Månadens fynd den här gången kommer från vår undersökning i kvarteret Ormen. När vi först hittade det trodde vi att det var ett franskt mynt präglat under Ludvig XVI från andra hälften av 1700-talet. Med tanke på att vi under 1700-talet dessutom hade en pirat, Jacob Degenaar Petterson som ägde kvarterets fastigheter nummer 18 och 19 så skenade fantasin lätt iväg. Denne man hade nämligen lierat sig med fransmännen och bedrev för deras räkning kaperiverksamhet i Östersjön. Kanske var det vi då trodde var ett franskt mynt ett minne från denna verksamhet?

Det här är vår spelpenning. Till vänster framsidan med ett porträtt av Ludvig XVI och en latinsk inskription. Till höger baksidan med en avbildning av en fontän och en latinsk inskrift. Dess diameter är 2,4 cm.

Vid närmare efterforskning visade det sig att så inte alls var fallet. Det vi hittat var istället en så kallad jeton eller räknepenning som tillverkats i Fürth, som ligger nära Nürnberg i Tyskland. Det var motivet på den som gjorde att vi hamnade lite fel i våra tankar; en latinsk inskription med den franske kungens namn och hans porträtt.

Den är förmodligen tillverkad av Johann Christian Reich, som var verksam i Fürth från 1758 till 1814 och den hör hemma i hans ”Fountain series”. Dessa tillverkades runt omkring år 1800. Materialet är av mässing och som något nytt användes här en bättre legering med 35 % zink. Därför är den av bättre kvalité, än andra samtida jetoner.

Något liknande fynd finns inte tidigare från Stockholm.

Det här är en likadan spelpenning i originalskick, så som vårt fynd en gång sett ut.

Den här typen av jetong användes som spelpenning vid kortspel. Eftersom det var förbjudet att spela om pengar kringgick man detta genom att istället spela med spelpenningar. Dessa blev alltså en sorts substitut för pengar. Redan på 1600-talet användes spelpenningar i Sverige. Kungligheter och även privatpersoner lät tillverka sina egna spelpenningar med symboler, valspråk eller med ättens vapen. Spelpenningar för allmänheten blev vanliga på 1700-talet och dessa var liksom vårt fynd gjorda i koppar eller mässing. Det var främst spelkort från Amsterdam och Rouen som användes i Sverige fram till dess att sådana började tillverkas i Stockholm 1731.

Här har vi en svensk kortlek från 1700-talet.

Nu är vi igång med en mindre slutundersökning som omfattar cirka 400 m² vid Karl Johans torg invid Slussplan, där statyn över Karl XIV Johan tidigare stod.

Vi befinner oss då alldeles invid Söderström. Här fanns en gång en mängd olika verksamheter som krävt tillgång till vattenkraft, eller helt enkel bara tillgång till vatten.

Här har vi börjat ta fram grunderna till Södra Slaktarehuset.

Det rörde sig om kvarnar och sliperier, det bedrevs också handel med fisk och här låg ett av stadens slakterier.

Det här är ett utsnitt ur en Stockholmskarta från 1771. Här syns alla de byggnader som fanns i Söderström vid den tiden. Byggnaden som har beteckningen LL är Södra Slaktarehuset. Vårt undersökningsområde är markerat med rött.

De lämningar som nu undersöks observerades i samband med de schaktningsövervakningar vi dagligen gör i området.  I det här fallet visade det sig att här finns bevarade rester efter det så kallade Södra Slaktarehuset och Kvarnhusgränden som låg söder om detta. Dessa återges i en karta över Stockholm från 1771 som vi kan se härnedan. Utifrån skriftligt material vet vi att slakthuset har sina anor åtminstone tillbaka till 1600-talet och att det behövt byggas om ett antal gånger då det dels utsatts för eldsvåda och brunnit ner och dels helt enkelt blivit i så uselt skick att det behövt byggas om. Ett stort problem i området har varit grundläggningsförhållandena, där till exempel pålar ruttnat och behövt bytas ut och stengrunder som då utsatts för sättningar som gjort att byggnaderna tagit skada.

Överst i bild syns en fasadritning av Södra Slaktarehuset år 1778 och underst är den mur vi nu fått fram. Den utgör husets södra gavel.

Utifrån de myntfynd vi gör kan vi konstatera att den stenlagda gränden vi får fram har varit i bruk från åtminstone 1700-talets första hälft. Stengrunden till slakthuset som nu ligger framme är från år 1778 och tillkom vid en av alla olika ombyggnader, detta hus kom sedan att stå kvar i allt sämre skick vartefter tiden gick. Det revs slutligen i samband med att den nya Nils Ericsons sluss byggdes på 1840-talet.

Det här är några av de myntfynd från 1700-talets första hälft vi gjort ovanpå Kvarnhusgränden som låg alldeles söder om Södra Slaktarehuset.

I samband med fältarbetet görs också en byggnadsdokumentation av husgrunderna och en genomgång av äldre ritningshandlingar i Stockholms stadsarkiv.

Undersökningarna kommer att pågå till slutet av februari och vi återkommer med nya reportage under tiden.

Idag tänkte vi inleda en ny tradition där vi varje månad framöver presenterar något speciellt fynd, som kan hjälpa till att ge oss en liten inblick i livet och de verksamheter som människorna här kring Södermalmstorg och Slussen tidigare levt och ägnat sig åt.

Det aktuella fyndet består av två pärlor som vi hittade på den äldsta markytan som kom fram vid vår undersökning på Södermalmstorg våren 2015. Det rör sig om två vita glaspärlor som försetts med en ornamentik som utgörs av en grön slinga i form av en liggande åtta. Ornamentiken som sådan är inte ovanlig, den känner vi igen från många andra vikingatida pärlfynd. Men den gröna färgen har vi aldrig tidigare sett och kan heller inte hitta den från några andra undersökningar i Sverige eller utomlands.

Två pärlor från sen vikingatid, närmare bestämt från perioden 1020-1040. Pärlorna är centimeterstora och försedda med en tidstypisk ornamentik. Men den här gröna färgen är unik, den har vi aldrig sett tidigare och inte heller kunnat hitta några paralleller till.

Pärlorna låg alldeles i anslutning till två rejäla kokgropar som kunnat ¹⁴C-dateras till tidigt 1000-tal, och med stor sannolikhet till perioden 1020-1040.

Det var på markytan intill de här två stora kokgroparna från det tidiga 1000-talet som våra pärlor hittades. Groparna var omkring två meter i diameter och en halv meter djupa. De innehöll rikligt med skörbrända stenar och fet svart jord.

Vad innebär nu det här? Fanns det en vikingatida bebyggelse på Södermalmstorg?

Nej på Södermalmstorg eller på Stadsholmen (Gamla stan) fanns det ingen stadsbebyggelse på 1000-talet, men det är mycket tydligt att området ändå har haft väldigt stor betydelse, inte minst ur strategisk synvinkel. Vi kan bland annat se att man under åren 970-1020 byggde en spärranordning i Norrström. Genom att befästa den här platsen kunde man alltså kontrollera all sjöfart in och ut ur Mälaren. Platsen strategiska läge gynnades av att Mälaren vid slutet av 900-talet och i början av 1000-talet hade snörts av från Östersjön på grund av landhöjningen.

På själva Stadsholmen har det tidigare gjorts enstaka fynd av vikingatida föremål, till exempel i form av keramik och några pärlor vid Storkyrkobrinken och vid Mynttorget. Från det tidiga 1000-talet finns också en runsten som ursprungligen stått någonstans vid Söderport, den kan dateras till perioden 1020-1050. Det är alltså tydligt att dåtidens människor vistats här i området under kortare perioder, men någon egentlig bebyggelse finns det inte spår av.

Däremot har det funnits vikingatida gårdar alldeles i närheten, bland annat på Norrmalm där gården Väsby låg någonstans i närheten av det som idag är Hötorget. Även på Södermalm bör det ha funnits någon bebyggelse, åtminstone tyder spåren i ett pollendiagram från Fatburssjön på att så varit fallet. Under vikingatiden dyker nämligen de första odlingsspåren upp på ön i form av pollen från vete och råg. Här kan man också se att det samtidigt sker en tydlig förändring i vegetationens sammansättning. Då utsätts skogen på ön för en kraftig avverkning. Främst har man valt att fälla ekträd, det virket var eftertraktat till både hus- och båtbygge.

Ja, här ser vi några exempel på vilka tankar våra pärlor från Södermalmstorg kan väcka och framöver ska vi som sagt lyfta fram andra fynd som kan hjälpa oss att förstå Slussenområdet i ett lite vidare sammanhang. På återseende!

Vill du se pärlorna på riktigt, så finns de nu med i Medeltidsmuseets utställning "Slussen under ytan".

Vi börjar nu närma oss slutet på undersökningen i kvarteret Ormen. Under nästa vecka blir vi klara och då har vi tömt ut och dokumenterat ett drygt 30-tal rum samt några kök i de lämningar som fanns kvar här under Katarinavägen efter att delar av bebyggelsen i kvarteren Ormen och Tranbodarna revs 1911.

Bebyggelsen i kvarteret Ormen med lämningar från 1650-talet.

Det har varit en spännande tidsresa vi varit med om där vi under utgrävningens lopp kunnat dokumentera de förändringar som husen gått igenom alltsedan mitten av 1600-talet och framåt. Ursprungliga rum har disponerats om, nya mellanväggar har satts upp, gamla dörrar har satts igen, nya dörröppningar har tagits upp och gamla golv har fyllts över, nya golv har lagts in. Ja spåren är många och utgör en sorts byggnadernas levnadshistoria som berättar något om innevånarnas varierande ekonomier och verksamheter för oss.

Undersökningen har givit oss nya insikter om hur komplicerat det är att undersöka arkeologiska lämningar av den här karaktären. Det är verkligen inte vanligt att så här komplexa lämningar, som är bevarade i flera våningsplan och med stående murverk, undersöks i Sverige. Rent dokumentationstekniskt har det kanske inte varit så komplicerat som det varit säkerhetsmässigt. Här har vi alltså tagit fram lämningar som ligger i fyra plan intill en brant bergssida och de bevarade tegelväggarna har ibland varit upp till två meter höga. Allt eftersom vi tömt dem på rivningsmassor har de också i vissa fall blivit instabila. Det har krävt ett stort mått av dokumentationslogistik i kombination med ett ordentligt säkerhetsarbete. Dessa värdefulla kunskaper tar vi nu med oss in i kommande undersökningar.

Längst ner vid bergets fot under husets äldsta golv hittade vi ett kulturlager från tiden före 1650-talet.

En fråga vi hade med oss in i den här undersökningen vara om det fanns några spår efter aktiviteter i området före den bebyggelse som uppfördes på 1650-talet. När undersökningen inleddes så såg det ut som att vi skulle få sväva i ovisshet om det. Man hade ju uppenbarligen schaktat bort alla bebyggelselämningar ända ned till berget på stora delar av vår undersökningsyta. Det var bara i själva branten som kvarterens bebyggelselämningar fanns kvar. Även här var det tydligt att även 1650-talets byggnation inneburit att eventuella äldre spår raderats ut.

Det här är några av de keramikskärvor som hittades i det äldsta kulturlagret. Till vänster syns en bit av en så kallad Jydepotta, det är en gryta som tillverkades av keramiker på Jylland. Till höger i bild syns en skärva av en liten gryta som kommer från Weserområdet i Tyskland och i mitten en liten del av en kruka från Böhmiskt område.

Men så till sist hittade vi ändå det vi hoppats på. Under det äldsta kullerstensgolvet i det nedre våningsplanet kom det fram ett kulturlager som var äldre än den bebyggelse vi just undersökt. Kulturlagret, som var täckt av 70 centimeter ren sand som lagts på för att bli underlag för det äldsta kullerstensgolvet, innehöll avskräde som avsatts i samband med aktiviteter på platsen under tidigt 1600-tal. Här fanns stora mängder ben i form av slakt- och matavfall, fragment av kritpipor och inte minst en hel del keramikskärvor. Det är främst tack vare keramiken vi kan få en datering av kulturlagret. Här hittade vi delar av kokkärl som tillverkats på Jylland i Danmark och i Weserområdet i Tyskland, liksom några skärvor av en kruka från Böhmiskt område. Om vi då ser lite närmare på hur likadana kärl kunde dateras i ett närliggande kvarter vid de undersökningar vi gjorde på Södermalmstorg 2013-15 så ser vi att de huvudsakligen kan dateras till 1600-talets första hälft och knappast finns efter 1630-talet.

Här har vi gjort en tabell som visar hur de typer av keramik vi nu hittat i kvarteret Ormen, daterades i ett intilliggande kvarter på Södermalmstorg.

Det här är intressesant för det visar oss att även denna del av Slussenområdet har ett förflutet som sträcker sig bortom de äldsta kartornas tid. I den stadskarta som finns från år 1636 är nämligen den här ytan obebyggd. Benmaterialet kan vi använda som ytterligare en pusselbit när vi så småningom analyserar Södermalmstorgsbornas kosthåll i ett långtidsperspektiv, med start i det tidiga 1300-talet.

Den här kartan visar Södermalmstorgsområdet 1636. De rosafärgade ytorna visarbebyggelsens utbredning vid den tiden. De bebyggelselämningar vi just undersökt har lagts in med rött.

Arbetet här i kvarteret Ormen har nu pågått i lite drygt tre veckor och lämningarna kommer nu fram i full dager. Det är en häftig upplevelse att se ruinerna efter bebyggelsen komma fram. Vad vi gör är att tömma dem på alla de rivningsmassor som de fylldes med 1911 då husen fick stryka på foten när Stora Glasbruksgatan skulle moderniseras och en spårvagnslinje skulle dras fram.

Här ser vi de lämningar som nu kommit fram i vårt undersökningsområde.

De lämningar vi får fram är de som legat i tomternas norra delar, det framgår tydligt när vi lägger in våra bebyggelsefynd på det äldre kartmaterialet. Tyvärr har spåren efter de hus som legat söderut raderats bort i samband med att kvarteren revs, här finns nu bara kalt berg kvar. Lämningarna berör inte bara kvarteret Ormen utan också en del av det som i äldre tider var kvarteret Tranbodarnas södra del.

Den framkomna bebyggelsen har här lagts in på de äldsta tomtkartorna som finns över området. Dessa kartor är från 1674.

Det som nu finns kvar är uppenbarligen de delar av bebyggelsen som legat alldeles tätt invid det brant sluttande Katarinaberget. Det rör sig huvudsakligen om olika lagerutrymmen och källare där handelsmännen och segelmakarna som ägde fastigheterna förvarat sina varor. Men säkert har även hushållens matvaror förvarats i en del av utrymmena här. Hittills har vi bara hittat ett kök, det hade en stor murad spis och ett litet förvaringsrum som låg inklämt tätt mot bergssidan (en bild därifrån finns i vår förra artikel).

I en del rum finns fundament till kakelugnar, men annars verkar det inte som att vi har några bevarade delar av kvartersinnevånarnas bostäder. Dessa har av allt att döma legat på högre våningsplan i fastigheterna, ovanpå affärslokalerna. Karaktäristiskt för vår bebyggelse är att den är väldigt anpassad till Katarinabergets topografi, vi kan urskilja fyra olika våningsplan som ligger i sutteräng ner mot det som en gång var Stora Glasbruksgatan, där fastigheternas huvudentréer och affärer låg.

Bebyggelsen har legat i flera plan utmed Katarinaberget ner mot Glasbruksgatan. Här grävs källare och lagerutrymmen fram.

Vi ser att man för att utnyttja den bergiga tomtytan så väl som möjlig, här och där varit tvungna att maka till berget genom att värma upp det med eld och sedan snabbt kyla ned det så att det spruckit. På så vis har man fått utrymme att mura upp den vägg som skulle placeras där. I något enstaka fall syns till och med  ett murfundament slingra sig fram längs med bergskanten. Det är inte utan att man undrar hur de pampiga hus som en gång stått här kunnat undgå att glida ner för berget.

Ruinerna som nu ligger framme avspeglar en lång användningsperiod som spänner över tiden från 1600-talets mitt, då handelsmannen Olof Jonsson låter uppföra sitt hus och fram till 1911. Detta visar sig självklart också i den byggnadsarkeologiska dokumentation som nu görs. Här kan man se ett flertal olika byggnadsfaser där husen byggts om och byggts till. Det finns flera exempel på igenmurade dörröppningar och hur nya rum skapats av nyuppsatta mellanväggar. Även trappor har bytts ut, trätrappor har ibland ersatts av kalkstenstrappor. Detta är förändringar som avspeglar byggnadernas socio-ekonomiska variationer allteftersom ägarskapet förändras.

I samband med byggnadsdokumentationen kan man se att husen genomgått flera förändringar under de dryga 250 år de fanns här på platsen.

Den här trappen med trappsteg av kalkstenhällar kom antagligen till i samband med en ombyggnad på 1700-talet. Kanske var det när greve Friedrich Gyllenborg tog över som ägare av fastigheten 1746?

Eftersom byggnadsresterna representerar en lång tidsperiod så visar sig detta naturligtvis också i vårt fyndmaterial. Här hittar vi kakel och keramik, samt mynt, glas och pipor som spänner över ett tidsintervall på närmare 250 år.

Det här är ett litet urval av det kakel som kommit fram ibland rivningsmassorna. Skärvorna representerar ett tidsintervall på omkring 250 år, från mitten på 1600-talet till tiden omkring sekelskiftet 1900. Äldst är kaklet till höger i bild och yngst det som syns överst i bilden. Det stänkmålade till vänster är från 1700-talet.

Även myntfynden vi gör avspeglar bebyggelsen hela åldersspann. Det äldsta är från 1630-talet och det yngsta från 1905.

Vårt mål är nu att bringa reda i bebyggelsens alla förändringar och få kunskap om hur den vuxit fram över tid. Vi återkommer med fler rapporter från undersökningarna, så fortsätt att följa oss här.

Nu har vi satt igång med våra undersökningar i kvarteret Ormen. Här finns lämningar efter en bebyggelse med rötter i 1600-talets mitt. De lämningar vi nu ska undersöka och dokumentera är resterna efter hus som revs 1911 i det dåvarande kvarterets östra delar. Rivningen gjordes då Katarinavägen kom till, i och med att den tidigare Stora Glasbruksgatan skulle breddas för att ge utrymme för spårvagnstrafik.

Så här såg vårt undersökningsområde ut år 1900. Gatan hette då Stora Glasbruksgatan och 1911 breddades den för att ge plats för spårvagnstrafik. I samband med det döptes den om till Katarinavägen.

Vi kan få en aning om hur de rivna husen såg ut genom äldre fotografier. Det finns till exempel ett som visar porten till Stora Glasbruksgatan 6, här ser vi en mycket pampig och rikt utsirad portal. Ovanför porten finns en dekorerad inskriftstavla (en så kallad kartusch)  med årtalet 1656 och en inskrift som leder oss fram till husets ägare, handelsmannen Olof Jonsson och hans hustru Karin Olofsdotter.

Portalen till Stora Glasbruksgatan 6, som den såg ut år 1909 två år innan huset revs.

Olof Jonsson hade redan 1646 fått bekräftelse av staden på en tomt som låg på ”berget sunnan om ryssebodarna, mellan Jakob Feiss hus och Carl Hansson rådmans tomt” och tio år senare hade han alltså fått sitt hus byggt. Den tomt Jakob då ägde utgjordes enligt stadens tomordning 1710 av tomterna 17, 18 och 19.

Här syns ett utsnitt av några kvarter runt Slussen ur Holms tomtbok från 1674. Olof Jonssons tomt låg ungefär mitt i denna kartbild.

År 1716 hade de sålts och delats upp på två olika ägare. Det tycks som att alla olika ägare över tid hört till ett tämligen välbärgat skikt i staden, här finns handelsmän, någon enstaka greve, segelmakare och hör och häpna en pirat! Vår äventyrliga pirat hette Jacob Pettersson Degenaar och han föddes 1692. Hans föräldrar var av holländsk släkt och hade varit välbärgade segelmakare som ägde fastigheter i området kring Södermalmstorg. Även han inledde sin karriär som segelmakare men hans affärer gick dåligt och djupt skuldsatt övergick han till piratverksamhet. Men inte heller som pirat hade han några framgångar, tvärtom hamnade han vid flera tillfällen i fängelse och ökade på sina skulder. Ruinerad fick han 1744 söka sig i konkurs. Bouppteckningen visade 53,810 daler kopparmynt i tillgångar och 84,065 daler kopparmynt i skulder.

De tomter som nu berörs ligger i en mycket kraftig nordsluttning där Katarinaberget möter Stadsgården och husen har byggts med suterrängvåningar för att klara de stora höjdskillnaderna. Detta framgår tydligt i bevarade bygghandlingar från sent 1700-tal.

Av den här sektionen genom kvarteret Ormen i en bygghandling från 1795 ser man tydligt hur kraftigt terrängen sluttade. Stora Glasbruksgatan låg till vänster i bild.

Uppenbarligen har de som bodde i husen vi nu ska undersöka resterna av levt i både medgång och motgång och haft sina intressanta öden. Nu ska vi undersöka vilka uttryck deras materiella standard tog sig. Vad använde de för keramik och dryckesglas? Vad åt de till middag? Allt i en ambition att kunna skriva en vardagens historia som tecknar livet kring Södermalmstorg i ett långtidsperspektiv.

Här syns resterna av ett kök från 1600-talet som haft väggar med rosafärgad puts.