Månadens fynd - februari 2018
Månadens fynd är ett stort kopparmynt, det rör sig om ett så kallat plåtmynt. Myntet är cirka 12x13 cm stort och det väger 735 gram. Det är försett med fyra hörnstämplar och en mittstämpel. I hörnstämplarna kan vi se Fredrik I:s krönta monogram FRS (en förkortning för Fredericus Rex Sveciae, som betyder Fredrik Sveriges konung) och årtalet 1723. I mittstämpeln valören 1 DALER SILFMYNT och två korslagda dalpilar. Pilarna visar oss att det präglades i Avesta. Men varför heter det silvermynt när det är av koppar? Jo därför att Sverige vid den här tiden hade så kallad silvermyntfot, vilket innebär att silver var den metall i vilket landets huvudmynt skulle präglas i. Silvermyntfot hade gällt i Sverige sedan medeltiden.
Kopparmynt hade vi haft sedan 1624, då de första tillverkades i Säter i form av så kallade klippingar. Det var fyrsidiga mynt som präglades på långa bandformiga kopparplåtar som sedan klipptes upp. En starkt bidragande orsak till att man började tillverka mynt av koppar var att det rådde brist på silver i Sverige efter det att man betalat ut ett enormt stort lösen för Älvsborgs fästning till Danmark under åren 1616-19. Detta lösen uppgick till en miljon riksdaler som skulle betalas i myntat silver. Ett annat ekonomiskt, och mer taktiskt skäl, till att börja göra mynt av koppar, var att man som Europas största exportör av koppar då kunde skapa en brist på denna metall och därigenom också höja priset på den.
Plåtmynt av koppar präglades som betalningsmedel i Sverige från år 1644 fram till 1776. Tanken med dem var att få ner de höga präglingskostnaderna, men de skulle också kunna tjäna som exportvara.
År 1723 fanns plåtmynten i ytterligare tre valörer; 4 daler silvermynt (det var 23x24 cm stort, och vägde 3 kg), 2 daler silvermynt (15x16 cm, 1,5 kg) och slutligen ½ daler silvermynt (7x8 cm, ca 0,4 kg).
Hur mycket var ett sånt här mynt värt, eller rättare sagt hur mycket kunde man handla för det? Omsätter vi det i matvaror så kunde vi år 1725 fått 10 liter öl eller tre kilo gäddor för vårt mynt. Skulle vi istället vilja baka bröd så hade vi kunnat köpa 30 liter spannmål i form av råg. Hade vi däremot önskat oss en ko hade vi behövt punga ut med 10 mynt av den här typen.
Räknar vi om myntets värde till dagens penningvärde motsvarar det cirka 165 kronor.
När det här myntet präglades hade Fredrik varit kung i tre år. Det stora nordiska kriget hade just avslutats och fred hade slutits med Hannover-Preussen, Danmark-Norge och Ryssland. Landets ekonomiska och befolkningsmässiga resurser var vid det laget i det närmaste uttömda efter årtionden av krig och Sverige hade nu förlorat sin ställning som stormakt i Östersjöområdet.
Den svenska riksdagen såg nu till att minska kungamakten för att förhindra att Sverige skulle kastas ut i nya krig och statliga äventyr. Det bestämdes därför att makten hädanefter skulle ligga hos riksdagen. Vi befinner oss i inledningen av vad som historiskt kallas frihetstiden.
På Stadsgården har vi hittat två tranbodar
Vid Slussen fortsätter de arkeologiska undersökningarna oförtrutet trots att vinterkylan blivit allt påtagligare den senaste tiden. I vår senaste artikel från Stadsgården kunde vi berätta att vi funnit en del av en rysk handelsmans byggnad från senare hälften av 1700-talet. Då hade vi också påträffat en kraftig lastkaj samt vad vi då tolkade som ett intilliggande kokhus från 1500-talet.
Tranbodar från 1500-talet!
Lastkajen och kokhuset låg i den södra delen av Stadsgårdsområdet, alldeles vid foten av Katarinaberget och dåtidens strandlinje. När vi tog bort lastkajen visade det sig att det fanns ett lika kraftigt spisfundament under kajen som i det kokhus som vi fått fram. Den nyfunna spisen visade sig vara anlagd på ett lager som tillkommit samtidigt som huset vi hittade tidigare. Det innebär alltså att de är samtida.
Detta fynd gjorde att vi fick tänka om vad gäller byggnadernas funktion. Det fanns naturligtvis ingen anledning till att placera två identiskt stora kokhus intill varandra.
Vi förstod då att det vi funnit faktiskt var två tranbodar, vilket i sig är sensationellt då det är första gången sådana påträffats i Stockholm. Trankokningen på Södermalm är den äldsta verksamheten i Stockholm som finns nämnda i skrift.
Tranbodarna, eller sälbodarna som de också kallas under medeltiden (sælbodher), omnämns första gången i ett dokument daterat den 17 juli 1305. Av dokumentet framgår att tranbodarna var en del av stadens ägor och utgjorde en del av denna. Att tranbodarna placerades utanför stadsbebyggelsen berodde på att trankokningen genererade en fruktansvärd stank som man av förklarliga skäl inte ville ha i staden. Tranet bestod av späcket från sälar som saltades och lades i trätunnor för vidare transport till trankokerierna. I tranbodarna skars späcket upp i tärningar och kokades tills tranoljan steg upp till ytan där det skummades av och hälldes över i tranfat. Den tranolja som blev resultatet av kokningen användes sedan som lysolja och till att smörja in läder. Tranbodstomterna var långsmala, närmare 24 meter långa och 8 meter breda, och sträckte sig från land en bit ut i Saltsjön. Tomternas utformning var säkert anpassade till bodarnas utformning där de stora tunga ugnsfundamenten var anlagda på land medan resten av byggnaden stod på pålar ut i sjön vilket var praktiskt då tillgång till vatten var en förutsättning för kokningen av tranet. Vi vet att tranbodarna vid Stadsgården fanns kvar fram till 1600-talets första hälft och verksamheten pågick med andra ord under drygt 300 år.
De tranbodar vi nu funnit är alltså från 1500-talet och verkar ha byggts upp under tidigt 1500-tal, men innan vi kan vara helt säkra på när de byggdes så får vi avvakta årsringsdateringarna på byggnadsvirke och pålar som byggnaderna vilat på. Den nyfunna boden förstördes i samband med en brand och byggdes därefter över med en kaj. Den andra boden förstördes bara delvis och byggdes därför om och fortsatte att användas även under senare delen av 1500-talet och i den hittade vi ett silvermynt daterat till år 1575.
Ryssbodar från 1700-talets första hälft
Lämningarna efter den ryske handelsmannens byggnad från 1700-talets andra hälft är nu dokumenterad och borttagen. När vi tog bort husgrunden så upptäckte vi att den var byggd ovanpå resterna av en äldre byggnad under denna. Nu har vi fått fram så mycket av dessa lämningar att vi kan säga att det rör sig om minst två källarrum uppförda i sten och tegel.
Förmodligen rör det sig om delar av samma byggnad som påträffades i samband med byggandet av tunnelbanan vid Slussen 1955. Det var då rester efter källarvalv och grundmurar som kom fram cirka 35 meter öster om Stadsmuseets norra flygel, vilket sammanfaller väl med de källare vi nu funnit. Källarna har vi kunnat identifiera som en del av de ryska handelsmännens byggnader vilka uppfördes efter en omfattande brand i december 1694 då den tidigare handelsplatsen som bestod av träbyggnader brann ner till grunden.
På gång i december
Karl Johans torg
För drygt ett år sedan avslutade vi våra undersökningar vid Karl Johans torg då vi bland annat fann lämningar efter Södra Slakthuset och Kvarngränd från 1700-talet. Då fick vi lov att lämna en mindre yta som vi inte fick tillgång till. Nu har vi äntligen fått lov att komma tillbaka och undersöka denna del också. Det vi nu fått fram är delar av ett sliperi som låg väster om Södra Slakthuset samt ytterligare en del av gränden.
Skeppsbron
På Skeppsbron följer vi provgropsgrävningar för lokalisering av gas- och vattenledningar. Provgroparna görs som en del av förberedelserna för omfattande ledningsomläggningar med start under våren 2018. Då provgroparna görs i gamla ledningsschakt är det främst i de äldre schaktväggarna som vi har förhoppningar om att kunna finna rester av äldre lämningar.
Arkeologiska undersökningar på Stadsgården - lämningar från 1700-talet och 1500-talet kommer i dagen.
Sedan en tid tillbaka pågår våra undersökningar i det område vi kallar för Stadsgården. Delvis har det legat under den del av Katarinavägen som revs här 2016. Det är ett område som vi kan följa i kartor tillbaka till 1600-talet. I skrift finns en del dokument som berättar om verksamheter i området än längre tillbaka i tid. Under medeltiden fanns här till exempel tranbodar där man gjorde olja av sältran, oljan användes sedan i lampor för belysning. Här någonstans i området låg också stadens skeppsvarv.
I samband med de byggnadsarbeten som nu pågår följer vi alla schaktningar som görs och dokumenterar det vi hittar. På de platser där det kommer fram mer sammanhängande lämningar från förr gör vi mer omfattande arkeologiska undersökningar.
Det vi hittat hittills är från rester av byggnader och verksamheter från 1700-talet och bakåt i tid till 1500-talet.
Ryssgården
Två av byggnadslämningarna vi påträffat är rester av det som under 1600-talet och fram till 1800-talets början var en handelsplats för ryska köpmän. Handelsplatsen hade tillkommit som en del av ett fredsfördrag mellan Sverige och Ryssland år 1617. I fredsfördraget framhölls att svenska köpmän sedan gammalt hade en egen handelsplats i Novgorod liksom ryssarna hade en i den dåtida svenska staden Reval (Tallin) i Estland. I fredsfördraget kom man överrens om att öppna ytterligare två fria handelsgårdar. De svenska köpmännen skulle få handelsgårdar i Moskva och Pskov i utbyte mot att motsvarande platser uppläts till ryska handelsmän i Viborg och Stockholm.
Efter att ha fått en temporär plats i Brunnsgränd 1637 började man året efter riva den bebyggelse som fanns på Stadsgården nedanför nuvarande Stadsmuseet för att bereda plats för de ryska köpmännen. Innanför ett plankomgärdat område uppfördes ett trettiotal bodar. Dessa utgjordes av 20 fasta bodar i korsvirke och tegel samt 13 brädbodar. Bodarna var placerade längs med det omgärdande träplanket där det fanns öppningar för bodluckor där handeln med allmänheten kunde ske. Anläggningen togs i bruk vid nyåret 1641. De ryska handelsmännen sålde framförallt olika typer av pälsskinn samt vax, talg, lin, lärft och hampa. Allt skulle försäljas i partier med undantag för ridutrustning som sadlar, betslar, stövlar och piskor som fick säljas styckevis. Till en början anlände de ryska handelsmännen i början av juni och återvände i slutet av oktober. Efterhand som antalet handelsmän ökade valde alltfler att stanna året om.
Genom åren drabbades Ryssgården av flera bränder. Den första branden inträffade redan 1652. Den andra 1680 i samband med firandet av det ryska skyddshelgonet S:t Nicolaus. Den 6 december 1694 brann det återigen och samtliga byggnader på handelsplatsen utplånades. Efter det beslöt man sig för att helt överge träbebyggelsen och nya byggnader i tegel och korsvirke uppfördes i anslutning till stadshusets flyglar. I juli 1759 utbröt en stor eldsvåda där stor delar av bebyggelsen i Maria församling brann ner till grunden, däribland Ryssgården. Efter det fick de ryska handelsmännen flytta in i Södra stadshuset (nuvarande Stadsmuseet) där de fick använde de fjorton magasin som fanns på bottenvåningen. På platsen där de nedbrunna handelsbodarna stått uppförde enskilda ryska handelsmän enklare träbodar. Nere på Stadsgården byggdes ett nytt tvådelat våghus som delades mellan de ryska handelsmännen och allmogen. Det är rester av detta våghus och den enklare träbebyggelsen som vi nu har hittat.
Parmmätarstugan
I vinkel mot grunden på våghuset påträffade vi en del av ytterligare en byggnad. Byggnaden finns tidigast med på en karta från 1720-talet och på en karta från 1770-talet benämns den som parmmätarstuga. Parmmätare var en särskild yrkesgrupp som hade till uppgift att mäta all ved och hö som bönderna införde till Staden. För detta användes en speciell träställning som i Stockholm omfattade nästan 18 kubikmeter. Syftet med mätningen var att ta ut rätt tullavgift. Så sent som vid sekelskiftet 1900 ska det ha funnits ett femtiotal parmmätare i Stockholm.
Brygga/lastkaj och kokhus
I den södra delen av den yta vi nu undersöker har några påtagliga och väl synliga lämningar nyligen kommit fram. Det rör sig om en del av en brygga eller en lastkaj och om ett hus som ligger alldeles intill.
Det är lite svårt att avgöra om det rör sig om en enskild brygga eller en del av en längre lastkaj eftersom konstruktionen fortsätter in under väggen mot dagens tunnelbana. Men tids nog hoppas vi på att få en lösning på detta problem, vi kommer nämligen att kunna komma åt några meter till i den riktning som behövs för att kunna avgöra detta. Men just nu vet vi alltså inte.
Bryggan/lastkajen har varit en kraftig konstruktion som byggts av stockar som bilats till på ovansidan så att man har fått en plan yta att gå på när man vistades här. Den södra delen har legat på land och den norra delen har legat på mark som fyllts ut i vattnet. I anslutning till den norra änden hittar vi rejäla pålar som bryggan/lastkajen en gång vilat på. Utifrån fyndmaterialet som kommer i anslutning till den här konstruktionen så kan vi se att den bör vara från tidig 1500-tal. Nivåmässigt stämmer det också väl överens med de beräkningar som gjorts för hur strandlinjen förändrats över tid. Då borde Saltsjöstranden på grund av den pågående landhöjningen ha funnits på en nivå som motsvarar cirka 1,6-1,7 meter över dagens vattenyta. Den södra delen av bryggan ligger på cirka 1,7 meter. Vi sågar nu ut prover ur stockarna som kommer att skickas iväg på analys så att vi så småningom ska kunna få en precis datering av när bygget ägde rum.
Alldeles bredvid bryggan har det österut funnits ett knuttimrat hus som vi tolkar som ett kokhus. Den här byggnaden är kraftigt skadad av schaktningar som gjordes i samband med bygget av det köpcenter som en gång låg här från 1930-talet och framåt. I den sydvästra del som är bevarad finns det en mycket stor spis vilket leder tankarna till just ett kokhus. Huset är samtida med bryggan och ger oss på så vis en inblick i att det även på 1500-talet fanns kokhus i hamnen där sjömännen kunde utspisas när de var i land och lossade eller lastade varor. Det är något vi annars känner från kartmaterial under 1700-talet.
Från omkring 1570 finns ett kopparstick där flamländske konstnären Frans Hogenberg blickar ut mot Stockholm från någon plats uppe kring Mosebacke. Där avbildas då bland annat området kring Södermalmstorg och vi kan se flera fartyg som ligger förtöjda i närheten av det område vi nu undersöker. Här gick det alltså in en stor vik som sedan började fyllas ut under 1600-talet.
I samband med våra tidigare undersökningar uppe på Södermalmstorg hittade vi också lämningar från 1500-talets första hälft, men där rörde det sig om tomter med stadsgårdar där det fanns stora varumagasin, mellan tomterna löpte stenlagda gränder ner mot Saltsjön.
Vad som händer nu är alltså att vi hittar kajerna och bryggorna dit gränderna ledde. Sakta men säkert kartlägger vi en tidigare mer eller mindre okänd stadsdel.
Månadens fynd - oktober 2017
Månadens fynd är tämligen exotiskt och mycket ovanligt. Det är en del av en kokosnöt som vi nyligen hittade i muddermassorna. Oss veterligt har liknade fynd aldrig tidigare gjorts i arkeologiska sammanhang här i Sverige.
Fyndet gjordes i ett sammanhang som vi kan datera till 1700-talets första hälft.
Första gången kokosnötter omnämns i svensk skrift är år 1685. Då skriver Haqvin Spegel så här lyriskt i sin skrift om skapelsen ”Guds Werck och Hwila”:
(…) Så Fruchten under them kan sig af Skuggan hugna;
Then samme wexer fram som stoore Drufwe-Klasar
Men Portugisen ej therföre något fasar/
Han äter Kiernan sielf och sällier sedan Skalet/
»Took som thet Wersta taar när han haar Gott i
Walet;
Thes Nampn är Cocos, men the hurtige Maleter
Betyga at thet rät egentlig Niber heter;
Een Jndianisk Nött plä wj gemenligt kallat/
»(Som man taar up it Ord så kan man låta fallat).
Men wäl een sälsynt Nött som mykken Nytta
Gifwer.
När vi nu börjar titta närmare i de svenska museisamlingarna så upptäcker vi att det faktiskt finns en del föremål som är tillverkade av kokosnötter. Det rör sig huvudsakligen om slevar, skålar och dryckespokaler. Gemensamt för föremålen är att de har hamnat i samlingarna under 1800-talet och att de tyvärr saknar säkra dateringar.
På Vänersborgs museum finns till exempel en dryckespokal med silverbeslag, den har en text ingraverad längs delar av beslaget där det står:
''Drick ölet för än dät dofnar Smek pigan för än hon somnar och gif henne frukost i rättan tid så är hon tig from och bildh''.
På Nordiska museet i Stockholm hittar vi ett annat exempel, en så kallad dryckesbolle, från Östervallskogs socken i Värmland. Det sägs att Karl XII ska ha druckit ur den. Om det stämmer så är den i vilket fall som helst tillverkad före 1718.
Linné omnämner i skildringen av sin Dalaresa år 1734 att bergsmännen där bjöd gästerna på brännvin bland annat ur skålar som tillverkats av kokosnöt.
Uppenbarligen kan vi dra slutsatsen att kokosnötter vid den här tiden huvudsakligen använts som råmaterial till olika typer av föremål. Men vi vet också att sjömän som seglade med Svenska Ostindiska kompaniet kunde köpa med sig kokosnötter som proviant. Så skedde till exempel när besättningen på skeppet Götheborg var på Java 1745.
Hur det sett ut med importen av kokosnötter till Stockholm under 1700-talet har vi inte kunna kontrollera än, men däremot känner vi till att det år 1794 importerades 100 kokosnötter till Bergen i Norge. Dessa togs då in från Holland och värdet sattes till 1 riksdaler och 16 skilling, vilket skulle motsvara omkring 2600 kronor idag, eller alltså cirka 26 kronor styck.
Kvarteret Ormen i 3D
När vi undersökte lämningarna efter en del av bebyggelsen i kvarteret Ormen hösten 2016 passade vi också på att fotografera dem för att kunna skapa en 3D-modell av det som fanns kvarlämnat under Katarinavägen. Lämningarna var i ganska dåligt skick och vi fick arbeta med vår dokumentation av dem med stort säkerhetstänk så att inga olyckor skulle inträffa. Nu kan vi dock visa dem på ett sätt så att man kan uppleva dem nästan som på plats utan att behöva oroa sig för risken att någon vägg ska rasa samman.
Bebyggelsen i kvarteret Ormen började uppföras vid mitten av 1600-talet och fanns kvar på platsen fram till rivningen 1911 då Stora Glasbruksgatan skulle breddas. Då döptes gatan om till Katarinavägen och här fanns nu plats för en modern spårvagnslinje.
De delar som fanns bevarade har ursprungligen i huvudsak utgjorts av lagerutrymmen. Totalt kunde vi dokumentera ett 30-tal olika rum av varierande storlek. Trappan som syns är sannolikt tillkommen i mitten av 1700-talet.
För mer information om undersökningen i kvarteret Ormen klicka här
Månadens fynd - september 2017
Bland de fynd som vi gjort under de senaste veckorna finns en fajansskärva från en blomkruka som kan dateras till 1700-talet.
På gång i september
Slussplan
Just nu följer vi de omfattande muddringar som görs söder om slusskanalen. Här ska stora massor jord och grus under vattennivån grävas bort för att ge plats åt den nya bron över Söderström. Muddringarna genererar mängder av fynd. Eftersom vi vet från vilket område och på vilket djup massorna kommer ifrån kan vi utifrån fyndens dateringar rekonstruera hur vattenområdet succesivt fyllts ut genom århundradena. Utfyllnadsmassorna består av en blandning av medvetna utfyllnader med grus och sten men även av stora mängder sopor som slängts i vattnet.
De utfyllnader som vi för tillfället har undersökt kan utifrån fynden grovt dateras till en period på cirka 100 år, från mitten av 1600-talet till mitten av 1700-talet, även om det finns en del såväl yngre som äldre fynd i massorna. Som vid de flesta arkeologiska stadsundersökningar utgör keramiken en stor del av fyndmaterialet där enklare brukskärl samsas med vackra 1700-tals fajanser och skärvor av exklusivt kinesiskt porslin.
Vi hittar även ovanligt mycket mynt som efter att ha legat i en i det närmaste syrefri miljö ser ut som nya.
En annan stor fyndpost är slaktavfall i form av ben. De här benen är av stort intresse för oss då vi kan knyta dem till Södra Slaktarehuset som låg här under 1600- och 1700-talet och som vi undersökte en del av i vintras. Att slakthuset var placerat vid strömmen berodde på att man ville kunna slänga slaktavfallet direkt i vattnet och på så sätt undvika stinkande avfallshögar. Genom att analysera slaktavfallet kan vi bland annat få fram vilka djur som slaktades, hur gamla de var och även storleken på djuren. Tillsammans med annat material som vi gräver fram så kommer vi kunna skapa en bild av stockholmarnas kosthåll genom tiderna.
Vi har hittat Gustav Vasas försvarsverk på Södra Slussplan
Just nu har våra arkeologiska undersökningar på Södra Slussplan avslutats för den här gången.
Det har på många sätt varit ett intressant och komplicerat arbete. Huvudsakligen har vi rört oss bland murlämningar och kulturlager från 1700-talet, där en del hade sina rötter i sent 1600-tal och annat varit i bruk ända till 1870-talet. Speciellt i undersökningsområdets södra del påträffades ett sammelsurium av murar där äldre byggts till och byggts om. Allt detta har nu rätts ut och kommer att kunna infogas i en kronologi som berättar för oss om de verksamheter som bedrevs här under Slussens historia.
Ett väldigt spännande fynd som kom fram för någon vecka sedan var fundamentet till en mur som vi med stor säkerhet kan säga har ingått i det försvarsverk som Gustav Vasa lät anlägga här 1548.
Fundamentet i sig var drygt en meter högt och bestod av upp till två meter stora stenblock som placerats på rad alldeles invid den tidens strandlinje. Innanför stenmuren fanns stora mängder grus som förts dit för att bilda en vall.
Muren vi hittade förde oss alltså tillbaka till 1540-talet. Det var en tidsperiod som paradoxalt nog präglades av färre krigsföretag än vad som tidigare varit fallet. Åtminstone gäller detta för förhållandet gentemot Danmark som tidigare varit en ständig motståndare i kampen om makten i samband med den nordiska unionens (Kalmarunionen) upplösning.
Valet av Gustav Vasa som kung hade redan 1523 markerat en definitiv brytning med den nordiska unionen. För sitt stöd i upproret mot Kristian II fick lybeckarna omfattande privilegier som gav dem fullständig handelsfrihet. Gustav Vasas förhållande till Lybeck påverkades av de skulder man dragit på sig för frihetskriget. Lånen gjorde inte bara att Sverige hamnade i ett politiskt beroendeförhållande, de gav också upphov till en galopperande statsskuld som måste lösas genom uttag av omfattande extraskatter. Det politiskt och ekonomisk ansträngda läget kom dock gradvis att förändras. Genom en rad handelsekonomiska och politiska intriger och uppror i Lybeck och i Danmark hade maktförhållandena redan under 1530-talet kommit att förskjutas.
Gustav Vasa slöt ett förbund med den danske kungen Kristian III som kämpade i ett danskt inbördeskrig där lybeckarna utgjorde en del av fienden. Tillsammans bekämpade de fiendehärarna i Skåne och på de danska öarna. 1536 slöts en fred som innebar att Lybeck förlorade sitt grepp om den svenska utrikeshandeln och Gustav Vasa sökte istället närmare kontakter med holländarna.
På 1540-talet slöts ett avtal (Brömsebroförbundet 1541) mellan Sverige och Danmark som innebar en radikal utrikespolitisk omställning, där länderna bland annat utformade en gemensam politik mot Lybeck och också utlovade varandra ömsesidig hjälp i krig.
Så när den mur vi nu påträffat byggdes var behovet av ett försvar av Stockholm inte direkt överhängande så som det tidigare varit. Men det är tydligt att Gustav Vasa hade mer långsiktiga planer för Stockholms och rikets försvar.
Befästningsarbetena för Stockholms försvar kom att pågå i stort sett oavbrutet från 1520-talet och under hela Gustav Vasas regeringstid fram till hans död 1560.
År 1548 påbörjades byggandet av en helt ny försvarsanläggning på södermalmssidan av Söderström. Efter kontinental förebild från Nordeuropa planerade Gustav Vasa att bygga en låg rondell bakom en djup vallgrav. Liknande befästningar hade redan gjorts vid slottet under början av 1540-talet.
Vallgraven till den nya försvarsanläggningen grävdes vid basen av den tämligen låga åsrygg som sköt ut som en udde från Södermalm. Det krävdes en stor arbetsstyrka för att gräva vallgraven, under budgetåret maj 1548 – maj 1549 varierade antalet av staden avlönade grovarbetare med mellan femtio och närmare hundra man. Enbart under det första året gjordes mer än 10 000 dagsverken på vallgraven och vallen. Centralt i vallgraven byggdes ett kanontorn, en så kallad rondell. Uppe på vallen norr om vallgraven byggdes ett porttorn som var sammanbyggt med västra delen av rondellen.
Det gamla yttre Södertorn, känt i skrift sedan 1427, kom nu istället att bli Mellantornet. Mellan detta äldre torn och det nya porttornet anlades en kullerstensbelagd gata. En vindbrygga över den nya vallgraven förband försvarsverket med Södermalm.
Området mellan de två försvarstornen kallades Vallen. Det var en uppbyggd platå. En stor del av massorna till vallen kom från den uppgrävda vallgraven, men den bestod även av rivningsmassor från Svartbrödraklostret som revs 1547.
Den del av muren vi hittat nu var den som låg ut mot Saltsjön. När vi såg grusfyllningen innanför muren kände vi genast igen den. Det var nämligen samma typ av fyllning som den vi hittade hösten 2013 på Södermalmstorg där den då med två meter av grus täckte över en bebyggelse från 1540-talet.
Under kommande år lär vi få tillfälle att berätta mer om försvarsverken här på Slussen, då kommer vi att göra undersökningar i själva vallgraven, men också i Vallen-området och med stor sannolikhet även av Mellantornet (alltså det medeltida Yttre Södertorn).
Så fortsätt att följa oss på vår resa genom äldre tider här på Slussen.
Södra Slussplan i 3D
Besök 3D-modellen av Gröna gången och handelsbodarna som låg utmed den. Verksamheten har sina anor från mitten av 1700-talet och bebyggelsen fanns sedan i bruk efter diverse ombyggnader till mitten av 1800-talet.
Ute på den stenlagda gatan hittades mängder av mynt som tydligt avspeglar att här då bedrevs intensiv handel. I bodarna kunde stadens innevånare köpa fisk, kött och grönsaker. Gatan gick ner till Saltsjön och den ena av två vägar som där via olika broar ledde från Södermalm över Polhemsslussen till Skeppsbron och Gamla stan.
För mer information om undersökningen vid Södra Slussplan klicka här