Månadens fynd kommer från en undersökning vi gjorde vid Slussplan våren 2017. Då hittade vi en mängd ostronskal i lager från mitten av 1700-talet.

Våra ostronskal utgör resterna efter en utsökt måltid som någon av stadens välbärgade borgare spisat vid mitten av 1700-talet.

Vid den tiden var ostron en uppskattad delikatess inte minst inom hovet, men även inom adeln och de mer välbeställda skikten av borgarklassen. I 1700-talets kokböcker kan vi se att ostronen spelade en viktig roll vid finare tillställningar och att de ofta åts stekta eller kanske snarare gratinerade och i form av raguer och pastejer. I ett recept från 1736 beskriver Reinerus Broocman i sin kokbok En fullständig Swensk Hus-Hålds-Bok hur tillagningen av ostron kunde gå till:

”Sedan the äro upbrutne tager man the största skalen och lägger them uti, sedan tager litet bröd, Muskotblomma och Smör, när the äro vtkokade ther med sätter man Renskt Win på elden och låter blifwa warm, när thet kokar vp, öser man ther af på them, efter hand, men achtar at the intet blifwa torra, och så länge får man ösa på them till thes the blifwa bruna kring om skalen, och tå äro the färdiga.”

En stor anledning till att ostron betraktades som exklusiva berodde på att de inte var helt lätta att få tag på utan måste importeras från havsvattnen västerut. Under 1700-talet var till exempel det nordtyska Holstein mycket berömt för sina utsökta ostron från Nordsjön.

Ostronen importerades dels som ”friska” dvs. färska och dels som insaltade. De färska ostronen lades i vattenfyllda tunnor, de andra lades in i salt, peppar och lagerblad och förpackades i mindre kaggar.

År 1725 importerades exempelvis 11 500 färska och 63,5 kaggar med saltade ostron till Stockholm.

Men vi hade även ett svenskt ostronfiske i Stigfjorden norr om Tjörn på västkusten som tagit fart redan på 1600-talet och Uddevalla var ett viktigt centrum för denna handel. Den större delen av dessa fångster gick till det svenska hovet, här fanns krav på leveranser var fjortonde dag både vår och höst.

Från västkusten transporterades de av särskilda ostronfarare som enligt gästgivareordningen 1734 hade rätt att använda gästgivareskjuts, vilket var ett privilegium som de delade med hummerfararna och de norrländska fågelbönderna. I en sådan kontext blir tydligt vad som ingick i den rike mannens måltid och den överdådiga bild som tidens konstnärer ger oss i sina stilleben träder nu fram.

Ett överdådigt bord enligt tidens ideal så som det avbildats av den flamländske konstnären Joris van Son. Nere till vänster i bild ser vi de eftertraktade ostronen.

Vårt fynd den här månaden utgör alltså resterna efter en del av den burgna överklassens konsumtion i 1750-talets Stockholm.

Här pågår arbete med att ta fram Polhems gamla slussränna.

Så här i slutet av maj börjar vi avsluta dokumentationen av Polhems gamla sluss. Inmätningar, fasadritningar och 3D-fotograferingar är i det närmaste avklarade och det är nu dags att påbörja borttagandet av den konstruktion som stått där sedan den 2 maj 1755. Under tiden vi arbetat med vår dokumentation har vi haft en hel del besök. Tekniska museet har varit här, likaså har massmedia uppmärksammat lämningarna. Här kan ni lyssna på vad som sades i Sveriges Radios inslag i P4 Direkt. Klicka här

Här syns den södra väggen i slussrännan från 1750-talet.

En del av stenmaterialet från 1700-talets sluss kommer att återanvändas i de konstnärliga gestaltningar som kommer att pryda Nya Slussen och idag var konstnärerna på besök för att bekanta sig med platsen och det material de ska arbeta med.

Hela den gamla slussenanläggningen från Polhems tid har dokumenterats av en byggnadsarkeolog.

I övrigt har maj varit en ganska lugn månad vad beträffar fältarbete här vid Slussen, däremot har vi parallellt fortsatt med rapportarbete från våra tidigare undersökningar.

Nu när vårsolen har börjat lysa och temperaturen så sakteliga är på väg uppåt så koncentraras våra arkeologiska insatser till ett mörkt och dunkelt utrymme under den stående bron mellan Södermalm och Gamla stan. Platsen vi är på var tidigare Slussengaragets lokaler från 1930-talet. Men under garagets betonggolv hittar vi betydligt äldre konstruktioner.

Under golvet i det gamla Slussengaraget tar vi varsamt fram delarna av Christopher Polhems sluss från mitten av 1700-talet. På grund av den dammiga miljön använder vi andningsmasker.

Redan vid Stockholms tillkomst på 1200-talet var passagen mellan Mälaren och Saltsjön vid Söderström en viktig farled. I äldsta tid halades eller varpades skeppen genom strömmen vilket var ett både tidskrävande och mödosamt arbete. Passagen underlättades väsentligt på 1640-talet när stadens första sluss – Kristinaslussen – invigdes. Slussen blev en succé men ganska snart fick man problem med maskineri och slussportar som krävde ständiga reparationer. På 1720-talet var Kristinaslussen i så dåligt skick att staden insåg att den måste ersättas. En av dem som rådfrågades av stadens magistrat (styrelse) om hur man skulle gå till väga var uppfinnaren Cristopher Polhem, även kallad ”den svenska mekanikens fader”. Polhem, som då var i sextioårsåldern, svarade att det skulle ta fem år att bygga en ny sluss men att han inte kunde ta på sig att leda arbetet på grund av sin höga ålder och sviktande hälsa. Frågan stöttes och blöttes under många år och slutade till sist ändå med att Polhem upprättade ett kontrakt med staden om att bygga den nya slussen, då hade det hunnit gå tjugo år. I kontraktet skrevs det in att om Polhem själv inte kunde fullfölja projektet så skulle hans son Gabriel Polhem ta över. För att närmare kunna övervaka arbetets gång flyttade Polhem till den Dauerska malmgården som även var Carl Michael Bellmans födelsehus och låg i närheten av Maria kyrka på Södermalm.

På den här målningen av Anders Holm från 1780 avbildas Polhemsslussen med sina karaktäristiska röda torn vid broövergången.

Polhem fick aldrig se sin sluss i färdigt skick. Strax före sin död 1751 bars den då 89-årige Polhem i bärstol ner till den nya slussens botten där han som hedersbetygelse dubbades till kommendör i Nordstjärneorden.  Polhemsslussen invigdes den 2 maj 1755 och var då närmare 59 meter lång, 12,5 meter bred och 3,9 meter djup. Den var i drift i nästan hundra år, fram till 1850, då den ersattes av Nils Ericsons sluss. Men den gamla slusskanalen användes som avbördningskanal för Mälaren ända fram till 1930-talet då den slutligen fylldes igen i samband med ombyggnationen av Slussenområdet.

Panoramabild över en del av lämningarna efter Polhemsslussen från 1700-talet som vi fått fram.

Här ses en del av väggen i slussrännan från 1700-talet framgrävd.

Undersökningarna av Polhems sluss kommer fortsätta ett bra tag framöver och vi får säkert orsak att återkomma med nya spännande resultat även nästa månad.

Nu närmar sig året sitt slut och vi är inne i december månad. Vi har tidigare sagt att det inte är några omfattande aktiviteter utomhus, mest ägnar vi oss åt olika former av rapportarbete. Trots det så sker det då och då schaktningsarbeten här vid Slussen som kräver vår närvaro. Nyligen så grävdes till exempel några schakt i Klevgränd, den gata som löper utmed Katarinaberget parallellt med och ovanför Katarinavägen. Namnet Klevgränd är belagt sedan 1648 och förleden ”klev” innebär att det rör sig om en gränd som stiger brant uppför ett berg. Den del av Klevgränd vi befunnit oss i hette fram till 1969 Lilla Glasbruksgatan.

På den här utsnittet av en karta från 1885 har vi med rött markerat in platsen för den schaktningsövervakning som nyss gjorts. Till vänster i markeringen syns det hus till vilken grundmurarna hört och till höger kan man ana den stödmur som funnits mellan de båda Glasbruksgatorna.

I samband med schaktningarna kom det dels fram några mindre grundmurar till ett hus som stått på platsen sedan 1700-talet och dels en mycket kraftig mur som fungerat som stödmur i den branta sluttningen mellan dagens Klevgränd och den gata som idag heter Glasbruksgatan och löper upp från Katarinavägen.

Det här är den källarvägg av sten som hört till fastigheten Lilla Glasbruksgatan 23. Det är alltså en rest av gavelpartiet till huset som syns på kartan ovan.

Centralt i bild ser vi gaveln på huset Glasbruksgatan 23 som det såg ut någon gång mellan åren 1885 1920. Hustaken till höger i bild låter oss ana den kraftiga sluttning utför berget ner mot Katarinavägen.

Det här är den kraftiga stödmur som åtskilde Lilla och Stora Glasbruksgatorna där de möttes.

Det glasbruk som figurerar i de olika gatunamnen här i området, Lilla Glasbruksgatan-Stora Glasbruksgatan-Glasbruksgatan, är Melchior Jungs glasbruk som anlades här 1652 och sedan var i drift till 1678.

Det fynd vi valt att lyfta fram denna månad är av lite annorlunda typ, det är ett avtryck av en sko.

Någon har trampat med sin skobeklädda fot i en tegelsten som legat på tork och ännu inte stelnat i sin form.

Så här ser vårt skoavtryck ut.

Att hitta tegelstenar med avtryck är inte så ovanligt, men det brukar då nästan alltid röra sig om avtryck från olika djur. Grisar och katter verkar ofta ha rört sig inne på tegelbruken och då också råkat lämna sina spår till eftervärlden. Däremot har åtminstone inte vi tidigare stött på ett avtryck av den här typen, så därför är det extra spännande att få visa upp det.

Skoavtrycket har en längd på lite drygt 20 centimeter så det är alltså ganska litet, och det är egentligen ganska svårt att säga något konkret om det vad gäller typ av sko eller skons datering.

Tyvärr har vi inga andra fynd i anslutning till vår tegelsten som kan hjälpa oss med dateringen.

Vi kan dock utan tvekan konstatera att skon som satt sitt avtryck i tegelstenen haft en rejäl klack.

Klackar på skor uppträder i Sverige först under tidigt 1600-tal. I Livrustkammaren i Stockholm finns till exempel en manssko med klack som är från tiden omkring 1610 och från Vasaskeppet som förliste år 1628 finns också mansskor med klack. Den höga typ av klack som vi ser i vårt avtryck förekommer med säkerhet bland de skofynd som gjorts på regalskeppet Kronan som förliste 1676.

I skomakarprislistor från Köpenhamn 1605 och Malmö 1615 omtalas skor med klackar eller ”affsat” som den egentliga termen lydde på 1600-talet. Första gången ordet ”klack” förekommer i betydelsen skoklack är år 1688.

Avtrycket tyder på att det rör sig om en enkellästad känga med klack. Den breda sulan ger skon ett ganska grovt intryck så man får kanske tänka sig att det var någon av brukets arbetare som satt sin fot i den blöta leran. De skor som användes i de högre stånden var betydligt mer smäckra.

Den korta längden tyder på att det rör sig om en sko som burits av någon yngre person. Kanske en lärling som ville göra avtryck?

Om vi avslutningsvis ska våga oss på en datering så får den bli ganska vid, den höga och grova klacken passar in någonstans mellan 1670 och 1800.

Här ser vi ett ett exempel på ett par skor från perioden 1725-1740 som kan ge oss en aning om hur skon som satt sitt avtryck i tegelstenen kan ha sett ut. Möjligen är dock de här skorna av ett lite elegantare slag, men den rejäla klacken känns igen.

Månadens fynd kommer ifrån ett område vi undersökte våren 2017. Undersökningsområdet låg norr om och i förlängningen av den gamla Polhemsslussen. Det var en plats som utnyttjades intensivt under 1700-talet och åtminstone första hälften av 1800-talet. Här låg då ett stort fiskarehus och i vattnet alldeles intill låg södra fiskarehamnen. Här fanns också en marknadsgata kantad av salubodar där det såldes grönsaker, så det var en plats med livlig kommers och ett centrum för stockholmarnas matinköp.

Det fynd vi nu valt att presentera har en koppling till dessa matinköp, det rör sig nämligen om ett bestick i form av en matgaffel. Fyndet kan dateras till 1700-talet.

Det här är månadens fynd, en gaffel från 1700-talet. Den är 18 cm lång och smidd av järn, handtaget är av trä.

Gaffeln som ätredskap har egentligen ingen lång historia i Europa. Det är först omkring år 1700 som den får någon större spridning på matborden. Innan dess är det huvudsakligen i hovmiljöer som vi möter dem, och även då endast sporadiskt.

En tidig avbildning av gafflar som sannolikt använts till att äta med återfinns på bordet i två bankettscener i det medeltida manuskriptet Hortus Deliciarum som tillkom mellan åren 1167-1185.

Gafflar använda som ätredskap återfinns under medeltiden annars endast vid enstaka tillfällen i kungliga inventarielistor. Till exempel omnämns i en inventarielista från hovet i Aragon år 1423 en treuddad gaffel för uppskärning och en tvåuddad för servering, ”med vilken man också kan äta”.

Under 1500-talet börjar gafflar dyka upp lite mer frekvent i högre ståndsmiljöer i Italien, men fortfarande hade gaffeln svårt att slå igenom som ätredskap. Av kyrkans män ansågs den rent av vara ett syndigt redskap, en djävulens klo, som inte skulle få förekomma på ett kristet bord.

Så ansåg till exempel den nederländske teologen Erasmus av Rotterdam 1530 att ”vad som serveras ska hållas med tre fingrar eller ätas med hjälp av bröd”.

Här ser vi en bordsscen där den schweiziske landsfogden Hans Conrad Bodmer och hans familj avbildas i samband med en måltid. Målningen är från år 1643 och här framgår tydligt att dukningen huvudsakligen gjorts utan gafflar. Hade upplösningen på bilden varit lite högre hade vi dock kunnat se att några av familjemedlemmarna längst upp till vänster vid bordet fått gafflar. Men än har gaffeln som ätredskap alltså inte slagit igenom. Inte ens i en social miljö som denna.

Det skulle dröja till 1600-talet innan gaffeln blev mer accepterad som ätredskap, som tidigare till att börja med i förnäma kretsar. I samband med att matgafflarna blivit accepterade på middagsborden så ändrar de utseende. Från att uteslutande ha varit tvåuddade så börjar under 1670-talet treuddade gafflar att dyka upp, men även fyruddade kommer nu in i bilden.

Gaffelns förändrade utseende sammanfaller med att även skeden ändrar form från att ha varit rund eller päronformad till att bli oval och få ett plattare och bredare skaft. Även gaffeln fick ett likadant brett och platt skaft som skeden, så det är tydligt att gaffeln och skeden nu kommit att bli ett sammanhållet par i den dåtida bordskulturen.

Det nya gaffelmodet var huvudsakligen rådande i hovmiljöer och därför tillverkades de endast i ädelmetaller och andra värdefulla material.

Att gaffeln hade så svårt att slå igenom berodde sannolikt på att den till skillnad från kniven och skeden, inte var oumbärlig. Allt man kunde spetsa på en gaffel kunde man lika gärna äta med fingrarna, och det fanns mycket riktigt en omfattande flora av böcker om bordsskick med anvisningar om vilka fingrar man skulle använda för olika maträtter när måltiden intogs.

Vårt fynd är alltså från 1700-talet och då hade gaffeln som sagt blivit allmänt accepterad och ingick som en självklar del bland de bestick som användes när måltiden skulle intas. Den vi har hittat är av järn så vi får väl förmoda att den tillhört en person ur stadens medelklass, för fortfarande tillverkades bestick av ädlare metaller för de mer välbärgade.

Trots att det är semestertider så pågår ändå en del arkeologisk verksamhet här vid Slussen. Vi har till exempel avslutat undersökningarna i garaget invid Karl Johans torg. Tyvärr hade det blivit väldigt utschaktat där i samband med Slussenbygget på 1930-talet så det var endast några få rester av grundmurar till den bebyggelse som en gång funnits där på 1700-talet som vi nu kunde få fram och dokumentera.

Nere vid Sjöbergsplan har vi återigen hittat lämningar i anslutning till den medeltida strandlinjen, det rör sig huvudsakligen om pålar som sannolikt burit upp bryggor eller i enstaka fall kanske utgjort rester efter det medeltida försvarsverk som vi tidigare observerat. Keramikfynden som kommer i anslutning till pålarna ger oss en preliminär datering till 1300-talet. Virket kommer att skickas på dendrokronologisk datering.

Här har vi några av de skärvor från tyska stengodskrus som nu hittades vid Sjöbergsplan.

På Stadsgården pågår ett arbete med att tömma ur ett mindre schakt, så där går vi igenom de schaktmassor som tas upp. Framför allt så får vi här en god inblick i hur den valvbro som byggdes här på 1700-talet hade grundlagts. I schaktet hittar vi rejäla knuttimrade stenkistor som hjälpt till att bära upp brons tyngd.

Delar av massorna som vi går igenom på Stadsgården vattensållas också.

Det här är en blyplomb från 1739 som hittades nere på Stadsgården. Ett minne av alla de varor som en gång lastades och lossades här i området.

Här ser vi knuttimrat virke till en av de stenkistor som bar upp 1700-talets valvbro över Järngraven.

I månadens fynd för maj tar vi återigen upp en typ av fynd som vi ofta hittar. Det rör sig om kritpipor, alltså pipor av lera som formpressades för att sedan i vissa fall efterbehandlas på olika sätt. Det här var massproducerade varor och de vi hittar här är oftast tillverkade i Holland eller i Sverige. År 1747 infördes i tidens merkantilistiska anda ett importförbud på kritpipor, så från 1700-talets mitt är de pipor vi hittar uteslutande svenska. I Sverige tillverkades då årligen miljontals pipor.

De aktuella fynden kommer från vår genomgång av muddermassor som tagits upp invid Skeppsbron och de härrör från 1700-talets första hälft, alltså från tiden före importförbudet.

Det här är en liten del av alla de kritpipor vi hittat vid Skeppsbron. De har slängts bort någon gång under 1700-talets första hälft.

Det framgår tydligt av samtida prislistor från tillverkarna att piporna var av olika kvalitet och det går att i viss mån använda dem som indikatorer på social status. Till exempel varierade de i längd. De med långa smala skaft, som kunde vara drygt halvmeterlånga, gick lätt av. För att inte ha sönder pipan skulle användaren helst sitta ner när den användes. Det antas därför att långa pipor varit avsedda för en välbeställd klass som nu också valde att markera sin sociala status genom att i lugn och ro sitta ner och visa att man kunde njuta av sin rökning och det goda livet. Detta var en statusmarkering som blev tydlig redan vid 1600-talets mitt och då också började visas upp i konsten.

Här till vänster ser vi en målning av den amerikanske konstnären James Earl (1761-1796). Målningen föreställer en piprökande aristokrat, Francis Welch. Han röker i en pipa med långt skaft som dessutom har glaserat munstycke.

 Bland kritpipsfynden vill vi nu speciellt lyfta fram skaft vars mustycken är glaserade.

Det här är pipsskaft med glaserade munstycken, något som är mycket ovanligt i vårt annars rikliga material av kritpipsfynd.

Här i vårt fyndmaterial som är mycket omfattande när det gäller kritpipor är denna typ av skaft väldigt ovanliga. Glasyren gjorde att pipskaftet blev mindre varmt och att det därför var behagligare att röka pipan eftersom läpparna inte fastnade, vilket annars kunde hända. De pipor som varit glaserade på det här viset hör till en kategori som varit dyrare i inköp.

Kanske är det typiskt att vi nu finner dem just på en plats som Skeppsbron där många av de välbeställda redarfamiljerna hade sin hemvist?

Månadens genomgång handlar inte så mycket om vad vi gör just nu utan mer om vad vi nyss avslutat. Under maj så har undersökningarna av muddermassor som grävts upp vid Skeppsbron avslutats för den här gången. Som resultat har vi fått fram ett fint och representativt urval av fynd från framförallt 1700-talets första hälft. Mängden av bland annat kinesiskt porslin, fajanser och sällsynta fynd av glaserade skaft till kritpipor ger oss en inblick i den burgna miljö som rådde vid Skeppsbron vid den tiden.

Det här beslaget av tenn bär en tysk inskription "GOTT SCHVEF DIE WELT UND NOCH ER HÆLT" och ett motiv som återger en scen från Edens lustgård. Det kan dateras till 1700-talets första hälft och påträffades i muddermassorna invid Skeppsbron. Beslaget är 4,5 cm stort.

Inte så långt från muddringarna vid Skeppsbron har vi även avslutat schaktningarna längs med Slussplan där vi fick tillfälle att dokumentera en del av murarna till Södra slakthuset. Ett annat arbete som slutförts är schaktningarna för fjärrvärme på Kornhamnstorg som vi berättade om i april. Den sista delen av ledningsdragningen gick över Munkbroleden varför arbetet genomfördes nattetid för att inte störa trafiken allt för mycket. Under fyra nätter följde vi dessa schaktningar och kunde bland annat dokumentera delar av samma stenbelagda torgyta från tidigt 1600-tal som vi tidigare påträffat på Kornhamnstorg.

Bilden visar nattarbete på Munkbroleden vid Kornhamnstorg. En fördel med att arbeta natt på försommaren är nätterna har blivit förhållandevis ljusa vilket gör det lättare att se när kulturlager och stenläggningar kommer fram.

En ny undersökning kan vi dock rapportera om denna månad. Den utförs under den stående bron mellan Södermalm och Gamla stan i ett garageutrymme i den sydvästligaste delen av Karl Johans torg, direkt söder om den gamla Nils Ericson slussen från 1850-talet. Att utföra arkeologiska undersökningar inne i stående byggnadskonstruktioner är inte något vi gör så ofta men det förekommer då och då. Speciellt vid grundförstärkningar av byggnader som vilar på äldre lämningar. Våra undersökningar i garaget har knappt kommit halvvägs men det har visat sig att man har gjort ganska stora markingrepp när bron och garaget uppfördes på 1930-talet. Det innebär att de lämningar vi hittar bokstavligen blir som små öar då allt runtomkring är bortgrävt. Men genom att systematiskt dokumentera allt som kommer fram kan vi ändå pussla ihop informationen till begripliga enheter i slutänden. Hitintills har vi hittat murar från Södra Kvarnhuset och från ett av de många slipverk som fanns i Söderström på 1700-talet.

Dokumentation inne i det forna garaget av en mur som utgjort grunden till ett slipverk som uppfördes på 1700-talet.

På den här ritningen från år 1763 syns grunden till det påträffade slipverket markerat med en gul cirkel.

Mars månad går mot sitt slut och vi kan se tillbaka på en relativt lugn period för oss arkeologer. Vi har fortsatt följt schaktningarna på Skeppsbron där vi hittat en hel del intressanta föremål. Det mesta kan dateras till 1700-talets mitt då det gjordes intensiva utfyllningar längs kajerna, men vi har även funnit många fynd från 1600-talets stockholmare.

Här ser vi ett litet urval av de fynd från 1700-talet som vi gjort vid Skeppsbron.

Det pågår även schaktningar på Slussplan och Sjöbergsplan som vi bevakar. Vid Slussplan har vi dokumenterat murar och andra byggnadsrester som hört till Södra Slaktarehuset. Det första slakthuset vid Söderström etablerades på 1600-talet men behövde byggas om ett flertal gånger på grund av de dåliga grundförhållandena. Slakthuset och alla andra byggnader i detta område revs när Karl Johan-slussen byggdes vid 1800-talets mitt. De södra delarna av slakthuset undersökte vi under 2017 och nu kan vi komplettera dessa resultat med de nya murarna vi fått fram.

Det här är ett utsnitt ur en karta från 1771. Byggnaden som är märkt med ll är Södra Slaktarehuset. Det är bland annat delar av den norra muren vi nu har hittat. Platsen för vårt schakt är markerad med en röd pil.

Det här är rester efter en av väggmurarna inne i slakthuset och alldeles invid väggen finns en täckt ränna där en del av avfallet i form av blod och andra slaktrester har runnit. Rännan lutade ner mot Saltsjön.

I dagarna har vi också börjat schakta på Sjöbergsplan. Området är väl synligt för alla som väljer den västra gångbanan mellan Slussen och Gamla stan och även för dem som kommer med tunnelbanan norrifrån. På Sjöbergsplan har vi tidigare undersökt lämningar från olika tidsperioder, bland annat efter Södra bryggeriet som bedrev verksamhet här under 1600- och 1700-talet. Just nu har vi stött på lämningar efter en mindre kanal som kan knytas till 1600-talet och den verksamhet som då pågick i den så kallade Järngraven med allt det stångjärn som skulle exporteras från bruksorterna i Bergslagen.

Nere vid Sjöbergsplan hittar vi rester efter en kanal som fanns i den så kallade Järngraven under 1600-talet.

På den här kartan från 1674 kan man se kanalen som löpte i Järngraven. Pilen markerar platsen vi nu befinner oss vid.

För den som är intresserad av att läsa mer om de tidigare undersökningarna av Södra Slaktarehuset och Sjöbergsplan så hittar ni artiklarna här på Slussenportalen. Enklaste sättet att finna dem är att i sökfältet skriva in Karl Johans torg eller Sjöbergsplan för att hitta artiklarna om de lämningar vi tidigare funnit där.