade när vi fann den är den ursprungliga. Stockarna i konstruktionen måste ha varit längre och med stor sannolikhet spetsiga ut mot vattnet, på det sättet har pallisaden utgjort ett effektivt hinder mot angripare som velat angöra stranden från sjösidan.
Pallisaden har troligen uppförts på 1300-talet och skyddat det näs som på den tiden sköt ut i Söderström mot Gamla stan. För en sådan datering talar inte bara den årsringsdatering (dendrokronologiska analys) vi gjort på konstruktionen vi undersökte på Sjöbergsplan utan även åldern på den keramik vi hittat i anslutning till palissaden.
Månadens fynd - april 2018
Månadens fynd är av ett ganska ovanligt slag i arkeologiska sammanhang, fast å andra sidan så hittar vi ju en del ganska ovanliga saker här vid Slussen.
Det rör sig om ett så kallat strykjärnslod av järn. Lodet är knappt 10 cm långt, 6 cm brett i basen och en dryg centimeter tjockt. Det väger 3,5 hekto. En ganska så solid och kompakt järnklump alltså.
Vårt fynd kommer i ett lager som vi med hjälp av mynt och kritpipor kan datera till 1700-talets andra hälft.
Ett sånt här lod användes på så sätt att det värmdes upp i en eldstad och sedan stoppades in i strykjärnets bakre del vars öppning var försedd med en stängbar lucka. Själva strykjärnet sattes alltså aldrig över elden, utan det utgjorde i princip bara ett handtagsförsett hölster som värmdes upp av lodet. Materialet i strykjärnet är nästan alltid av en legering bestående av koppar och tenn.
I svenska museisamlingar finns det strykjärn från 1600-talet och framåt och de har genomgått en del förändringar över tid. 1600-talets strykjärn har en mer avrundad nos, omkring 1700 blir nosen spetsig och behåller sedan den formen. Från omkring 1800 ändras utförandet av luckan baktill på strykjärnet. Då överger man luckan som var utformad som en svängbar gångjärnsdörr och istället görs luckan höj- och sänkbar.
Strykjärn användes främst till att stryka linnekläder med och sannolikt är det så att de kommer i bruk först under 1600-talet då också bruket av linne ökar.