Vi börjar nu närma oss slutet på undersökningen i kvarteret Ormen. Under nästa vecka blir vi klara och då har vi tömt ut och dokumenterat ett drygt 30-tal rum samt några kök i de lämningar som fanns kvar här under Katarinavägen efter att delar av bebyggelsen i kvarteren Ormen och Tranbodarna revs 1911.

Bebyggelsen i kvarteret Ormen med lämningar från 1650-talet.

Det har varit en spännande tidsresa vi varit med om där vi under utgrävningens lopp kunnat dokumentera de förändringar som husen gått igenom alltsedan mitten av 1600-talet och framåt. Ursprungliga rum har disponerats om, nya mellanväggar har satts upp, gamla dörrar har satts igen, nya dörröppningar har tagits upp och gamla golv har fyllts över, nya golv har lagts in. Ja spåren är många och utgör en sorts byggnadernas levnadshistoria som berättar något om innevånarnas varierande ekonomier och verksamheter för oss.

Undersökningen har givit oss nya insikter om hur komplicerat det är att undersöka arkeologiska lämningar av den här karaktären. Det är verkligen inte vanligt att så här komplexa lämningar, som är bevarade i flera våningsplan och med stående murverk, undersöks i Sverige. Rent dokumentationstekniskt har det kanske inte varit så komplicerat som det varit säkerhetsmässigt. Här har vi alltså tagit fram lämningar som ligger i fyra plan intill en brant bergssida och de bevarade tegelväggarna har ibland varit upp till två meter höga. Allt eftersom vi tömt dem på rivningsmassor har de också i vissa fall blivit instabila. Det har krävt ett stort mått av dokumentationslogistik i kombination med ett ordentligt säkerhetsarbete. Dessa värdefulla kunskaper tar vi nu med oss in i kommande undersökningar.

Längst ner vid bergets fot under husets äldsta golv hittade vi ett kulturlager från tiden före 1650-talet.

En fråga vi hade med oss in i den här undersökningen vara om det fanns några spår efter aktiviteter i området före den bebyggelse som uppfördes på 1650-talet. När undersökningen inleddes så såg det ut som att vi skulle få sväva i ovisshet om det. Man hade ju uppenbarligen schaktat bort alla bebyggelselämningar ända ned till berget på stora delar av vår undersökningsyta. Det var bara i själva branten som kvarterens bebyggelselämningar fanns kvar. Även här var det tydligt att även 1650-talets byggnation inneburit att eventuella äldre spår raderats ut.

Det här är några av de keramikskärvor som hittades i det äldsta kulturlagret. Till vänster syns en bit av en så kallad Jydepotta, det är en gryta som tillverkades av keramiker på Jylland. Till höger i bild syns en skärva av en liten gryta som kommer från Weserområdet i Tyskland och i mitten en liten del av en kruka från Böhmiskt område.

Men så till sist hittade vi ändå det vi hoppats på. Under det äldsta kullerstensgolvet i det nedre våningsplanet kom det fram ett kulturlager som var äldre än den bebyggelse vi just undersökt. Kulturlagret, som var täckt av 70 centimeter ren sand som lagts på för att bli underlag för det äldsta kullerstensgolvet, innehöll avskräde som avsatts i samband med aktiviteter på platsen under tidigt 1600-tal. Här fanns stora mängder ben i form av slakt- och matavfall, fragment av kritpipor och inte minst en hel del keramikskärvor. Det är främst tack vare keramiken vi kan få en datering av kulturlagret. Här hittade vi delar av kokkärl som tillverkats på Jylland i Danmark och i Weserområdet i Tyskland, liksom några skärvor av en kruka från Böhmiskt område. Om vi då ser lite närmare på hur likadana kärl kunde dateras i ett närliggande kvarter vid de undersökningar vi gjorde på Södermalmstorg 2013-15 så ser vi att de huvudsakligen kan dateras till 1600-talets första hälft och knappast finns efter 1630-talet.

Här har vi gjort en tabell som visar hur de typer av keramik vi nu hittat i kvarteret Ormen, daterades i ett intilliggande kvarter på Södermalmstorg.

Det här är intressesant för det visar oss att även denna del av Slussenområdet har ett förflutet som sträcker sig bortom de äldsta kartornas tid. I den stadskarta som finns från år 1636 är nämligen den här ytan obebyggd. Benmaterialet kan vi använda som ytterligare en pusselbit när vi så småningom analyserar Södermalmstorgsbornas kosthåll i ett långtidsperspektiv, med start i det tidiga 1300-talet.

Den här kartan visar Södermalmstorgsområdet 1636. De rosafärgade ytorna visarbebyggelsens utbredning vid den tiden. De bebyggelselämningar vi just undersökt har lagts in med rött.

Arbetet här i kvarteret Ormen har nu pågått i lite drygt tre veckor och lämningarna kommer nu fram i full dager. Det är en häftig upplevelse att se ruinerna efter bebyggelsen komma fram. Vad vi gör är att tömma dem på alla de rivningsmassor som de fylldes med 1911 då husen fick stryka på foten när Stora Glasbruksgatan skulle moderniseras och en spårvagnslinje skulle dras fram.

Här ser vi de lämningar som nu kommit fram i vårt undersökningsområde.

De lämningar vi får fram är de som legat i tomternas norra delar, det framgår tydligt när vi lägger in våra bebyggelsefynd på det äldre kartmaterialet. Tyvärr har spåren efter de hus som legat söderut raderats bort i samband med att kvarteren revs, här finns nu bara kalt berg kvar. Lämningarna berör inte bara kvarteret Ormen utan också en del av det som i äldre tider var kvarteret Tranbodarnas södra del.

Den framkomna bebyggelsen har här lagts in på de äldsta tomtkartorna som finns över området. Dessa kartor är från 1674.

Det som nu finns kvar är uppenbarligen de delar av bebyggelsen som legat alldeles tätt invid det brant sluttande Katarinaberget. Det rör sig huvudsakligen om olika lagerutrymmen och källare där handelsmännen och segelmakarna som ägde fastigheterna förvarat sina varor. Men säkert har även hushållens matvaror förvarats i en del av utrymmena här. Hittills har vi bara hittat ett kök, det hade en stor murad spis och ett litet förvaringsrum som låg inklämt tätt mot bergssidan (en bild därifrån finns i vår förra artikel).

I en del rum finns fundament till kakelugnar, men annars verkar det inte som att vi har några bevarade delar av kvartersinnevånarnas bostäder. Dessa har av allt att döma legat på högre våningsplan i fastigheterna, ovanpå affärslokalerna. Karaktäristiskt för vår bebyggelse är att den är väldigt anpassad till Katarinabergets topografi, vi kan urskilja fyra olika våningsplan som ligger i sutteräng ner mot det som en gång var Stora Glasbruksgatan, där fastigheternas huvudentréer och affärer låg.

Bebyggelsen har legat i flera plan utmed Katarinaberget ner mot Glasbruksgatan. Här grävs källare och lagerutrymmen fram.

Vi ser att man för att utnyttja den bergiga tomtytan så väl som möjlig, här och där varit tvungna att maka till berget genom att värma upp det med eld och sedan snabbt kyla ned det så att det spruckit. På så vis har man fått utrymme att mura upp den vägg som skulle placeras där. I något enstaka fall syns till och med  ett murfundament slingra sig fram längs med bergskanten. Det är inte utan att man undrar hur de pampiga hus som en gång stått här kunnat undgå att glida ner för berget.

Ruinerna som nu ligger framme avspeglar en lång användningsperiod som spänner över tiden från 1600-talets mitt, då handelsmannen Olof Jonsson låter uppföra sitt hus och fram till 1911. Detta visar sig självklart också i den byggnadsarkeologiska dokumentation som nu görs. Här kan man se ett flertal olika byggnadsfaser där husen byggts om och byggts till. Det finns flera exempel på igenmurade dörröppningar och hur nya rum skapats av nyuppsatta mellanväggar. Även trappor har bytts ut, trätrappor har ibland ersatts av kalkstenstrappor. Detta är förändringar som avspeglar byggnadernas socio-ekonomiska variationer allteftersom ägarskapet förändras.

I samband med byggnadsdokumentationen kan man se att husen genomgått flera förändringar under de dryga 250 år de fanns här på platsen.

Den här trappen med trappsteg av kalkstenhällar kom antagligen till i samband med en ombyggnad på 1700-talet. Kanske var det när greve Friedrich Gyllenborg tog över som ägare av fastigheten 1746?

Eftersom byggnadsresterna representerar en lång tidsperiod så visar sig detta naturligtvis också i vårt fyndmaterial. Här hittar vi kakel och keramik, samt mynt, glas och pipor som spänner över ett tidsintervall på närmare 250 år.

Det här är ett litet urval av det kakel som kommit fram ibland rivningsmassorna. Skärvorna representerar ett tidsintervall på omkring 250 år, från mitten på 1600-talet till tiden omkring sekelskiftet 1900. Äldst är kaklet till höger i bild och yngst det som syns överst i bilden. Det stänkmålade till vänster är från 1700-talet.

Även myntfynden vi gör avspeglar bebyggelsen hela åldersspann. Det äldsta är från 1630-talet och det yngsta från 1905.

Vårt mål är nu att bringa reda i bebyggelsens alla förändringar och få kunskap om hur den vuxit fram över tid. Vi återkommer med fler rapporter från undersökningarna, så fortsätt att följa oss här.